hopelosthead

1

Jag har en krypande känsla av att jag är på väg att göra fel. Mina tankar på dig är fel, tror jag. Mot dig. Det känns som om jag springer mot ett tåg som gick för länge sen och ändå inte saktar in. Låtsas att preteritum är presens för att det låter så när man sjunger det. Vill hålla fast de stora känslor som får mig att rysa, men varför? De är ju inte mina, inte alls…och ändå. Märker hur jag försöker imponera på dig i allt. Vill få bekräftelse av dig för att veta att jag inte helt har vittrat sönder. Jag är farligt nära en gräns och jag ser det i mig själv. Vill gå above beyond för dig, för att du ska förstå hur fantastisk du är. Men vad vet jag om det? Jag känner dig inte. Är jag på riktigt så självisk att jag vill få ut något av dig bara för egen vinning? Eller…är det något annat? Det är inte det va?

2

Det finns något märkligt oslipat över dig. Som om du väntar på att ditt liv ska börja, eller kanske som om du tror att livet har börjat när det inte har det. Du har inga nyanser, inga beskrivande ord. Bara precis hur saker är. Du ber inte om hjälp och gör ingenting åt dina problem. Du bara konstaterar dem och undrar förvånat varför du inte är delaktig när du inte ens har försökt. Min inställning är att skaka om dig. Att skälla ut och sätta press. Så jag gör det, lite subtilt. Besvarar alla dina påståenden med motpåståenden. Försöker tvinga dig att växa upp fast du redan borde ha gjort det. Ibland är jag elak. Jag har gjort det förr och då funkade det. Men jag vet inte varför jag bryr mig. Vill egentligen bara sucka åt hur lite du har att tillföra. Antar att det är igenkänningsfaktorn…du är som jag var. Tror jag?

3

Jag undrar vad du skulle göra om du visste hur viktig du har blivit för mig. Hur oändligt gärna jag vill att du ska höra av dig. Hur din tystnad river i mig när vi är med andra. Hur mycket makt du har. Hur gärna jag vill att du ska vilja träffa mig hela tiden. Att du ska tänka på mig åtminstone ibland. Jag vill berätta saker för dig men tydligen kan jag inte det för jag gör det inte. Jag vågar inte. Vill skriva ”läste det här och tänkte på dig” men det skulle bli för ofta. Så märkligt allt det här.

4

Jag drömmer om dig oftare än någonsin. Att vi träffas, kramas, ber om ursäkt eller säger att vi inte behöver be om ursäkt. Börjar om. Vill jag det? Kan jag det nu? Hjärnan tror det. Att nu när allt är annorlunda kan vi kanske ta upp allt det svåra. För det var du som skulle vara där för mig nu. Minns du det? Du skulle stötta mig genom det här men du vet inte ens att det har hänt och bryr dig nog inte. Det är svårt. Kallt. Och jag vill gärna sluta drömma om dig tack.