hopelosthead

Jag drömmer om att få frågan "where do we stand?" och vara den som svarar. Inte den som ställer frågan. Jag drömmer om att höra "du har rätt." eller "förlåt." Jag drömmer om att inte säga förlåt och krypa och kräla. men det blir nog aldrig så, har jag en känsla av. För jag kan inte bibehålla ilska. Vill egentligen inte kunna heller. En gång fick jag frågan "kan inte du vara arg på mig?" och jag minns att jag svarade "Det är jag. Jag är jävligt arg." Men det räckte där. Jag är aldrig arg på riktigt och det är inte jag som avgör när en konflikt tar slut. Jag måste vänta ut de som är arga. De som kan hålla grudges. jag kan inte och jag förstår inte hur. Det är själva problemet, tror jag. Jag tänker att man är arg, sen gråter man och sen är man vänner igen. Så...funkar det inte. man är arg, och sen...fortsätter man vara arg, I guess? Om man är tillräckligt arg börjar man tycka illa om personen och då kanske man till och med bryter kontakten och börjar ha en kall ton när personen förs på tal. Men jag förstår inte hur eller varför. Precis som med lögner. Jag förståååår inte! Är det en funktionsnedsättning i sig? Jag försöker inte hävda att jag är någon slags ren, perfekt varelse. Jag har också varit arg, också ljugit. Ibland. Om jag verkligen inte har haft något annat val. En gång var jag så arg att jag bröt kontakten med någon. Då krävdes det att denna människa uttryckte en önskan om att jag skulle få cancer. (Detta hände.) Men det gör inte att jag förstår det hårda och kalla mer. Och det är därför jag aldrig kommer att vara den som har rätt. För jag kommer alltid att sluta vara arg först. Jag kommer alltid att gråta och krypa istället. Det är enklare så. Och varmare. Jag vill aldrig att det ska vara kallt. Ilska är kallt. Lögner är kallt. Världen är kall. Det skrämmer livet ur mig. Jag vill inte vara med mer.

Anarki i rubrikerna! Svenska, engelska, svenska...tyska, motherfuckers! Med extra bokstäver till och med. Cray Life!

 

Jag tänkte framför allt prata om min exemplariska lördagskväll. Då träffade jag Robert, Olle och Annoushka och vi åt på meat! Jag gillar meat, särskilt den charmiga servitören som känner igen oss och i princip är vår bästis. Vi argumenterade om huruvida annoushka skulle köpa en meny och svamptoasten däri (det gjorde hon!) och redan här började vi prata om chokladmoussen. Den var efterrätt i menyn och jag kände enorma, enorma cravings efter den. Men vi åt mat och under tiden pratade vi om gråsuggor, durkslag och vingmuttrar, för det är väldigt viktigt. Vi hade säkert rimliga samtal men who gives a shit. Rubriken uppkom när jag och Olle mauade som katter, vilket de andra tyckte var ganska upprörande. Det var nice, ändå. Och tyskt! Efterrätter bestäldes och jag frågade snällt om inte jag också kunde få mjölkchokladmoussen, fast jag inte tog menyn (vilket är waaayyyy out of my Comfort zone) och det fick jag! jag och Annoushka var helt lyriska över detta och hon uttalade en mängd visdomar i ämnet. "Vad vore livet utan chokladmousse?" och "om en chokladmousse finns måste man äta den" var några av dem. Efter en massa förvirring över betalningen och mer skratt åt allt möjligt gick vi därifrån och till inferno. Där sjöng vi dragspelslåtar, jämförde den berömda desserten med riktiga människor (i kontexten vad jag saknar mest...), såg Annoushkas minneskollaps (angående Roberts cider) och lite annat hände också I guess.

 

När vi lämnat av de Osby-resande (och noterat helt cray fönster med äpplen i) gick jag och Olle till botulfs. Vi testade vilken sprit cola är godast med (jag tog rom och han tog jack Daniels och så jämförde vi) och jag höll långa monologer om musiken, vem som gjorde den och vilka som var featured (speciellt på en long- ass Drakelåt med en miljon gästverser). Vi gick till subway en stund och sen åkte vi hem. Jag har detaljerat min bussresa på facebook, men basically: Varken utrop eller skyltning fungerade, chauffören kände inte till stan och bad Olle att följa med mig på bussen. Who the fuck even does that? :(

 

Igår var händelsen att jag repade med jane Bond i loma. Där fick jag både cola och vin (på coasters! I snygga glas!), så det blev liiiite lättare att andas. Jag sjöng och spelade keyboard och vi pratade och hade det bra. Resten av dagen gick åt helvete. Verkligen. Nu är

Typ min längsta rubrik i mannaminne. Förutom kanske den förra. Eh va. Den är hur som helst sagd av Linus och kan vara det absolut finaste som någon någonsin har sagt till mig. Som jag sa "jag vet inte om du menar det, men det gör nästan ingenting, det är fint oavsett!" Hursomhelst, nu ska jag skriva ett inlägg om igår, helst så snabbt som möjligt!

 

Jag och Christopher åkte till kulturkrogen och på vägen fick jag veta att den "öppna scenen" i själva verket innehöll en massa fancy musiker och bokare och sånt! Chock hände. Men vi kom dit, hälsade på arrangören och åt buffé medan jag försökte samla ihop mig. När allt började kom Linus, Paulina, Karin och mormor för att titta på mig, vilket var jätteuppskattat! Vi spelade tre låtar och jag sjöng förjävligt enligt mig själv, men det gjorde inget sa de andra. Jag sålde två skivor, fick kaaanske ett nytt gig (*tar i trä*) (jag gjorde på riktigt det nu) och bra feedback. Mycket kul!

