hopelosthead

Jag är så trött på att jaga. Springa efter folk, ta initiativ, klamra fast. Folk har så mycket annat. De flyttar, byter städer, har partners, har gäng, pågår. Jag bara ligger här. Och det spelar ingen roll hur många människor jag träffar, för jag blir inte mindre ensam. Mindre beroende. Jag vill bara träffa någon hela tiden, konstant, i alla situationer. Jag vill att någon ska springa efter mig. Vill inte planera in människor, jag vill att de ska planera in mig. Men alla försvinner. De byter städer konstant och jag vill bara vara här. Varför är inte alla här? Varför måste de åka till någon annan jävla stad hela tiden? Varför kan folk inte bara ha hem och fucking stanna där? Och jag vet fan inte vad jag ska göra. Jag vet inte vem jag ska ringa när hela kroppen vill vända ut och in på sig själv och jag inte kan vara ensam. Vem som på riktigt skulle förstå. Det är så kallt. Och jag kan inte klaga för jag har ju vänner nu! Jag umgås ju med dem hela tiden! Och ändå kan jag inte slappna av. Ändå sitter jag som på nålar och väntar på att de ska försvinna. För det gör de alltid. Bara stanna. Bara var i en stad och settle down. With me. Och jag är så trött på att vara en fast punkt för alla andra när de inte är det för mig. Ibland känns det som om jag inte har en enda fast punkt. Det är ju inte sant men det känns så. Som om de inte behöver mig som jag behöver dem. Det sliter på mig. Jävligt mycket. Jag vill mest sova men jag har en massa umgänge att göra. Jadå, jag ser ironin. Den är jävligt tydlig tack. Ska försöka ta mig upp ur sängen nu. Bakslag händer, det är inget konstigt…säger vi.