hopelosthead

Ett stort, och märkligt, problem i mitt liv är att jag aldrig kan få ihop mig själv till att vara en person. Detta känner ni igen. Hostess och demon och allt det där. Det är inte det vi ska prata om nu (thank god, tänkte ni nu). Det är en helt annan, men lika definitiv uppdelning jag gör: den friska och den sjuka Emma. De har väldigt lite inbördes kommunikation, men de försöker åtminstone (till exempel genom att skriva kryptiska mushar). Oftast vet inte den friska emman om att den sjuka emman finns, och om hon gör det minns hon inte hur den sjuka emman funkar. Därför planerar hon in en miljon saker och är en underbar person. Hon ler ofta och gör saker och pushar sig själv to the goddamn limit...

 

Sen kommer den sjuka emman. och hon, i sin tur, minns ingenting om den friska emman. Det är mitt absolut farligaste problem. I mitt mörkaste finns det inte ens en aning om att jag kan må bra. I lördags natt var jag i mitt mörkaste och idag mår jag bra. Är det samma människa? För jag kan inte relatera till hon som gråter, klamrar sig fast, stöter bort och säger det värsta hon kan för att provocera av ren desperation. Det är inte en person jag tycker om. Jag ser henne backa undan från kramar, vara kall och skrämma upp alla omkring sig. jag tycker inte om det. Och det är så himla ohållbart, detta konstanta skiftande. Jag gillar inte att vara den här personen och tycker genuint synd om de som måste vara nära henne. Jag vet att jag speglar beteenden jag känner till. Att jag skadar på precis samma sätt som jag lärde mig att jag kan skada. Jag förstår varför skadandet hände. Tjatar jag? kanske. Jag är den friska emma, vad vet jag? (skojar faktiskt nu, riktigt så cray är jag inte.) Blä, kan någon bara rulla in den sjuka emman i en filt och klappa på henne och kan samma person säga till den friska emma att, typ, chilla lite? Det vore uppskattas. Skärp er, samtliga emmor.