 

Efter ett tag (och efter att Ia och Jonne kommit när jag redan spelat...) gick jag iväg för att äta middag med Linus och Paulina. På vägen träffade vi Karl och Jeanette, vilket var märkligt för tidigare på dagen hade jag träffat min lärare från låg/mellanstadiet. Ibland känner jag också folk! hursomhelst gick vi till viggos (bara vi tre alltså, inte de andra) och åt hamburgare medan vi pratade mycket om tayo crus, hur man rivs och inte, när Paulina blir arton, låtar om bord/stolar/dukar, vad som skulle hända om Bob Dylan var norrlänning och en hel del annat. Jag åkte hem, nu har det varit dag, allt är sämst inuti men nu måste jag åka! (Det är min nya grej att blogga innan jag åker iväg lev med det.)

jag är så trött på folks åsikter. "Varför pratar du inte med x?" "Varför umgås du och y fortfarande?" men skiiit i det ni! Jag gör väl vad jag vill, for fucks sake? Jag är så orimligt, outsägligt trött på att stå till svars. Att be om ursäkt när jag vill ha en ursäkt. Att snällt fråga folk "kan du sluta göra mig illa hela tiden?" och få svaret "det gör jag inte! Säg inte till mig vad jag ska göra!" Och jag inser det paradoxala. jag vill inte bli tillsagd men vill ändå säga till. Skillnaden är denna, enligt mig: Jag blir inte tillsagd för att någon har sårats av mig. Exempel: jag gungar fram och tillbaka. Det är en blindism, ja, men det är något jag gör och jag har sagt att jag inte vill ha tillsägelser vad det anbelangar (till skillnad från att trycka i ögonen, som jag har bett folk att säga till om). Men! när en person bad mig att sluta för att hen hade adhd och blev otroligt stressad av vad jag gjorde, då försökte jag sluta en stund. För att det störde honom personligen. Skillnaden är jävligt stor för mig. Dessutom handlar det om tid. Om jag blir tillsagd om något jag gjort, fine. jag kanske inte tar det bra just då (I'm human), men efteråt lär jag ta det till mig. Men säg inte till mig på förhand. "Uppför dig", "var inte otrevlig", "skäm inte ut mig". Men när, frågar jag er, skämde jag ut någon senast? Om jag gör det ber jag om ursäkt men jag har inte fått veta det i så fall! Jag visste inte att jag var ett vuxet barn och skulle behandlas därefter, men vem vet? jag sitter ju här och gnäller som en tonåring, så ni kanske har rätt. Det kanske är helt rimligt att döma varje sak jag gör (och inte har gjort än...), jag kanske är överkänslig. Förmodligen är det så. Problemet är detta: Det gör inte mindre ont. Det gör mer ont.

Alltså, vad roligt det är att skriva sifferinlägg. Ja, jag erkänner, det är ganska kul att se er bli alldeles förvirrade och undra om ni är siffror. (Det är ni antagligen inte.) (Eller?) Det är inte därför jag skriver dem, såklart, men ändå.

 

Men det har hänt saker i emmalivet! I onsdags spelade jag till exempel på öppen scen i malmö. Jag åkte dit med filippa och vi hann prata om sånt vi brukar prata om, ingen aning om vad, jag har koll på livet. När vi väl var framme kom Christopher och vi argumenterade en del om vilka låtar vi skulle köra, men det gjorde inget för det tog ändå rätt lång tid innan vi fick spela. Uppvärmningsakten var bra och sa/sjöng många saker jag kunde relatera till, men hon försökte också göra spelningen till ett terapi-samtal och det tycker jag inte riktigt om. Det här är en öppen scen, ingen är här för att titta på just dig (kanske någon men ni fattar), håll det lite inom ramarna. Och vad jag önskar att jag kunde säga att det var det konstigaste som hände. För sen spårade det ur. Några människor kom upp på scen, började bjebba om papperspåsar och läsa dadaistisk poesi i någon form av improvisationsmojäng. Med en flöjt, tror jag? Jag var väldigt traumatiserad av detta (ok det där är fel användning, I know it is, men vad säger man?), men Christopher lugnade mig och det var bra för det behövdes. Efter några akter till spelade vi, och det lät bättre än på länge! Efter detta åkte vi hem, rageade på dadaisterna och efter att ha lämnat av Filippa (vilket var ytterst förvirrande) jobbade Christopher medan jag läste och sen sov. Det gjorde han också till slut men ja.

 

Igår efter att vi hade vaknat och han åkt var dagen ganska chill, som dagar ska va. Men på kvällen åkte jag till mormor på middag! Hon hade köpt "sommarlax" (varmrökt lax från fiskbilen), potatis och romsås, så mitt liv var on top of the World. Så kan man nog inte säga. Vi pratade om tandläkare, mormors vänner och deras liv, att plötsligt dö när man är på semester i Kina (vi pratade inte om er, mamma och pappa, ha det kul där borta), vilket godis mormor gillar och lite annat. Hon körde hem mig, men kvällen var inte slut än, så efter ett tag åkte jag och Christopher in till stan för att träffa Karl. Vi gick till Inferno och där träffade vi såklart några de kände, så vi hängde med dem. Jag sjöng med till remixer av bra låtar, de pratade om musikprylar, jag berättade för christopher att han är som Ida i Lönneberga, de drack öl som såg ut som kära, jag mådde egentligen inte bra alls, kvällen var bra.

 

Idag har jag fått respons på min kanske märkligaste text i modern tid, och nu måste jag springaaa!

Världen kränger och svindlar och jag vet inte om jag flyger eller simmar eller vad jag möjligtvis kan göra. Så...är ni redo? Är ni redo för ett ordentligt jävla mastodont-sifferinlägg? You better be.

 

1

Du kunde ha sagt något. Det krävdes inte mer, vet du. Jag förstår att det är mer romantiskt att längta efter vad man aldrig får, men då får man inget heller. Jag är en verklig person. Det kanske är lättare att tänka att jag inte är det (I’ve donet hat, too) men det är jag. Du hade inte behövt säga något stort och livsavgörande men du kunde ha sagt…typ, hej. Jag som person är inte out of reach. Jag är här. På samma nivå som du. Jag är inte bättre, inte viktigare. Men du kanske såg det som en allt eller inget-situation. Att du inte ville riskera att det skulle bli värre. Well…that’s up to you, I guess, men jag är inte så långt borta som du tror att jag är. Och hur skulle någonting ha kunnat förändras om ingenting fick hända naturligt? Ah, speaking of which…

 

2

Jag försöker verkligen. Det gör du också och det vet jag om. Men det är skillnad på att försöka och att låta saker hända. Det kan vi inte göra, och det är nog det som är ett av de stora problemen. Inget får bara hända, i den takt det vill, för det vill inte hända i någon takt alls. Du är så mycket hela tiden och jag går vilse i dina planer och tankar. Snubblar över pengar och långsiktighet och språkbyten som jag tror har blivit något annat än vad de var från början. Mitt sätt att avgränsa verkligheten. Det går inte ihop annars. Du lugnar mig när allt stormar och sen säger du att det är mitt fel att stormen ens finns. Du är aldrig nu men vill att jag ska vara det. Inte förstöra. Det kanske jag gör. Det kanske jag skulle göra om jag inte var tyst om nästan allt.

