hopelosthead

Allt är så ensamt och märkligt. Mörkt, liksom. Alla känslor slåss om utrymme och jag vet inte vad de vill. Huden är tunn igen. Jag kan inte hantera fysisk beröring utan att vara beredd. It's been a while. A long while. Eller egentligen ganska kort tid men det känns som en evighet. Alla saker folk gör och säger går enda in i skelettet på mig igen. Folks oförmåga att anpassa sig. Det kalla och falska i dem. Det otrygga i mig. Det som gör mig extrem och konstig och hetsig. Drömmer kaosdrömmar om att min gymnasiecrush är våldtäcktsman och att min moster säger att jag inte borde ha barn för att jag är blind. Går sönder lite varje gång någon säger att jag är duktig. Håller fast vid de trygga punkter jag har och önskar att jag kunde lämna saker ifred någon jävla gång. och jag blir så rädd nu, så fort jag mår dåligt. Jag vill inte tillbaka till det mörka. Har varit utan det i månader nu. Jag vill inte tänka på sätt att dö på, jag vill inte få så ont av allt, jag vill inte bli destruktiv igen. Kan man säga att jag slutade vara det om det gått så lite tid? Får jag räkna varje månad som två för att det är enklast så? Får jag sova i någons famn så att det inte gör så brutalt jävla ont? Var skulle den famnen finnas ens? Min hjärna försöker skapa känslor för att hitta den där famnen. "fluffkaos". Och allt jag gör är att föreläsa om hur alla andra ska vara när jag avskyr mig själv mest av alla för att jag tror att jag är någon. Jag hatar att se andra gå samma vägar som jag gått, som jag går. Hatar att hela livet är en väg mot att bli bättre än den hög av skit man var från början. Är alla barn högar av skit? Eller var det bara jag, kanske? Jag får hela tiden kämpa med den bäska smaken av det där barnet. Hon som är för mycket. Tonåringen som pratade för högt. Tolvåringen som låtsades vara asocial när hon i själva verket var ensam. Och det ska vara jag, alltså. Den här konstiga personen ska vara jag. Och jag älskar mig själv egentligen (jo, faktiskt) men allt är som en påminnelse om allt jag gör fel. Allt andra gör fel. Allt som är fel oavsett vem som gör det. Och jag vill inte tänka så här! Jag vill vara positiv och glad! Jag vill kunna ha dåliga dagar utan att vara rädd för en fucking depression! Hur är man det? Hur slutar jag vara rädd för det? Och hur tar jag mig upp igen om jag faktiskt faller? Ingen aning men en bra början kanske är att sova...