Who do you love...are you sure?
Jag har börjat se mig själv som två igen. Inte alltid, bara ibland. Demon och Hostess sjunger till varandra i mig. Det brukade vara svårt men nu känns det bara skönt. Något gör uppror och det är väl fan på tiden? Det är inget dramatiskt uppror. Det är ganska fint, faktiskt. Som att någon har vaknat i mig och börjat känna andra känslor. Känslor som är ospecifiserade men inte uppgivna. En förnimmelse om att det finns mer. Det här är inte allt. Jag är ung och mitt liv är på väg att bli bättre. Något med att sjunga ut osäkerheten i rubrikfrågan är skönt. Säkerhet på fel saker är ändå inget värt. Då är osäkerhet nästan bättre. Spännande. Ja, jag vet att det är en försvarsmekanism men det är väl inget vidare fel på det, egentligen? Att våga sjunga ut är ändå ett steg i rätt riktning. Våga känna svindlande mycket utan att bli tyst och undergiven. Att våga vara osäker på vad man vill komma fram till. Att frågan inte måste vara konkret, stå mellan personer som i den faktiska rubriklåten, utan att den kan handla om något mer primitivt än så. Jag önskar att jag kunde förklara det. Vad de där orden väckte till liv i mig och hur viktiga de har blivit. Det kan jag inte, men det kanske inte behövs. Jag vill mycket hellre vara are you sure än love lockdown. Hellre demon än hostess just nu. Du känner inte henne, men det vet du inte om. Du tror att du har förstått men det är mer komplext än du anar. Det gör inget. Ingen annan behöver förstå för det är inte det minsta destruktivt. Bara mitt sätt att prata med mig själv. Det är en ganska stor seger i sig. De bråkar inte längre, mina två. De vill olika saker, därav att de ”finns”, men de vill varandra väl. Jag vill mig själv väl, förstår ni? Jag vill att jag ska må bra och vara trygg och vara alldeles lagom osäker. Det är stort och det gör inget att ni inte hänger med. Det gör ingenting alls.