 

3

Jag kommer ihåg att jag satt i ditt kök en gång och sa att du alltid skulle få veta vilka mina siffror var, för du skulle aldrig bli en av dem. …woops. Jag vet inte säkert varför du är det nu heller. Kanske för att du blivit en symbol för allt som har gått åt helvete. De små sakerna som växer hela tiden. Jag försöker tänka att det är bäst som det blev. Att jag inte behöver din energi i mitt liv. Höra att självskadare bara vill ha uppmärksamhet när allt du gör verkar krätsa kring just det. Din passiva ilska åt saker jag inte ens hade att göra med. Dina lögner. Men så tänker jag bara ibland. Oftast inser jag bara hur mycket jag behövde att du fanns. Hur enorm skillnad du har gjort i mitt liv och min världsbild. Jag hade varit någon helt annan utan dig.

 

4

Jag undrar om du hade tyckt om mig om vi träffats för första gången idag. Eller undrar och undrar. Det hade du inte. Fast hade vi ens funnits om den andra inte fanns? Det känns inte så. Vi är i stort en och samma, och det kanske är därför du verkar så upprörd över helt fel saker. Jag är 22 år gammal. Jag har i princip inga ansvar whatsoever. Jag kan göra vad jag vill, så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Du har inte gjort mina misstag så du vill inte att jag ska göra dem, men det gör jag. Du får göra dina, helt olika från mina. Odsen är ändå att vi lär oss samma sak. Men om du verkligen tycker att mina livsval är så förfärliga, säg det till mig. Det blir mycket enklare så.

 

5

Folk undrar varför vi fortfarande umgås. Ganska ofta, faktiskt. Det har jag också undrat. Men det är ganska enkelt: Du behandlar mig inte som skit. Du säger att jag är bra och att jag får göra de val jag vill. Du skrattar med mig, skålar med mig och får mig att tänka i helt nya banor. Du frågar mig innan minsta beröring för du vet att jag får panik av fysisk kontakt när jag mår dåligt. (Side note: har jag alltid fått det? Jag kommer inte ihåg om detta är nytt eller inte.) Då förstår jag inte varför folk undrar så jävla mycket. Liksom…mängden snälla människor är inte stor. Här finns en. Så enkelt är det.

 

6

Var ska det här sluta? På riktigt, det är en genuin fråga. Om 30 år, var ska vi befinna oss då? I samma paradoxala spiral som nu? Med samma märkliga, konstanta konflikt som kastar oss hit och dit på allt djupare vatten? Det skulle inte förvåna mig det minsta. Och jag vet inte varför. Minnen tränger upp i halsen och det är inte hälften så gamla minnen som man kan tro. Den konstanta domen i att inte vara som du ville att jag skulle vara. Att vara för tyst, tråkig, osjälvständig och menlös som person. Jag behöver inte mer av den energin. Den är ändå överallt. Så varför sitter jag här och siffrar? Varför döljer jag texten på min datorskärm? Varför finns det inte ett rätt svar för hur vi ska kunna leva med eller utan varandra? Ingetdera kommer ju någonsin att gå.

 

7

Det är något särskilt med dig. Den perfekta blandningen av Kernville-sol och vinterkyla. Ett hopp om att det kan komma en annan tid. En tid där inte allt känns så helvetes hopplöst och där alla inte blir mer lika monster ju närmre de kommer. Du är en sån man lägger märke till, men du har inte förstått det än. Antagligen tänker du att du smälter in i väggen bakom dig. Det gör du inte. Du gör att det blir lättare att andas. Att finnas. Det är värt mer än du tror.

Den här dagen. Den här dagen...does not compute. Så mycket intryck och ändå...inte. jag vet inte. men imorse var jag i skolan och lärde mig extra mycket om lyrik. Faktiskt, för efter att ha halvlyssnat en stund hörde jag plötsligt dikten i rubriken och den rev ner exakt alla murar jag någonsin haft. Dikter gör inte så. Jag bytte språk och var charmig, men först när jag gått ut i pausen (oklart varför) började jag gråta. Som tur var var Matilda där och följde med mig ut för att trösta och vara bra. "Det är därför man har en klass!" <3 bästa.

 

På kvällen (vi hoppar över dagsdagen som vanligt) träffade jag Syster! vi tittade på the good Place, åt mystisk mat lagad av Benjamin (gott om än lite starkt), köpte snacks och sen bygde vi karaktärer till nästa veckas rollspel (why am i doing this again). Till detta inmundigade vi pepparkakor (Syster var i extas över detta), champagne ("Den blir dååålig annars!" inte mig emot, gott ju) och julmust (Syster hade druckit en del sådan tydligen, men när jag tog första klunken skrek hon "OMG jävla förträdare!" vad är ens det). Följande blev sagt:

"Hej jag heter banjomin, och här är banjo min!"

"Jag kan ju inte ha hiding som hobby! vadå, träffas vi några en gång i veckan och gömmer oss?"

-Du vet att naturnamn heter som saker faktiskt är? Som att man kan heta lindkvist för att lindar har kvistar.

-...Mind blown.

 

Det var en rolig kväll, och när jag kom hem såg jag en trailer till Gilmore Girls oooomg! Jag skrek ok detta är sant. Såg också annat, och...alltså...nej jag tror att jag måste smälta detta innan jag säger något. Det makar ju sense för er, kom jag på...förlåt. Men jag skriver bara för att Christopher jobbar och det är tråkigt! Så jag ska nog hänga upp tvätt istället. Det gör jag. God natt.

Nuuu ska jag blogga om min helg på riktigt! i know I suck ok. Men i fredags var jag hos Robert! Färdtjänst bråkade som vanligt, men till slut kom jag fram och fick middag. Vi konstaterade att han var en "stolt användare av bakplåtspapper" och med hjälp av det blev det mat, bland annat galler-potatis vilket alltid måste nämnas så ni vet. Under kvällen pratade vi om väldigt personliga saker, mer än vad vi brukar, och till slut var hela mitt psyke helt urvridet. Vilket väl är standard nowadays men ändå. Det var en bra kväll och jag behövde den, känns det som.

