Is

Jag går på universums tunnaste is. Smyger fram, skräckslagen. När som helst kan den brytas. När som helst kan jag drunkna. Men just nu går jag. Stapplar fram genom felspråkiga telefonsamtal och krampaktiga omfamningar. Biter ihop om desperationen igen och igen. Börjar tvivla på mitt eget omdöme. I allt. Igen. Förstår inte att jag vågat säga så mycket. Givit mig själv rätt att använda ord jag inte får använda. Men...fan. Jag vet inte vad jag gör. Isen knakar. Jag vill slå sönder den men jag är dålig på öppet vatten. Kanske gå åt ett annat håll. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju upp på land, goddammit. Men istället vacklar jag runt här och undrar vad som egentligen är rätt. Vad jag behöver, egentligen. Vad jag är värd, vad allt är värt. Vad som är självrespekt och vad som är bortskämdhet. Vad som är känslor och vad som är drama. Är inte drama också känslor? Är inte alla sprickor i isen lika stora? ...Well. Jag har åtminstone fortfarande skor på mig, där jag går på den tunna isen. Först när jag är barfota kommer det att vara kört på riktigt. Tills dess: ursäkter, tandagnisslan, trygghetslängtan och en så stor mängd förvirring att jag inte hittar ut. Inte ledsenhet. Inte ångest. Mest förvirring och minusgrader. Fuck this, nu ska jag sova i nya lakan. Det behöver jag, säger vi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0