och när du går vet jag att du snart är här igen

Kvällarna är så konstiga nu. Varma och klättrande och innanför huden. Sitter på balkongen. Har vågat sätta på musik inne i lägenheten, sprang fram och tillbaka för att få till en bra volym. Vill inte störa någon. Talsyntesen pratar utan hörlurar och det måste ju vara så, när musiken spelar, men det känns jobbigt. Som om jag fläker ut mig. Robotrösten är mer naken än en faktisk kropp. Sitter här ute, dricker vin ur tetran och väntar på att någon ska höra av sig. Det är det som är svårast just de här kvällarna, att jag behöver ha någon hos mig hela tiden. Behöver prata med någon. Vill skriva hemska saker så att ni ska öppna mitt meddelandefönster. Saker som nog inte stämmer. Det är någon slags drog, själva skrivandet, det maniska ropet på hjälp. Jag behöver inte hjälp, bara lugn, men jag har inget lugn. Passar inte in i min egen kropp. Får för mig att jag ljuger om allt, att allt bara är på låtsas. Att jag inte är den jag säger att jag är. Att ingen vill lyssna på mig. Slänger mig om halsen på vem som helst och borde bannlysas från twitter och facebook. Är överallt. Vill skriva till de jag inte får skriva till. ”Jag saknar dig”, ”jag tänker på dig”, ”jag skulle vilja ringa ikväll men vill inte störa”, ”snälla säg att du inte hatar mig”. Om de hörde av sig skulle jag springa mil efter mil för deras skull. Fast det skulle jag ju inte. Men jag skulle vilja, och det är illa nog. Skulle vilja att någon fångade mig, men ingen finns som kan, för det finns ingenting att fånga upp. Bara Emma. Själva namnet känns märkligt. Emma. Det är jag. Det kommer alltid att vara jag och det i sig är så jävla märkligt. Hur fortsätter man att vara någon när allt krälar och kryper och vill ut? Eller in, eller ja…någonstans vill det. Jag vet egentligen inte var. Vill bara inte vara ensam i mitt eget kaos. Vill ha folk runt mig som förstår, alltid, förstår på djupet. Alla som inte svarar, som kanske bara inte kollar mobilen eller har tid, skriker i mig som tomma hål. Det är melodramatiskt som fan men mitt favoritalbum från 2017 hette melodrama så det är ju ingen slump. Men kvällarna. Kan de sluta. Kan allt sluta. Tack.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0