 

I lördags gjorde jag något annat jag behövde, nemligen träffade olle! Det var jättelänge sen vi sågs själva, men nu var det dags. Vi möttes i stan och åt på surf schack. Jag älskar surf schack men det vet ni redan. + engelska servitriser I am so down for that. Vi åkte hem till mig och drack aurora, för det var ju aurora-kväll förstås! Vi pratade om människor i våra liv som man gör och diskuterade hur man uttrycker sig med synen. I have literally no idea how one does that!

 

Jag är dålig på att blogga men igår var först en dag, och sen kom Linus! Vi sa rubriken och hade denna märkliga konversation:

Linus: Det var en...

jag: ...kyckling som hette gullefjun?

*mycket, mycket skratt och prat*

linus: nej, det var en retorisk poäng.

jag: Som hette gullefjun?

...jag är inte så kul när jag mår som en "krattjävel" (som jag också sa igår). Vi åkte in till stan och hängde på botulfsbaren (ofc!), skålade för ett år med botulfs och pratade om fåglar och fiskar, hånglande (inte med varandra), vad som är mitten av en själv och en del annat. Vi åkte hem när sista bussen gick och hade väldigt långa och emotionella konversationer om en massa saker som jag inte minns. idag är märklig. märklig as fuck. Nu räcker det!

Jag är så trött. Så fundamentalt trött på att stappla fram och ignorera att det varje dag känns som en kniv som hugger mig i magen. Jag försöker vara glad. Stänger inte in mig. Träffar vänner, utbyter tankar, upplever. Det gör ont ändå. I det närmaste konstant. Det ska inte vara så. Man ska inte må så. Jag vill inte må så här. Ändå får jag känslan att jag inte borde. Att jag borde skärpa mig. men hur? Det enda jag kan göra är ju att låtsas att det inte gör ont! Gör alla andra det? Svara ärligt, gör ni det? För jag kan inte! Mitt minne faller i bitar, min verklighetsuppfattning är rämnad, jag vet inte vad som har hänt på riktigt och vad jag bara har tänkt längre. Har alla det så? Jag är rädd för att stänga av datorn och gå till badrummet för jag hör läskiga ord i mitt huvud (inte som röster i huvudet alltså utan bara tankar) som skrämmer mig så att jag får räkna saker tills jag somnar. Har alla det så? Är det bara så här det är att bli vuxen? Ska man bara ha lärt sig att rida ut sin ångest och gå vidare? För jag försöker! Jag försöker och försöker och det slår alltid tillbaka på mig på ett eller annat sätt. Något måste ju vara fundamentalt fel. Alla människors hårda ord och attityder slår sönder mig. Deras lögner och hat och tomma ord som inte betyder något. Snälla värld var på riktigt. Varför vill inte alla det? prata på riktigt, berätta era känslor, jag orkar inte prata med mina närmaste och konstant undra vad de tänker och känner för att allt är på låtsas och på skämt och i försvarsställning. jag kan inte mer. Och det här är inte personligt även om rubriken får det att låta så. Det är bara en av alla saker som sliter sönder mig åt alla håll. men jag kanske ska vara tyst? Är det inte någonstans det jag har gått runt och sagt att hon borde ha varit? Att hon inte borde ha lagt allt på mig, hävdar jag, men man måste ju för i helvete lägga saker på någon det går ju inte! So I guess I was wrong. Eller också gör jag likadant själv. Skadar lika mycket. Gör jag det? Jag tror det men vad ska jag göra? Jag orkar inte mer, så säger folk jämt men jag gör inte det. Det går inte längre. Jag är konstant på väg att falla samman och det går inte längre.

 

Det här är inte kryptiskt mush. Det är viktigt. Vi har lämnat världen av all oro förbjuden. For this, i apologize.

Igårkväll var, precis som rubriken skvallrar om, en av de bästa kvällarna på mycket länge. Jag var hos Laura (som bor granne med min syster...what) för att äta potatismos och lax (med betoning på moset), dricka vin och prata. Till min överraskning joinade även hennes bästa vän Karin och hennes roomie Freddie, vilka båda var helt fantastiska människor! Vi åt maten (och skällde på Karin för att hon åt långsamare än det ens är möjligt att äta) och pratade om orimligt många saker. Bland dessa fanns mina livsval (utan att någon dömde mig <3), vilka som är as och varför vissa namn innehåller för många av dem, att respektera andra människors gränser, om undergivenhet bara är ett spel, trolles trafikskola, Guldlocks entitlement och en hel massa annat. Vi åt italienska kinderägg (som är något av det märkligaste jag någonsin ätit rent uppläggsmessigt) och jag bondade med Karin om framför allt podcasts. Hon refererade till "arkiv samtal" och sen pratade vi om några svenska podcasts vi följer. Men. Sen sa hon plötsligt "lyssnar du på Gilmore guys?" jag friade till henne you guys. Hon var ju den perfekta kvinnan, uppenbarligen. Dessutom från Småland (den bra delen) och med ångestproblem som hon pratar om lika glatt som jag. Synd att hon var straight. (OBS skämt!) Jag och Freddie hade också märkliga Connections och han blev glad för att jag lärde honom saker. Nåt ska jag ju vara bra för. De kvinliga medlemmarna av sällskapet gick ut på balkongen, för Laura och Karin skulle visst röka (no complaints from me liksom) och konversationerna spårade ur allt mer. Lauras livsval stod mest på tapeten nu och livet var märkligt och bra. Jag kände mig verkligen uppskattad i en grupp, och liksom när händer det ens? Tacksamheten över livet och allt sånt är enorm. Självrespekten kanske är på väg. Vi får se, men nu är jag i alla fall det, på väg alltså. hejdå.

Så, ja, nu ska jag blogga om vad som hänt denna vecka. Jag är medveten om min sämsthet men nu är den över! kanske.

