hopelosthead

Känslan är här. Den kom krypande den här gången, som jag sa igår, men här är den. Och ja, jag hostade upp ett sifferinlägg. Det blev längre och märkligare än jag trodde. om det är dåligt är det för att jag är trött. God natt här kommer siffror enjoy!

 

1

Jag har tänkt för mycket på dig. Alldeles för mycket. Det kan alla intyga, även du. Du mest av alla. Jag hörde idag att det är så mycket jobb i mitten att början borde vara enkel. Men när, frågar jag mig, slutade vi börja? Aldrig? Nu? Eller är det bara nu jag lägger mig ner och säger ”god natt” till hela baletten, helt utan tårar för att mina ögon är för stängda av utmattning? För jag är utmattad. Det blir man av att tänka på alla små saker som händer så mycket att man glömmer vad de handlade om. Till slut kanske till och med jag slutar känna lite. Jag blir fortfarande arg, ledsen och överlycklig men mest önskar jag bara att jag visste vad som pågick. Om jag vill att det ska pågå. Och jag kan fortsätta vända på stenar i all oändlighet men jag är inte på humör längre. Det är ganska hårt men jag är trött på att känna dramatiska känslor om dig. Kommer det att hjälpa? Förmodligen inte…

 

2

Jag undrar om du saknar mig. Det är en självupptagen undran, men jag undrar verkligen. Jag undrar om jag fyllde en funktion hos dig som ingen annan har kunnat fylla. Om jag, liksom du, faktiskt uppfyllde titeln på ”vår låt”. Jag önskar att jag var en av dina sånger. Jag vet att dina sånger är ännu fler gamla delar av din tonårsbubbla, men ändå. Härom natten ville jag smsa och säga att jag saknar dig. Men det gjorde jag inte, för det kändes mer som något du skulle göra. Du har inte heller gjort det. Jag har nog mitt svar där.

 

3

Visste du att folk tycker att du behandlar mig illa? Det visste inte jag heller! Men det tycker dem och det tycker jag är intressant. Har du det? I början, ja, men det är för tidigt för att det ska räknas. Jag vet inte om du gör det nu. Mest behandlar du mig kanske inte alls. Jag behandlar inte dig heller, men det verkar folk inte tycka är lika skandalöst. Ingen jobbar på relationen ens lite. Jag kanske borde vara den som gör det. Som vanligt? Kanske som vanligt. Jag vet inte. Jag vet bara att det känns lite bra när folk pratar om hur de inte gillar dig. Märkligt, är det.

 

4

Det finns många konstiga konvensioner i samhället. En av dem är att vi måste vara arga på varandra for all of time. Varför måste vi det? Varför måste jag vara arg på dig över saker som hände för länge sedan och som du inte ens kan relatera till längre? Hur ska det ge mig något? Jag hatar ilska. Det är en så ful känsla. Jag har inte den minsta lust att känna den, så jag låter bli. Här och nu säger jag att jag inte vill vara arg på dig. Jag kan störa mig på dig hur mycket jag vill, och det som hänt kan fortfarande göra fruktansvärt ont, men det är inte samma sak. En dålig människa är en som inte ber om ursäkt för det de gjort. Du är ingen dålig människa.

 

5

Nu när vi ändå gör stora bekännelser måste jag bara säga hur skönt det är att erkänna att jag tycker om dig. För det gör jag! Det har jag ju gjort länge, men det har alltid funnits annat i vägen. Det finns det inte längre. Inga klausuler eller paragrafer. Bara två personer som förstår varandra när de är halva och som råkar berätta saker för varandra. Det är väldigt avslappnande, känner jag. Vi slipper så mycket spänning. När man har gått igenom så mycket som vi är det väl på tiden att vi kommit hit. Nu har vi det. Det finns inte mycket mer att säga. Det finns allt mer att säga. Men vet du? Nu kan vi säga det till varandra. Inte bakom varandras ryggar. Inte i sånger. Till varandra. Är inte det ganska fantastiskt?

 

6

Du kunde varit 5. Det är du inte. Du kunde varit någon jag räknar som nära, men du är nog inte det. ”Det var länge sen du träffade 6!” sa någon. Det var det kanske. Det känns bra, på något sätt. Jag tar hand om mig själv. Det kräver mycket. Då kan jag inte spendera tid med att försöka tyda dina märkliga ordkoder av abstrakt och roligt trams som du tycker att exakt alla ska förstå. Men jag förstår sällan. Dessutom känns du som en påminnelse av jobbiga saker. Det är inte rättvist, men det måste man inte alltid vara. Jag spenderade precis en siffra på att vi inte har setts på ett tag. Det kändes helt rimligt.

 

7

Jag vet inte om ni har märkt det, men min hjärna är ganska duktig på att hitta på saker. Jag har funderat en del på om jag har hittat på dig. Om jag ville ha något att titta på. Något att känna och skämmas för. En hemlighet att hålla. En känsla av att kanske vara i framtiden. Att känna hopp för att något kan bli annorlunda. Det kan det inte, men hemligheten känns ändå både äcklig och glittrig. Jag vill berätta den, för att visa att jag klarade att känna den här känslan. Det är oklart om jag kände den, fortfarande känner den, men ingen bryr sig. Utom jag. För jag vet att du betyder att jag kan känna vad jag vill. Att jag kan kontrollera det och välja hur jag ska se på dig, nästan helt. Det är spännande. Du kanske är vad jag letat efter, men inte som jag tänkte. Allt det här är spännande. Jag gillar det.