I hope you're somewhere, praying

”Can you love someone you’re never had a conversation with?”

-Ginny, bunheads episode 18

 

Jag har aldrig känt så starkt för någon som jag kände för dig. Det var mer av en sjukdom än en kärlek, något vuxna inte kan vara med om. Du påminner mig mer om mina fantasifoster än om andra människor jag älskat. Och det är väl det som är så konstigt kanske. Jag bryr mig inte om dig längre och ändå kommer jag alltid att göra det. Jag vill veta vad du gör. Hur du mår och vad du tänker på. Vill ibland hålla om dig och säga att allt kommer bli bra, men det kanske det redan har blivit? Jag vill att du ska må bättre. Att du ska våga släppa in andra och inte vara konstant yta. Att du ska sluta vara så rädd för att andra ska se dig. För jag såg dig mer än du förstod, tror jag. Jag såg rakt igenom dig och in till det som gjorde ont. Det gjorde nog aldrig du. Jag vill veta om du har börjat behandla människor bättre. För du kan, jag vet att du kan. Jag skrattar mest åt dig nu för tiden och dina sista ord till mig är ett riktigt gammalt internskämt nu. Men jag hoppas att du kämpar och hittar dig själv och slappnar av. Att jag aldrig kommer att få veta det känns svårt, oavsett hur orimligt det är. För du kommer alltid att vara viktig för mig. Du kommer alltid att vara min storm och den som lärde mig mest om livet helt utan att försöka. Därför är jag alltid lite orolig, även om du är en av de sämsta människorna jag vet, och därför är låten i rubriken så orimligt sann. Jag hoppas att du förändras, för du är värd det. Det får vara hur preachy det vill. Du är viktig. Jag hoppas att du har insett det själv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0