 

I måndags var jag på mejeriet med Filippa för att gå på konsert! Det var studiefrämjandet som hade ordnat detta och temat var band med minst 50 % tjejer. Först spelade min gymnasiebekant (eller bakt, som jag skrev först...wtf is a bakt ens) Fridas band. Det var väldigt straightforward rock n roll, men de var orimligt duktiga och Sångerskan sjöng sönder ungefär allt. Eller sönger som jag precis skrev två gånger. Idag är helt uppenbart inte min dag in the slightest rent skrivmessigt. Men hur som helst, det var en bra spelning. Gillar att trummisen (Frida) var den som la stämmor och mellansnackade en del, det är ovanligt men borde pågå mer! (Hem mamma om du läser man kan visst sjunga och trumma, öva!)

 

Sen såg jag otid, vars trummis är ingen mindre än Amanda från mitt album! Detta var mer artsy rock, med märkliga tempoväxlingar och intressant sång som jag vill lära mig att göra. Borde ta sånglektioner asap men vet inte var jag hittar sånglärare med rätt kompetens. + ingen inkomst jäää! Anyway...också bra spelning, om än lite dålig scennärvaro och inget direkt mellansnack. Det är också viktigt, folk out there. Så ni vet. Vi ville inte se det tredje bandet, så vi gick hem, vilket nog var ett bra beslut för de verkade inte särskilt bra. Här har vi fördomar, jaaa!

 

I tisdags var jag i skolan på en helt värdelös föreläsning om kärleksromanen. Eller idén var bra, men läraren...var inte det. Usch. Män som inte lyssnar och andra tropes i litteraturvärlden. Eller bara världen. Nu hamnade på djupt vatten så jag simmar i land och säger att jag sen åt lunch med Ita, Delphine, Hanna och Anna Nygren. Jag och den sistnämnda satte oss på en bänk och bondade länge och väl om emetofobi, alltså kräkfobi, som vi båda har fast på helt olika sätt. Vi pratade om kräkscener i filmer, festivalskräck och annat vi tyvärr finner helt rimligt. Sen åkte jag hem, och efter någon timme handlade jag med pappa. Jag handlade jättemycket mat (!) och sen köpte vi max på vägen hem för det ville pappa göra. Männen i mitt liv älskar max ok. (Det är visst inte min dag formuleringsmessigt heller...what) Visste ni hur bra system max har? Inte för mig, då, men för seende och mig rent mentalt. man bara trycker in sin beställning på en skärm och slipper prata med en enda människa! Det är kanske det absolut bästa som hänt. nej, men...att beställa mat är ju ett genuint ångestmoment i mitt liv så det är faktiskt ganska fantastiskt. + att max är gott. På kvällen kom Christopher och vi pratade lite om ryska författare och annat mush innan vi sov.

 

Detta gjorde jag ytterst oroligt, eftersom en massa gamla känslor kommit och spökat under dagen och kvällen. Det märktes igår, för då låg jag mest utslagen. Eller först åt vi frukost, men sen låg jag mest och stirrade i taket tills klockan var fyra. Då gick jag upp och gjorde mig i ordning för att gå på körkonsert! Det är ju körfestival i år tydligen. I år var de dock i allhelgonakyrkan (känd som mitt första uppträdningsställe!) och det var lite mindre än det varit tidigare. Men det ingick ett vackert trombon-solo (som jag underskattat det instrumentet), för mycket jazz, märkliga språk och en låt som berörde mig orimligt djupt for no aparent reason. Och nu fick jag plötsligt brottom för jag skrev så länge, så hejdå!

Svälj. Bit sönder tungan. Låtsas inte om hur ont du faktiskt har. Det är inte deras sak att se. Distrahera dig. Tänk på varma, trygga saker. Svälj igen. jag vet att orden smakar surt, men spotta inte ut dem. Låt ingen se dina ord i en hög på bordet. Det blir inte bättre för att du är ärlig. Det är inte konstruktivt att upprepa sig.

"Och du? jag saknar dig."

Gråt inte på tåget. Håll i bordet. Beherska dig. Du vet att du kan, om du måste. Ta djupa andetag. Svara inte. Förlåt dig själv för att du svarar. Det blir inte lättare. Att det blir lättare är en myt.

"Är det värt det?"

Lyssna inte på dina egna ord. De kommer vara förändrade om en minut. Så lite är dina tankar värda. Så lite betyder tröttheten som äter på ditt skelett. Du har viljestyrka som en fjäder, det har du själv sagt. De kan göra vad de vill.

"See you soon"

Sluta räkna ner timmarna. Sluta hoppas så förbannat för det blir inte bättre. Du blir inte bättre. Du är en sån som väntar. Du är en sån som sväljer och biter sönder tungan. Du valde att bli en sån. Så svälj. Ring inte telefonsamtalet som alltid finns i ditt bakhuvud. Be inte om förlåtelse. Eller gör det. Sjunk så lågt. Knock yourself out. För hon skulle förstå. Det gör ni alltid.

 

You can do the math a thousand ways

but you can't erase the facts

that others come, and others go

but you Always come back

I'm a Winter flower underground

Always thirsty for summer rain

and just like the changing seasons

I know you'll be back again

2016. Jag vet inte längre. Mitt mest dramatiska, backstabiga, kalla år. Jag är så trött på all dålig energi. jag glömmer till och med bort jobbiga saker som har hänt för det är så mycket. "Hur är det med henne? Hon lever och frodas?" "Jag vet inte. Antagligen." Hur hamnade jag här? Jag har ingen aning om vem jag kan lita på längre. Vem som inte kommer att hålla livsavgörande hemligheter för mig eller ha en miljon åsikter om mitt liv...eller helt enkelt låta bli mig helt utan anledning. Jag avskyr hemlighetshållandet. Att bara anta att jag vet eller att helt enkelt inte ha dåligt samvete. Och det är inte bara hemligheter från mig utan över lag. Jag orkar faktiskt inte. Men det kanske är mig det är fel på? jag kanske sätter alla mina vänner på de högsta hästarna någonsin? Jag kanske ska tåla mer? Men jag vill inte! Jag vill inte bli sårad av nästan alla jag känner och se dem såra andra! Men ju mer jag ställer folk mot väggar, ju mer bevisar jag ju hur perfekt jag tror att jag själv är. Jag skadar också människor, I have to. Men måste alla vänskaper göra ont? Måste det finnas illvilja och tystnad och blokeringar och ilska? kan man inte bara få vara glad och trygg i fem minuter? Men jag vet inte längre. Jag vet inte vem jag ska ringa när det känns jobbigt. De enda jag faktiskt kan ringa...kan jag ändå inte ringa. För de som är bäst är de jag måste hålla på rimligt avstånd. Det är kanske mitt fel. Det är säkert det. Men det går inte. Eller. Antingen det eller tvärtom, alltså att de måste hålla mig på rimligt avstånd. Jag är så trött på allt detta. Det är så ensamt. Förlåt för gnäll men det är verkligen det. Förra året hade jag ett sammanhang men nu har jag bara folk jag inte kan nå fram till och en massa gammalt blod. Behöver värme. Alltidalltidalltid. Men det är väl jag som är den gemensama faktorn. Jag som har blivit 2016s största besvikelse. I had it coming. Men. Fuck alla människor som ljuger och hemligar. blä.

