Undergången
Undergången
Först gick det sakta.
Jag märkte det knappt själv.
Jag glömde bort hur man skrev dikter
läste och tänkte
somnade och vaknade…
sen glömde jag skillnaden mellan kropp och tanke.
vem som sa vad
vem som hade rätt
vad som var på riktigt…
Jag var fortfarande stark, sa de
En kraft att räkna med
Jag gick upp ur sängen
Sa emot och körde över
Var en förebild, sa de
Någon att lyfta fram
Komma ihåg
Lita på
Sen kom tröttheten.
Den tunga, tryckande.
Och jag kunde inte längre vara stark.
Kunde inte, men tvingades ändå.
Så jag sprang genom städerna
Skrattandes, sjungandes
Trots att ett SMS tog all min kraft
Trots att hjärtat hamrade inför varje beslut
Trots att alla mjuka händer blev klor
Och alla människor blev monster
Trots det gick jag upp ur sängen
Sprang och skrattade
Kämpade…
De sa att det var mitt fel.
Mitt fel att det tog tid
Att jag förstörde deras glädje
Att de var besvikna.
De sa att det skulle bli bättre
Om jag lät mig själv vara lycklig
Att det var jag som stod i vägen
Att jag borde växa upp.
De har aldrig älskat mig
Men det har inte jag heller
Så det kanske är dem jag ska lyssna på?
Det ska bli bättre, säger de
Det blir det alltid
Undergången går över
Så många har överlevt
De säger att jag inte har ett val…
