hopelosthead

(det kommer ett vanligt inlägg också, ja ba unnar maj en dubbel pga 1 rubriker och 2 tankar jag har.)

 

I september 2016 skrev jag ett inlägg som hette "kravlös vänskap". I det pratade jag om vilket event det ska vara att träffa folk. Att det måste gå veckor, att jag måste höra av mig, att det aldrig bara är chill. men! Vet ni jävla vad? Det är inte så längre. Nu har jag fan kravlösa vänner. Jag har vänner som jag kan skriva "ska vi ut och dricka drinkar ikväll?", "jag är ensam snälla säg nåt fint", "ska vi jobba ihop idag?", "kan du hjälpa mig att hämta ut ett paket?" eller "jag har vin och chips hemma, kom!" till. Det finns folk i mitt liv som jag inte hör av mig till, och de hör inte av sig till mig, för det är inte så det funkar. Det bara flyter på. Efter en vecka kan jag skriva "jag saknar dig" och det är inget konstigt med det, det har ju gått en heeel vecka! Och det bästa är att jag har event-vännerna kvar. De som jag bara träffar ibland. Och det är ju också skitkul, för då känns det ju lyxigt att träffa dem. Man är ju olika sorters vänner, inte mer eller mindre nära för det. Jag och Agnes pratade sist vi sågs (i julas) om att ha "bästa och mesta vänner". Min bästa vän är ju Onna, rent så, och kanske Hannah. De känner mig bäst. Men mina mesta vänner, Lilla och Anna H (glömmer säkert folk nu alltså det är itne så att alla andra är sämre vänner fattar ni vad jag menar och inte menar snälla fatta det), är ju mina bästa vänner just nu. Det är liksom inte lager, utan...rum. Det är ju inte så att man har ett favoritrum i sitt hus. Man sover i ett, äter i ett, hänger i ett. Olika funktioner. Gud det här var ju bara kaos, men det jag ville säga var: Fan vad lyckligt lottad jag är just nu som har massa Amazing vänner i mitt liv. Samtliga är the shit.