-Jag har köpt en ny vinterjacka. Det var tydligen inget dun i den gamla. Så jag köpte en med mamma.

-Vi drack varm choklad och allt var höstmysigt och inte jättekallt skoja det är jättekallt.

-Jag har tittat på en massa program om bebisar. jag vill ha en bebbe ok. Det vill jag inte egentligen men min kropp be like "jag vill föda barn!" jag försöker förklara för den att nej det vill ingen, men det går sådär. (Det går bra jag ska inte jag lovar.)

-Jag har gått i skolan och pratat jätteengagerat om fakta och fiktion. Det var en massa etiska ställningstaganden och grejor.

-Jag och Louise (vi har två Louise...why) köpte förmiddagsfika och festade på detta med mycket glädje.

-Jag har fikat med Filippa. jag drack kanelte och åt en bagel. båda var weird! (Nu stannar mitt tåg i Mjölby. Hej Jonas! Det var inget...) jag fick prata ut helt insanely mycket och hon förstod preciiis på ett sätt som nästan ingen gör.

-Igårkväll kom Christopher! Vi sov. Fast sen vaknade vi 02:00 och pratade. Är det en höst/vintergrej? Ja, tydligen...men jag har saaaknat det!

-men jag stapplade till skolan och pratade om prosa.

-Jag upptäckte att norrlandsanna gillar Emmy the great! <3 chock.

-Jag har ätit lunch med mormor på sibylla när hon träffade alla möjliga som hon kände.

-Nu sitter jag på tåget till Stockholm. Det var fan svinlänge sen jag var där! Jag var ju där i mars med Tiara, men har inte träffat stockholmsfolk sen i maj förra året. It's been awhile alltså.

-Jag mår ganska illa på det här tåget faktiskt. Tur att det står i Mjölby och chillar atm. Nu rör vi oss, skoja. Jag skojar mycket idag. Har aldrig varit mindre rolig. Jag är trööööttttt! God natt.

Linus: Nja, det är nog lite halvt medvetet. Fast vad jag skrev om i bloggen som inte stämde vet jag inte...

Ronja: Det förvånar mig inte...

 

Igår hade vi "klassträff" på vespa. Nästan alla var där, fast jag inte märkte det (akustiken var weird och folk var långt borta). jag åt pasta, granskade de märkliga borden och pratade väldigt mycket med Anna Nygren. ingen av oss var fans av stället, men det fick duga tills vidare. Men när vidare hände gick vi två tillsammans med norrlandsanna och Matilda (fick lust att kalla hennes stockholmsmatilda nu...also wait, Nygren är ju också från norrland! fuck!) gick till John Bull och fortsatte kvällen. Där pratade vi länge och väl om hus med många våningar, köpingsprivilegier, glurr (Nygren visste vad det var!), svingelskogen, p-piller och vår eviga kärlek till max (restaurangen). Efter att jag pratat onödigt mycket med den brittiska servitören och de stängt av musiken på puben kände vi att det var dags att åka hem, fast först gick vi till malmborgs där jag köpte en delikatoboll. Värt. Jag och Norrland (detta går ju inte) åkte en märklig buss och gick en märklig väg hem till mig, men nu vet jag att hon bor helt orimligt nära mig. Ändå trevligt.

 

Idag hade jag handledning! Jag och Carola pratade om mina karaktärer som om de var riktiga människor och det var helt magiskt. Det kommer fan att ordna sig med den här boken...kaaanske! Det är det mesta som hänt idag. Sen har jag youtubat och varit pepp på livet, basically. Nu är det dock sent. Hejdå.

Idag fick jag veta att Folke Silvén är död. Vem, undrar ni? Han var min lärare i en halv termin i sexan, han var stjärnan i dokumentären "vikarien", han var lärare tills han var 75 och han var en legend. Den enda som fick mig att anteckna, den enda (nästan) som fick tyst på oss och helt enkelt...en beundransvärd person. Jag såg vikarien igen ikväll i hans ära och började tänka på vilken otrolig tur jag har haft. Folke Silvén, Jan Sigurd, framför allt Niklas Törnlund...jag har haft helt fantastiska lärare. Krafter. För det är det de är. De är inte bara lärare, utan färgar sina elever på riktigt. Något av det starkaste under sörängstiden var att förtjäna Sigges respekt. Att han lyssnade på min input om en text och följde mitt råd. Det betydde så mycket för han var inte den som lyssnade och mjäkade. Folke var likadan. inget mjäk. All respekt ska förtjänas. niklas är såklart helt annorlunda, men likväl en kraft. Ord flödar ur honom, hela tiden. Ur alla tre. Ur fler förstås men det var de jag tänkte på. Och det är en sån ära att få ha haft dem som lärare.

 

Men rubriken kommer inte från mig. Den kommer från Niklas. Den sas till min handledare Carola, om mig. Jag är också en kraft. En storm. Jag kan bli uppäten av mitt eget drama, men jag kan också storma på det bästa sättet. Jag har saker att säga och jag säger dem. jag kan lära någon något. Försöka vara som legenderna, fast helt annorlunda. Jag kan, och jag ska, men framför allt: Jag måste. Mina valmöjligheter är begränsade.

Alltså...alltså. Alltså. Jag vet inte hur jag ska prata om den här helgen jag gör verkligen inte det. Någon slags lista, tror jag det får bli. Detta har hänt:

-Igår hade jag och Christopher hit song challenge. Vi skulle skriva en hitlåt på mindre än tre timmar, var det tänkt. Varsin, alltså.

-Jag lärde mig att jag inte har något tålamod. Jag skrev min låt på mindre än en timme och sen var jag mest uttråkad. Kan liksom inte spendera mer tid på något.

