hopelosthead

Så kommer dem, återfallen. Jag är mitt uppe i ett. Ja, mitt bland all sol och allt umgänge har jag ångest och känner mig ynkling och ensam. Som om jag är felprogramerad. Igen. Som om jag vill skada mig själv. Jag kan inte skada mig själv. Vet inte hur man gör. Så jag gör the next best thing. Kommenterar en miljard inlägg på facebook. tigger svar överallt. Tigger mänsklig närhet in any goddamn form. Allt gör ont och jag vill inte leva men det är bara nåt jag tänker för att slippa riktiga tankar. Jag vill visst leva, bara inte exakt såhär. Det är inte samma sak men det fattar inte tanken. Vet ni vad jag egentligen vill? jag vill ha uppmärksamhet. Yeah. Jag föreställer mig att jag tar livet av mig för jag vill att folk ska veta hur det känns att vara jag. Det är på riktigt den nivån jag har lagt min vidrighet på. Hur tänker jag att det är rimligt? Vem fan tror jag att jag är? Jag vet inte, det handlar väl mest om att nå fram. Jag är förvånansvärt dålig på det. Att förklara vad som gör ont. Att förklara vad som plötsligt kan slå ut allt. Skillnaden mellan ångesten och den riktiga sorgen som ligger därunder men som jag inte orkar kännas vid. Den som inte är min. Den jag kanske egentligen borde skita i. Eller känna mer. There's no way to be right. Jag kommer må bättre om några dagar men just nu är jag mitt uppe i ett återfall. Det ska väl vara så här att vara Emma. Det ska väl rämna ibland...