hopelosthead

Ni vet när man inte har något att säga? När man är rätt nöjd med livet och mest ligger i sin säng och äter chips? men så har man mens och så känner man känslor och så lyssnar man på paramore och så tänker man på vänskap. Och så...händer ett sifferinlägg inom en. Bara sådär. Hold on to your hats osv.

 

1

Jag tror aldrig att jag har umgåtts så bekvämt med någon. Det tar liksom aldrig slut. När vi ses känns det som om vi inte har setts på flera år när det har gått två veckor. och det kanske är något fel på mig, men jag kan inte hjälpa att jag ser regnmoln i framtiden. Det ska inte vara så här lätt. Jag kan känna stinget av svartsjuka och märklig maktbalans och förvirring ibland, men det kanske bara är jag som är pesimist? Det kanske bara är jag som är så fruktansvärt rädd för att det här fina ska försvinna? Det känns som om det måste hända. En vänskap som började så jävla konstigt måste fucka ur till slut. Så måste det ju bli? Eller? Får jag ha kvar det fina i allt komplicerat som livet är?

 

2

Jag har kommit fram till att en av de viktigaste sakerna i livet är förståelse. Det har jag redan pratat om i år, så jag ska fatta mig kort, men: Jag behöver folk som vet var jag kommer ifrån. För det är en så jävla konstig plats, den jag kommer ifrån. Du förstår. Du förstår inte allt jag gör nu, men du vet vem jag är i grunden. Du vet vad som händer i mig när Shirley clamp spelas. Du vet varför det fortfarande är viktigt att fira den femtonde maj, om så bara genom att säga det. Du vet varför jag mår dåligt och framför allt vet du varför jag ibland inte kan prata med dig om det. och jag förstår dig. Vi förstår varandras behov av att sätta upp regler för oss själva. Våra låtsasvärldar och vårt kaos och vår organisering. Det är därför vi inte kan bli osams eller glida ifrån varandra. Vi kommer finnas för varandra när vi är sjuttio år, i livet eller inte. Vi kommer klaga över hur livet suger och ligga i våra sängar och lyssna på musik tillsammans då också. Det går ju inte annars.

 

3

Ett tema för mina senaste två år har varit förlåtelse. När den finns och inte finns. Jag är alltid team förlåtelse, team att den finns. Alltid, trodde jag. Men...kanske inte alltid, ändå. Kanske jag faktiskt inte kan förlåta dig. Och det makar ingen sense för jag har förlåtit folk som gjort objektivt värre saker. Som har skadat mig för resten av mitt liv. Som har ljugit och varit kalla och förstört delar av mitt fundament. Det har du inte gjort. Varför kan jag inte förlåta dig då? Kanske för att det aldrig någonsin var helt bra. Det fanns alltid en skarv. Eller kanske för att du inte vill ha min förlåtelse. Du tycker inte att du har gjort mig illa. Du tycker att du är offret. Ingen av oss är offer. Vi är bara stenar som inte ska slås mot varandra för då jävlar blir det eld. Eld kan vara härligt som fan, men det bränner upp en till slut. Folk frågar om vi inte kommer ur det här någon gång. Om jag tror att vi kan bli vänner igen. Och jag säger nej. Jag säger nej och det gör fruktansvärt jävla helvetes ont.

 

4

Nu när jag ändå siffrar vill jag passa på att säga hur stolt jag är över dig. Hur jävla bra du har blivit. Hur vad som en gång mest var en boll av kaos och osäkerhet liksom har sträckts ut till en lång mask av trygghet. Eh, kanske inte en mask, men jag vet inte vad man kan säga att en boll sträcks ut till. Du är en stabil hållpunkt nu. Du är varm och stark (haaatar ordet stark men du är ju det) och någon jag kan ringa när det stormar. För det är ju inte du som stormar. Du bara finns, för alla. Och jag tror aldrig riktigt att jag har kunnat formulera hur fint jag tycker att det är. Du tror säkert att jag fortfarande går runt med en liten mini-grudge mot dig djupt där inne. I don't. Like, at all. Du är bara en viktig vän i mitt liv. Någon jag kan berätta allt för. Någon jag vet kan ta hand om sig själv och lösa sina egna problem. Det är fan bland det bästa.

 

5

Ibland tänker jag att vår relation borde ha flippat ur. Eller typ runnit ut i sanden någon gång i slutet av 2016. Men den blev bättre istället. Jag kan sitta mittemot dig nu och prata om hur viktiga vi är för varandra. Ändå hör jag rösten i huvudet: Du behöver mig inte, du kommer lämna mig, du komma flytta och sluta höra av dig. Och du vet att jag tänker så, men det hjälper inte. Eller ja alltså det hjälper lite. Jag vet ju att du bryr dig massor, men jag är så himla rädd att vår vänskap har ett slutdatum. Jag kan på riktigt inte hantera såna där "det är kul just nu men inte livslångt"-relationer. Jag är så rädd för sommaren. Jag behöver ju att du alltid ska finnas, hallå!

 

6

Jag undrar när du ska sluta lyssna på mig. när du ska sluta tro att jag har koll på livet. Kanske när du...skaffar koll på livet? Nä, men, allvarligt. Jag har ingen koll och så lyssnar du på allt jag säger och bara tar åt dig? Och sen säger du att jag är en av dina närmaste vänner och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta ens. För grejen är så här: Jag börjar tycka riktigt mycket om dig. vilket ju betyder...att jag inte gjorde det innan. Vilket ju i sin tur betyder...att jag är sämst. Men vad ska jag göra åt det? Ska jag fortsätta vara vän med dig och riskera att fucka up relationen pga makt, eller...inte? Det är ju så jävla konstigt allt detta. Jag förstår ingenting. Kanske eventuellt bör jag chilla the fuck out och inte tänka så mycket...?