-Han hävdar att jag vann, men vi båda vann. Han spelade in helt ordentligt och allt ju!

-På kvällen åt vi pizza och tittade på Gilmore Girls. "You're quite a Catch", sa jag till honom om det.

-Jag kom på att de faktiskt pratar fort. Det kom jag på efter tio år...jää.

-idag vaknade vi sakta (vi=Christopher) och olika grejer i mitt huvud kolliderade till en ganska obehaglig ångestgrej. Blärk.

-men medans jag lugnade ner mitt nervsystem började Christopher steka pannkakor. Ja. Jag vet!

-Vi åt dessa med sylt, grädde och nutella medans vi lyssnade på en komiker som pratade om en massa viktiga saker, och smink. Det var inte så viktigt. Och sjöjungfrur? Wtf

-Och när vi ätit klart erbjöd han sig att ta hand om min disk. Det var (tydligen) väldigt mycket disk. Jag är så fucking tacksam.

-Sen föll vi i en djup matkoma och stannade i sängen i typ tre timmar. Vi är produktiva men det var väldigt fint.

-Ikväll har jag tittat på vikarien och är helt överväldigad av känslor. mer om det i separat inlägg.

-Jag kan inte smälta denna helg. kan inte. Does not compute. Tack.

Och det gjorde vi! Igår alltså. För då spelade jag och Christopher där! Vi körde dit, hämtade Pam på vägen, lyssnade på en bluegrassflicka och diskuterade usa och upplandsbro. Som man ofta gör. Vi kom fram och allt verkade kritiskt, eftersom vi inte ens hittade en mikrofon. (Note to self: Buy one please.) Jag ringde till och med Olle och undrade om hans syster (som bor där) kände någon som hade en mikrofon. Det gjorde hon inte, så paniken var ett faktum, men plötsligt hade de hittat en! Då fick vi sätta oss ner vid personalbordet och blev bjudna på kycklingvingar, som tydligen är deras grej. De hade den godaste vitlökssåsen någonsin! Någonsiiin! Vi pratade om att skjuta folk och annat trevligt och jag var orimligt taggad. Orimligt!

 

Så vi spelade. Och visst var publiken lite svårflirtad, pga vanlig pub, men vad kul det var! Efter första set sålde jag skivor (!) och sen kom en man fram och sa att han hade en önskelåt. ...oookay, tänkte jag och ville säga till honom att gå. Men det var Goliat han önskade och han gav mig 100 kr för att spela den! What? Så jag och Christopher sprang backstage och spelade igenom den (han hade aldrig spelat den innan och jag kunde den typ) och sen spelade vi andra set. Som var magiskt. Vi fick tydligen discokula i slutet på Goliat, jag sjöng att vi skulle ta över Halmstad, och det gjorde vi nog också tror jag. Mitt i transparent fick jag en tjuga i handen (va...) och trots att en full kvinna ville sjunga med oss och inte ville ge sig var spelningen en av mina bästa. Jag sjöng bra, livet var bra. Sen åkte vi hem, efter mycket problem med parkeringshuset. Som tur var fastnade vi inte i Halmstad. Och nu är det morgon, och Christopher snarkar som en tönt. Snart får han skärpa sig och vakna, tycker jag. Vi har massa saker att göra, ju!

Eller inte, men litegrann. Som igår när jag träffade Anna! Ok halva min klass heter Anna hur ska jag skilja på dem här? Detta var Anna Hörnell, aka norrlandsanna. Vi satte oss för att caféskriva på barista, och jag älskar barista! "De spelar Florence...här ska jag bo!" sa jag när vi kom in. Vi skrev och jag hade ett orimligt bra flow, så nu har jag lämnat in min första romantext till min handledare! Jaaa! De spelade också en låt som verkligen passade in i texten och jag höll på att börja gråta. pretty.

 

när vi skrivit klart bestämde vi oss för att ta ett glas vin. Vi gick till "the bar" och ett glas råkade bli tre glas + middag. Så sjukt trevligt! Vi pratade om besattheter, sexualitet, att lära sig engelska, att vara deprimerad utan att veta det, våra märkliga släkter (och hur lika de är), ungdomsboksförfattare och en massa, massa annat. Och jag åt lax, och popmusik spelades, och livet var Lovely. Till slut var Anna så bekväm där inne att hon bara beställde "ett glas vin", utan att specifisera färgen, som om de skulle veta. Söt, är hon. Vi åkte hem, jag panikade över dagens spelning, ochh nu är det dag. Jag borde duscha så att jag kan se presentabel ut. Halmstad here we come!

Det känns som om jag håller på att drunkna, men det är inte det jag ska prata om. Power through, Power through. Detta är livet. Jag ska prata om igår, för då kom Linus hit! Vilket är lite cray i sig men han bestämde sig för att åka till Skåne bara sådär. Vi försökte gå till viva, men de var stängda som vanligt, så vi beställde pizza från olympia jäää. Vi hade icke-samtal, så som ofta, och jag började fundera på att göra saker jag aldrig kommer göra. som engagera mig och sånt. Men nä. Vi diskuterade också andra sorgliga saker, vad en normal relation är och om gudlåtar är ok. Vi åt Pringles, sa rubriken och var glada nästan jämt. Han åkte hem, jag mådde väldigt dåligt som dvanligt och det gör jag fortfarande men jag tror jag klarar det. Detta tyckte ni var intressant. Säger vi...

Jag kanske borde.

Jag kanske borde kasta mig ut, som om jag vet vart jag ska

ut från klippan som om jag hittar till en klippa ens

jag kanske borde?

Kanske borde gå ifrån vad folk säger

gå efter min egen väg

dansa efter min egen pipa

jag har ingen pipa

men jag kanske borde skaffa en...så att säga

Ja, alltså, jag kanske borde

ta tag i det här misterabla livet jag har framför mig

diskberget, ångesten, alla otagna beslut

alla andras värdelösa beslut

"If I don't do it, no one else will"

todd in the shadows sa just detta till mig

ok han sa det till sig själv men jag hörde det

så om han säger det, så kanske jag borde

men kan jag?

vågar jag göra om samma sak igen?

må lika dåligt, vara lika ensam?

Kommer jag verkligen att må sämre än vad jag gör just nu?

