hopelosthead

Alltså...när jag skrev rubriken kom jag att tänka på att onna brjukade uttala det "wickt", som "walked" ungefär. Det är typ det roligaste jag vet. Hyperkorrigering, som det kallas på språkvetarspråk, fast säkert inte stavat så. Fuck off, jag kan inte stava, jag ska liksom bara skriva en bok vem behöver bokstäver i rätt ordning? nä, precis.

 

Efter denna sladdriga inledning: Hej! Jag sitter himma och ska snart äta familjemiddag. Det ska bli gott och sånt. Men igår var en redigt bra dag! Och det var för att jag hade manuskurshandledningsmoj. Maaagiii! Vi pratade om allas texter och helheter och aaaallt. Sigges ande fanns i rummet (och jag fick lära alla om de fyra sjukorna i skrivande: känna- skulle- börja- och hadesjukan), vi kämpade för att köpa saker i en automat (och jag råkade köpa pepsi max, trauma) och jag fick världens bästa kommentarer på min text. Så givande och inspirerande och jag vill bara skriva! <3

 

Sen på kvällen träffade jag Laura. Jag träffade en massa danska barn på bussen (som jag var tvungen att tysta pga hörde inte utropen) och sen satte vi oss på botulfs. Jag älskar det jävla stället alltså. Vi drack vin, stressade om framtiden, bondade över att suga på tentor (fast hon har snart en kandidat eh va) och hade en lövly tid. Jag blev bjuden på chips av min bartenderkompis och var helt utan ångest, woho! Och låten i rubriken spelades och jag insåg plötsligt att det ju är en av de bästa låtarna of all time. Nu vrålar Syster "Jill jonssooooon!" i köket. borde nog kolla vad det är om. Men nu vet ni vad som händer i alla fall.