Här får man aldrig göra fel här får man aldrig göra om

"Du kommer inte hålla det här", säger de. "Ni kommer bli kompisar igen."
"Nej, det vore hemskt!" säger jag.
 
Then again…
 
Eller alltså. Nej. Jag vill inte bli din vän igen. Eller...jag vill, men jag vill inte. Jag skulle vilja ha tillbaka dig i mitt liv, men inte som det är nu. Och det sjuka är...att jag hade glömt att du nästan var kvar hela tiden. Sure, allt var sämst, men det var ändå. Det hade jag glömt. Och vet du vad jag saknar mest? Jag saknar att du aldrig dömde mig. Inte ens när du borde, inte ens när vi var arga på varandra. Jag saknar att dricka vin ensam och skriva till dig och att du frågade om jag hade hällt upp ett nytt glas för att liksom vara med på distans. Om du hade varit med nu hade du älskat all progress jag gör. Du hade supportat min lesbiskhet, mitt lila hår och mitt skrivande. Undrar om du hade läst min bok vid det här laget? Kanske en del av den i alla fall. Vi hade kunnat prata om våra guddöttrar och varje gång jag hade sett en snygg tjej hade du sagt "satsa!". Det känns så sorgligt att vi inte har pratat med varandra på mer än ett halvår, även om det ska vara så. För det ska det ju. Den mesta tiden är jag ju fortfarande arg på dig. Eller besviken, kanske. Ledsen. Alla såna där känslor har jag. Jag önskar verkligen att du skulle vakna, och på ett sätt kanske du gör det nu, men kanske inte. Jag vet verkligen inte vad som krävs. Och även om du "vaknar", finns det ju inte så mycket för mig att göra. Det finns ingen plats i mitt liv för dig och definitivt ingen plats i ditt för mig. You would make one, men ändå. Det är bara så...så jävla sorgligt. För på många sätt kände du mig bättre än nästan alla. Du visste vad jag ville och att även om jag inte kunde så försökte jag.
 
För ett tag sen frågade du om vi kunde ses igen. Jag svarade aldrig. Det är alltid så komplicerat med dig och egentligen borde jag keep faaaar away. Men det är svårt. Nu har du hört av dig igen, och det var du kanske tvungen att göra, men det är svårt ändå. Som om du aldrig riktigt kan försvinna, fast du är knuten till ett sammanhang jag hatar. Det iriterar mig som fan men det är som det är. Nu är det upp till mig, It always is, känns det som.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0