är inte mindre gift en bra sak?

det är inte relevant men ändå lite

lite på båda håll

för jag kanske borde gå åt flera håll samtidigt

splittra mig i bitar

över en tågräls?

Nej, vänta...jag pratar inte alls om sånt obehagligt just nu.

Det är bara så mitt huvud funkar...

jag kanske borde söka hjälp?

men det är inte det jag pratar om.

jag pratar om en massa saker.

jag kanske borde sluta dricka

jag kanske borde gå tillbaka till föreningsfängelset

jag kanske borde sluta med det som får mig att må sämre än på länge...

fast, det där sista kan jag inte

kan kan kan inte

men jag kanske borde...

Igår var jag, äntligen, hos min syster i hennes nya lägenhet! Hon har ju blivit sambo och vuxen och sånt. Hon lagade soppa till mig (och sig själv...) och vi lyssnade på låtar hon gillade för ett antal år sedan. Jag älskar att min syster kan sjunga med på låtsasfranska till Edit Piaf och sen och sen sjunga lika glatt till mohombi. Samma passion. Vi sjöng "getto gospel" ("en riktig goding") och försökte stämma, därav rubriken. Vi försökte oss lite försiktigt på understämmor och båda klarade det...nästan.

 

Sen åt vi soppan! Det var bbb-soppa (broccoli, blomkål och bacon) och det var den bästa soppan ever! Var typ i chock av kärlek till denna soppa ok. Till den såg vi ett av våra favoritavsnitt av Gilmore Girls (som också hade två b i sig) och sen skulle vi se moulin rouge, för jag har inte sett den och det är tydligen inte ok (för mig är det helt ok), men den var ej tillgänglig så vi såg ett avsnitt av the unbreakable kimmy Schmidt. Jag försökte uppskatta detta. Tedrickande och kanelbullätning hjälpte dock inte och jag var mycket unimpressed. kan vi sluta med komedier om folk som inte har koll? Jag vill se tv-serier om smarta människor! Finns det några? Förslag mottages!

 

Hursomhelst. Sen åkte jag hem, och idag har jag mest mått som en liten slemmhög. Jag har dock lyckats planera in Linus-chillandemedlivet ikväll (sjukt spontant) och skriv + vin med klassis imorgon. Credit till mig! Nu får detta va.

Nu mina vänner ska jag berätta om min drinkkväll med Saga i söndags! Det var på tiden för en sådan, tyckte vi, särskilt på en söndag. Hon kom hit, utrustad med färdigmat och "bhips" med "bdipp". Vi åt vår mat (jag hade redan mat åt mig själv...så sämst det låter att folk får ta med sig mat till mig, men så är det oftast inte), drack vin och pratade om varför gymnasiet är sämst och varför "trevliga lärare" ofta inte är så vettiga. Sen började drinkandet. Vi drack "finska chokladkriget" vilken innehåller minttu, chokladmjölk och calua (stavas det så?). Sött...ja. Den smakade delikatoboll och var oförskämt god! Vi drack såna och hamnade i allt märkligare samtal, och det slutade med att vi lyssnade orimliga mängder på the weeknd. Eller snarare pratade vi om honom och det gick så här:

-Sekunden när du går ska jag lyssna på starboy.

-Eller också kan vi lyssna på den nu!

...Ja eventuellt. jag ville lyssna på travis scott, vilket Saga tyckte var oerhört fascinerande. "Är det här Travis?" frågade hon så fort en ny låt började. Till sluuut var det han. ;) Rubriekn är sagd av henne, för vi är ju ett damgäng hon och jag. Det måste man ha ett. Vi diskuterade hur fulla vi var på en skala från ett till tio och hon hävdade 3-4...detta var inte sant. Jag däremot? Lite högre, va.

 

För herregud vad de där drinkarna slog ut mitt system. Kräk och vånda och liggande på iskalla badrumsgolv och andra obeskrivliga plågor följde på morgonen därpå. Holy fuck. Jag trodde att kvällar behövde spåra för att man skulle må så, men tydligen inte. Jag bedrev dagen (efter att ha sovit bort halva) med att äta choklad, tycka jättesynd om mig själv, lyssna på podcasts och slutligen prata väldigt länge med Christopher på natten. Det var ett sånt där viktigt nattsamtal och det är bra för det var länge sen, känns det som. <3

 

Idag har jag ätit lunch med pappa. På surf chack! Bästa stället ok. och efter lunchen åkte vi him och hämtade...mina skivor! 300 st har jag tryckt, så folk får göra bäst i att köpa dem tycker jag! Ta det som ett hot. Men nu ska jag snart gå, så hejdå.

Jag brukar inte använda citattecken i mina rubriker, men jag gjorde det nu eftersom det var exakt vad jag precis sa till mig själv. Så om ni trodde att jag hade ett ovårdat språk med er, så är det inget mot hur jag pratar hemma.

 

Igår kom alltså Christopher och efter att vi hade konstaterat hur mycket vi saknat varandra (ibland blir det liksom extra mycket...) gick vi in till stan. Vi satte oss på herkules och drack vin ur stora glas (typ lika stora som mina, that does not happen) medans jag blev besatt av gänget vid bordet bredvid. Vi lämnade det och gick till botulfs, för att "vi är bra på att vara stammisar där", och jag älskar det stället så mycket. Jag drack en rom & cola för det måste man (=jag), Christopher köpte chips (<3) och vi hade väldigt intensiva konversationer om vad kultur egentligen är. Jag insåg plötsligt att "platonic love" kommer från platon och jag kunde inte smälta detta på väldigt länge. En annan liten detalj är att Christopher hävdar att jag gungar annorlunda när jag är full. Stämmer detta? Han säger också att man kan se på mina ögon om jag tänker mycket/överanalyserar. What?

 

Vi kom hem, pratade och sov, för min del extremt oroligt. Vi vaknade och jag trodde att vi hade försovit oss, men jag var bara dålig på att höra vad klockan var. Smart. Vi hade morgon som man måste, och sen började väl denna dag. och vad är den ens? Jag mådde ganska dåligt under dagen och låg i sängen med datorn, vilket är ganska bra ändå, för numera kan jag det med mitt nya batteri! Sen har jag ätit wienernougat och haft tråkigt och verkligen inte velat sova själv inatt. Behöver famn och hand i hår tack. Helst jämt. :(