hopelosthead

Jag blir förvånad varje gång du säger att du har saknat mig. Varje gång du håller i mig som om du är rädd att jag ska försvinna. Jag tror att det är för att du blir lika förvånad själv. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Att du, den rationella, blir mer intensiv än jag. Jag försöker att uppskatta det så mycket jag kan men det är farligt. Det blir hopp. Hopp är farligt.

 

Men jag försöker. Försöker bli trygg och vara nära och inte få panik. Men paniken kommer ändå. Att ligga bredvid någon som inte är där. Ett skal av en människa som inte hör eller känner av mig. Jag kan inte ens förklara varför det är så skrämmande eller varför jag kunde hantera det i ett år men inte längre. Jag ligger på kanten av sängen och försöker lugna tankarna. Till slut hjälper det. Jag kan alltid somna.

 

Drömmer om någon som inte är där. Groteska, övertrötta skratt och nonsensord. Nonsensord som slår över i förvirrad ilska. Jag vakar och beskyddar och känslan är den samma men den som inte är där är inte vad drömmen säger att den är. Jag vaknar ändå med iskalla skräckilningar enda ner i fötterna. Orden vandrar genom huvudet. Du vaknar till, mumlar "honey..." och försöker stryka mig över ryggen. Jag kryper undan från beröringen. Handen är kall, trots värmen i rummet, för de som inte är här är alltid kalla. Jag skulle vilja göra tvärtom. Klamra mig fast och gråta och ge upp. Jag gör inte det. För att jag tror att du är någon annan? Jag tror inte det...

 

Vi vaknar på riktigt. Det snöar. Det snöar och världen har fallit i bitar medan vi sov. "We're all going to die", säger jag om och om igen. Jag vet att jag skrämmer dig när jag säger sånt. Jag kan inte låta bli. Dessutom är det sant. Vi kommer att dö, allihop. Det är det 2016 försöker säga till oss. Du lugnar. Du kramar och är varm och när du gått smsar du att snön redan har smält. "You'll be fine." No, I won't be. We won't be fine. Ändå krälar hoppet i maggropen. Du var annorlunda. jag vet inte om du tänkte på det, men du var det. Som att du vill stanna. Fan...fan. Jag vill inte hoppas men vet att jag måste. Vi måste alla hoppas. Ser jag splittrad ut? You have no idea.

 

 What a strange, strange world we live in
Where the good are damned and the wicked forgiven
What a strange, strange world we live in
Those who don't have lose, those who got get given
More, more, more, more