hopelosthead

Jag drömmer om att få frågan "where do we stand?" och vara den som svarar. Inte den som ställer frågan. Jag drömmer om att höra "du har rätt." eller "förlåt." Jag drömmer om att inte säga förlåt och krypa och kräla. men det blir nog aldrig så, har jag en känsla av. För jag kan inte bibehålla ilska. Vill egentligen inte kunna heller. En gång fick jag frågan "kan inte du vara arg på mig?" och jag minns att jag svarade "Det är jag. Jag är jävligt arg." Men det räckte där. Jag är aldrig arg på riktigt och det är inte jag som avgör när en konflikt tar slut. Jag måste vänta ut de som är arga. De som kan hålla grudges. jag kan inte och jag förstår inte hur. Det är själva problemet, tror jag. Jag tänker att man är arg, sen gråter man och sen är man vänner igen. Så...funkar det inte. man är arg, och sen...fortsätter man vara arg, I guess? Om man är tillräckligt arg börjar man tycka illa om personen och då kanske man till och med bryter kontakten och börjar ha en kall ton när personen förs på tal. Men jag förstår inte hur eller varför. Precis som med lögner. Jag förståååår inte! Är det en funktionsnedsättning i sig? Jag försöker inte hävda att jag är någon slags ren, perfekt varelse. Jag har också varit arg, också ljugit. Ibland. Om jag verkligen inte har haft något annat val. En gång var jag så arg att jag bröt kontakten med någon. Då krävdes det att denna människa uttryckte en önskan om att jag skulle få cancer. (Detta hände.) Men det gör inte att jag förstår det hårda och kalla mer. Och det är därför jag aldrig kommer att vara den som har rätt. För jag kommer alltid att sluta vara arg först. Jag kommer alltid att gråta och krypa istället. Det är enklare så. Och varmare. Jag vill aldrig att det ska vara kallt. Ilska är kallt. Lögner är kallt. Världen är kall. Det skrämmer livet ur mig. Jag vill inte vara med mer.