om jag mot förmodan blir kär igen, då ska jag inte agera
”Asexuell med undantag”
”Lite lagom lesbisk”
”Inte så gay längre…”
”Demisexuell”
”Bisexuell”
”Deltidsflata”
”lesbisk”
Samtliga dessa är sexuella identiteter jag mer eller mindre skämtsamt har givit mig själv under åren. Man skulle kunna tycka att det är lite onödigt, att jag bara kan chilla och leva mitt liv. Ligga med vem jag vill, bli kär i vem jag vill, bara ha ett bra liv. Men jag kan faktiskt inte det. Bevisligen är jag ganska jävla beroende av de här etiketterna och om man inte förstår varför är chansen ganska stor att man själv är hetero. (Ganska stor, sa jag. Inte 100 %. OK.)
Jag tror att jag började som straight. Eller ja. Jag hade ju crushes på alla disneyprinsessor och andra barnfilmsladies, såklart, men i mitt huvud var jag nog straight. Jag var kär i bokkaraktärer och tänkte på dem heeela tiden. Det började med Sune och Sorino från tintin solens tempel och utvecklade sig sen till Nico från skämmarserien och Snape (det makar sense do not judge). Självklart fantiserade jag inte om sex med dem, för varför skulle jag, jag hade ingen sexualitet. Onani, vad är det, hahahaha nej aldrig jag är ju inte helt sjuk i huvudet. But I digress, jag började som straight alltså. Sen träffade jag min första kärlek, Hannah (shoutout till dig du är bäst). Så då…blev jag flata I guess? Jag kommer verkligen inte ihåg hur jag kände inför etiketter på den tiden, men jag umgicks i princip bara med flator och bis at the time (helt av slump) och det färgade nog en del. Straighta tjejer var inte en grej jag stötte på särskilt ofta.
…tills jag blev en själv? För en dag blev jag svinkär i en kille. Sådär himlastormande kaosförälskad så att jag knappt kunde gå eller äta. Och det blev jag ju inte i Hannah. Det flöt mer över från (symbiotisk) vänskap till kärlek. Så det räknades ju inte, kom jag fram till när förhållandet väl tog slut. Och herrejävlagud vad kär jag var i den här killen. Det höll i sig i nästan två år, trots att han visade sig vara någon slags sociopat (nä det vet jag ju inte om han var, men han var konstig på alla sätt). Intressant här är att jag fortfarande inte utövade någon sexualitet. Jag var inte oskuld, men att tänka på min superförälskelse som någon jag kunde ligga med? Det var svårt. Det gick typ, men återigen, lol vem onanerar ens det är ju bara crazypeople. (Nejjj Emma)
Så, den kärleken ledde ingen vart. Inte ens en kyss, fick jag. Sen följde några mörka år. Jag blev kär i en dude på min folkhögskola (för mer info, lyssna på min låt paris på spotify), men 0 saker hände även där. Till slut kysste jag en kille, som jag inte var intresserad av, och det var stelt och jag fick ångest. Men. M-e-n. Sen blev jag kääääär. Även denna gång i en kille. Och det var besvarat den här gången. Inte för att vi blev tillsammans, trots ett och ett halvt års dejtande, men det är sekundärt för detta. För honom kunde jag ha sex med. Och jag kom på detta helt absurda: Orgasmer. Man kan ha dem! Och man mår bättre då? Så vid det här laget började jag undra om jag ens var bi, jag kanske bara var hetero, folk experimenterar ju. Jag var ju bara sexton när jag blev kär i en tjej, så det gör ju inget. Men usch vad jag inte tyckte om den tanken. Heterotjejer är ju helt obegripliga? Jag kan inte vara en av dem!
När det ”förhållandet” tog slut hade jag blivit intresserad av en kvinnlig vän, som inte liked me back (det var chill), så lite bi var jag ju ändå. Men demisexuell var jag absolut. Att ligga med någon man inte var kär i hade varit bananas. Jag blev blixtkär i en tjej, inget hände, jag var forever alone. Och sen (lol för många vändpunkter här), sen upptäckte jag flattwitter. Och flatmusik. Och bara…flator. Och jag var hemma igen. Hemma bland snälla, smarta, snygga, amazing tjejer. Och jag började ifrågasätta allt. Är jag ens demi? Jag har ju bara tänkt på att ta hem killar från ”krogen”, och det vill jag ju inte. Men en tjej? Tja, varför inte? Och annat börjar krypa fram. Som att jag har givit alla mina manliga crushes kvinnliga smeknamn at one point or another. Att jag alltid har haft lite svårt att hantera deras manlighet och att alla andra tjejer tydligen inte känner så. Och nu är jag bara en liten knut av ångest…
Det här blev äckligt jävla långt, så ingen lär ha läst, men alltså. Vem fan är jag? Jag vill vara en flata. Jag vill bara älska tjejer. Varför, undrar ni? Varför välja bort killarna? För att jag känner mig hemma som flata. Jag förstår hur det fungerar. Men varför i hela helvete var jag kär i killar då? Då äääär jag ju bisexuell? Men jag…vill inte! Måste jag vara det fast jag inte vill? Folk pratar om att ”bli lesbisk”, men, jag har ju en historia? Jag kan inte låtsas som om inget av det straighta var på riktigt because it very much was. Så. Vad faaan är jag för jävla förvirrad mask? Är det min läggning? Förvirrad mask? Kan man skriva det på sin tinder eller?
Eh. Det var nog allt jag någonsin tänkt om sexualitet. Jag ber om ursäkt.
Är också fett förvirrad kring min sexualitet men försöker bara leva och känna efter typ. Behöver liksom inte bestämma mig för något. Men förstår behovet av en titel på sin sexuella läggning.
