hopelosthead

Det är en så märklig paradox. Jag mår bra och ser till att planera in saker hela tiden för att inte falla in i mig själv. Tar initiativ med vänner och familj som jag aldrig gjort tidigare. Sen, någon minut innan jag ska göra något, hamnar klumpen i kroppen och jag vet inte varför. Sen sitter den i konstant under kvällen och om den försvinner kommer den tillbaka så fort den kan. Så jag måste bita ihop och ignorera att hela kroppen skriker efter att få krypa ihop och stänga av. För världen funkar inte så. Avstängning är inget alternativ för har man lovat så har man ju.

 

Sen går allt för fort. Så fort klumpen stabiliserat sig börjar allt hattande gnissla i mig. Varje gång någon tar upp sin telefon eller byter låt innan den är slut. Jag vill bara skrika att det är här vi är, var i ögonblicket, försvinn inte. Men alltid är det någon som vill gå hem. Som bryter upp. Som vill byta ställe eller gå ut och gå eller rubba hela världsordningen på något annat sätt. Det går inte men man har ju som sagt inget val. Man förväntas kunna vara trevlig och normal ändå, även av de som förstår. Jag känner ju jättemånga som har ångest, men jag ser de aldrig ha faktisk ångest? De kanske gömmer den bättre. Jag har ju aldrig kunnat sånt.

 

Så man går liksom framåt ändå. Trots tystnaderna när man sagt något viktigt eller ljudet av sitt egna malande tuggande. Det är svårt, allt det där. och ändå skickar jag konstanta sms, behöver folk så himla mycket...det är något av ett Catch 22. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det...