hopelosthead

Jag är en sån som håller fast vid människor. Detta vet ni. Är du en gång min vän, så är du alltid det. Om jag en gång har älskat dig kommer jag alltid att älska dig. Mitt bevis för detta har alltid varit Hannah: Trots sämsta förhållandet ever och så löjligt mycket drama efteråt släppte jag aldrig taget och nu är vi jättenära vänner. Jag slutade aldrig älska henne. Folk har varit borta ur mitt liv i flera år och ändå fanns jag där när de kom tillbaka. Vissa nätter drömmer jag om min gymnasieförälskelse.

 

Men vet ni vad. Vet ni jävla vad det är inte sant. Jag måste inte älska alla jag någonsin älskat. Jag kan lämna mitt ex bakom mig. Vända mig om och inte sakna honom varje jävla dag. Jag kan erkänna att ja, vi hade bra tider, men mest var det sämst. Och det är okej. idag avföljde jag min fd vän på twitter. Jag bara unnade mig. Jag har undrat svinlänge om jag kommer klara att inte vara vän med honom, om jag kommer krypa tillbaka och be om ursäkt, men...det vill jag inte. Jag vill inte vara vän med folk jag inte gillar. Jag har fina minnen med båda, några av mitt livs bästa minnen, men det kan få vara i mitt förflutna. Jag måste inte älska alla jag älskat. Det är ju det sjukaste?

 

Jag vill aldrig någonsin att någon ska få mig att må som de här människorna har gjort. Aldrig igen. Det kommer ju hända, oundvikligen, men då...då...måste jag inte hålla kvar. För alla är inte så fantastiska att de kommer igenom allt det där dramat. Speciellt inte eftersom det nu rör sig om vuxna människor. Det är en jävla skillnad. Vuxna människor ska fan bete sig. And they don't, so...hejdå till dem. Friheten att faktiskt släppa taget är livet. Så ni vet.