hopelosthead

(Skrev detta inatt när jag kände mig stark och modig. Det är jag inte nu, men lovade mig själv att publicera ändå...så.)

 

Det har blivit så mycket viktigare nu. Det var flera år sen, men plötsligt känns det nytt och ömt igen. Det började för lite mindre än ett år sen. Saker började sakta falla på plats. Nya ord började smyga in i min vokabulär. Jag började tänka mer på märkliga saker som att vara lycklig. Och ju lyckligare jag blev, desto mer ville jag prata om det. Snarare…desto mer vågade jag prata om det. Och jag vill våga prata om det. Jag vill kunna och våga och få lov.

 

Jag tror inte att min situation är särskilt vanlig. Inte unik, för det är väl ingen situation egentligen, men långt ifrån vanlig. Jag letar på internet och hittar historier om att bryta upp. Jag hittar inga historier om att bryta upp och sen bli extremt nära vänner igen. Varför? För så ska man inte göra. Det är svårt att tänka så, för vänskapen var väldigt fin…men det är först nu, utan den, som jag kan tänka helt fritt. Sluta dela upp henne i två. För det har jag gjort. Och när man gör det kan, får, man inte anklaga. Men jag vill faktiskt anklaga, om så bara lite. Jag orkar inte försvara och ursäkta längre. Orkar inte.

 

Det borde inte spela roll längre. Men det är nu det spelar roll. Nu jag vill prata om det. Stå i en föreläsningssal och räkna upp exempel efter exempel. Få folk att förstå att allt inte är samma för alla. Det är inte alltid beräknande. Inte bara. Det är instinktivt. Jag vill prata om hur hon lärde mig allt. Hur man pratade, vad man gjorde, vad som var normalt. Det var inte med flit. Det var en instinkt. Det spelar absolut ingen jävla roll för det var inte normalt. All skräck och symbios, allt beroende. Jag vill berätta för åhörarna att det krävs så mycket mindre än man tror för att skada någon allvarligt. Och vet ni vad jag vill göra, när jag pratar om det? Jag vill ge ”det” ett namn. Ett jag råkade nämna i förra inlägget, in passing. Ett namn bestående av två ord. Som jag försöker säga casually i samtal men som alltid får mig att må dåligt.

Psykisk.

Misshandel.

Emotional.

Abuse.

 

Mängden skuld jag känner över att skriva detta: Enorm. För hon blev ju bättre sen. Så, så mycket bättre. Men det jag glömde ta med i beräkningen var detta: Det blev inte jag. Jag blev inte bättre men jag blir bättre nu. Sakta. Det tar tid. Jag var på väg att be om ursäkt för det, men suddade ut det. Det måste få ta tid. Och jag måste få prata om det. Måste våga, kunna, prata om det. Och om det stör någon…då får det väl vara så. För jag kommer att fortsätta prata om det. Watch out. Ni har inte hört mitt album än.