hopelosthead

Jag vill skriva att jag saknar dig. Ringa och säga att jag bara vill prata, höra din röst. Jag är väldigt bra på att skriva att jag saknar folk, har jag märkt genom åren. Det är väl för att jag är väldigt bra på att sakna folk. Men jag kan inte skriva att jag saknar dig. Jag kan inte, för jag saknar dig på fel sätt. Det är en självisk saknad. jag saknar att somna bakom dig, vakna intrasslad i dig, kämpa med att väcka dig. Jag saknar att vara nära dig så mycket att jag håller på att bli galen vissa kvällar. Men det kan jag ju inte skriva. Vad ska du göra med den informationen liksom? Vi ska ju bli vänner, är det tänkt. Folk säger "fortsätta vara vänner" men det handlar om att bli vänner. Vänner som inte somnar nära och viskar viktigheter när de vaknat. Det vet jag inget om. Alls. Kan vi ens det? Vill vi ens det? Jag får för mig att det inte är dig jag saknar, men så är det inte riktigt. Det är absolut dig jag saknar, men fel del av dig kanske. Den jag hade, inte den alla andra har. För jag måste tydligen dela upp allt. Ändå vill jag så fucking gärna ringa och se om jag klarar det. Jag vill visa hur bra jag mår nu för tiden och det är ju jävligt ironiskt för det finns ju en anledning till att jag gör det. Jag slipper all väntan och ångest. Den kommer att genomsyra samtalet och alla efterföljande samtal och jag vet inte hur det ens ska gå till. Så vad skulle det göra för skillnad om jag skrev att jag saknar dig? Förmodligen ungefär lika mycket som det gjorde innan. Jag borde sluta skriva att jag saknar folk i allmänhet, tror jag.