hopelosthead

Alltså. Min telefon är borta. På riktigt. Och det är mitt fel för jag stängde av den (vem fan gör så?) och sen bara. la jag den på bordet. Emma det bor en jävla ettåring där, klart hon kommer ta den. och hon har nu alltså gömt den på något helt orimlig plats och vi har inte hittat den. Hur ska jag komma hem? :( :(

 

Men jag ska försöka blogga lite vanligt nu. Fast jag skriver på Onnas dator så det blir nog lite sämre skrivet än vanligt. Hursomhelst, i söndags när jag hade slutat blogga pågicks livet lite mer. Vi tittade på barnprogram med Lee och sen hade hon konsert för oss. Hon sjöngbjörnen sover med alla nonsensord hon kunde hitta på, hur länge som helst. Vi skrattade väldigt mycket åt detta. Och sen plötsligt sjöng hon den vanliga, helt utan förvarning, och bytte sen till en massa andra låtar hon kunde. Fast hon tyckte alltid att sista raden var tråkig, så den sjöng hon jättefort. Söta bebbebarn. Jag och Hannah lyssnade på podd ("det har mördats hela dan!" var ett utdrag) och sen åt vi laxpasta och poddade. Dock ej samtidigt. Det blev en bra podd, om adhd och feminism och allt möjligt. Typ min seriösaste podd? Läskigt.

 

Igår fick jag sova lääänge (<3) och efter ett tag gick jag upp till Onnas lägenhet. Där lyssnade vi på musik som vanligt, hon lagade mat (och pratade medpommesen som om hon var deras mamma vilket hon ju såklart var) och vi pratade om allt möjligt. Till exempel mina bok-ideer, Onnas personliga brev och jobbsökanden (hon är på intervju nu!) och framför allt ryktenister. Onna kunde inte säga nykterist, så det blev det, och vi skrattade hur mycket som helst åt att man kunde vara ryktenist som alltså var en person som spred rykten. De kunde vara med i unga för ryktesspridning, fastslog vi. Anonyma ryktenister var också en grej. Vi har...för kul i våra lives. Och nu sitter jag här, och vill ha min telefon. Tack...