hopelosthead

Han är hemma! Ingmar är i tryggt förvar och han funkar och de hade inte fuckat up honom! Mitt liv kan börja igen! Älskade älskade dator, jag är så jävla glad att se dig igen. Hade typ glömt hur lätt han var, alltså i vikt, och hur konstig layout han har...it's been so long! Älskade barn <3

 

Jaha ni vill höra om nåt annat än min dator? Va? Okeeejdå vi kan prata om resten av min västergötlandsvistelse. Vi åt ju middag och sen spelade vi kort hela kvällen. Jag bröt nästan ihop pga min brist på överblick och mina svårigheter att komma ihåg ett kort från ett annat (är detta en blindgrej eller inte?), men jag klarade mig och till slut fattade jag typ. Vi skrattade mycket och alla var förvirrade och när vi var klara berättade farmor en massa historier om att skicka spindlar, halvtama råttor och annat sjukt från hennes tid i olika savage länder. Vänta nu lät det som om hon skickade råttorna, det gjorde hon inte obs.

 

Igår vaknade jag och var lagom trött som vanligt, men sen åkte vi till Henrik (min blinda kusin)! Deras hus är så jävla fint och lantligt och...där fanns...en beeeebiiiis! Ture, hette den. Eller ja heter. Vi åt äppelpaj och catchade up och konstaterade att barn ser lugna ut när de tittar på mamma och rädda när de tittar på Sara. Mig tittar de inte på alls. Sen åkte vi hem och lyssnade såklart på musik enligt bokstavsleken, vilket resulterade i allt från galenskaparna till tina turner. När vi kom hem chillade jag, pratade i telefon och sov. Det var: Life.

 

Idag...kom Ingmar hem. Det är typ det som har hänt. Jag har också handlat och twittrat (jag. älskar. twitter.) och haft ett mysigt litet liv. Tittat på unga mammor, lyssnat på bra musik, ätit chips och snart sovit. Nu är ni ikapp, kära bloggfolk.