You're not real and you can't save me
Jag tror du missförstått mig här. Respektera ångest? Behöver du inte göra, för den är ingen person och har ingen respekt för dig eller vad du vill. Ha respekt FÖR ångest som företeelse? Kan vara klokt, eftersom ångest kan vara en obehagligt stark kraft som man definitivt inte ska leka med eller bagatellisera. Men den är ingen person du ska bocka och buga för och göra allt den vill. Den sortens respekt förtjänar den inte.
Vad jag pratade om igår var att acceptera att den är där. Det är inte samma sak som att respektera den. Som sagt blir ångest ofta starkare och mer svårhanterlig om man försöker knuffa bort den. Om man tänker: "Nej, jag får inte vill inte kan inte ha ångest nu, bort bort bort!", då gräver den in klorna ännu mer. När du kommit till en punkt där du kan säga åt den att "Screw you, du kan sitta där och tjura och det skiter jag i!" Då har du accepterat att den är där. Om den får(!) vara där är det inte roligt längre. Då drar den. Tänk på en dragkamp: Så länge du drar åt ena hållet har den anledning att dra åt det andra. Om du släpper repet gör den en faceplant och vill inte leka mer. Den kanske fortsätter tjata en stund, om du vägrar ta upp repet igen så går den och drar något gammatl över sig.
Ja, det är skitsvårt. Nej man lär sig inte det på tre sekunder. Jag tror det tog mig 2-3 år från att de började försöka få mig att få in den strategin i skallen tills jag faktiskt fattade hur det skulle funka - inte bara förståndsmässigt, för teorin fattade jag, utan känslomässigt också. Det funkar inte för mig 100 % av gångerna nu heller, men eftersom jag vet(!) att ångest går över efter tusen miljoner timmar terapi och hemläxor så är det lättare att tänka: "Jaha, hej på dig, inte kul att du är här men låt gå då, om du måste".
Slå inte på dig själv om det inte funkar för dig. Bara fortsätt försöka att inte låta ångesten vinna.
Jag hoppas du mår bättre idag. <3
