hopelosthead

2018 har verkligen varit ett vänskapens år. Jag har fått nya nära vänner (lilla, most notably), tagit upp gamla vänskaper (Marie, Hannah) och kanske förlorat en och annan viktig person. Ändå har jag varit väldigt ensam i år. I mitt huvud, liksom. Jag känner mig instängd i mitt eget huvud och kommer inte ut. Vill dela med mig av mina innersta tankar, men vilka är dem, ens? Jag kan säga "nu har jag ångest" men på frågan varför kan jag inte riktigt svara. Varför jag är uppe till 02 och glömmer att vakna dagen efter.

 

Jag skulle vilja bli kär 2018. Inte så där klassiskt himlastormande. inte som en crush. Jag vill bli kär som i trygg. Vill äntligen hitta trygghet i någon annan. Vill lita på någon helt. Laga middag ihop, somna nära utan ångest när den andra somnar och när ångesten kommer faktiskt kunna dela den helt med någon. Det är klassiskt sorgligt att vilja hitta någon, man ska inte vilja det, men jag gör faktiskt det. Och jo. Jag saknar dig fortfarande så orimligt fucking mycket. Det gör ont enda in i skelettet men det finns inget att göra åt saken. Du kommer inte tillbaka. Inte jag heller. Så jag gör som du vill och går framåt. Framåt mot någonting helt annat. Något vackert, helst. Nästa nyårsafton vill jag lyssna på the cure för att jag älskar någon så mycket. Varsågod, Lilla och Onna, för denna referens. Men det är exakt det jag vill. Ska försöka sova nu och vända tillbaka dygnet. Wish me luck.

 

detta tillhör inte mushet, men: såg nu att shass skrev ett par kommentarer för någon vecka sen. får inte mail längre om kommentarer, så förlåt till henne! Speciellt som din ätstörningskommentar var så stark. Det är fan alla andra som har ätstörningar, inte vi. du är bäst!