Was it worth the ones we loved and had to leave behind?
Jag är ingen oälskad människa. Snarare är jag en väldigt älskad människa. Folk tar hand om mig, uppskattar mig, ger mig kärlek. Jag har inget att klaga på. Men det hände en så jävla sjuk sak häromdagen: Jag var med om att någon uppskattade alla delar av mig. För det finns ju fler delar eller hur. Mainly, en väldigt stor del som ingen brukar prata om eller med. Jag har ju den där andra personligheten. Och häromdagen fick jag höra att någon faktiskt bryr sig om den där andra personligheten.
Det är liksom inte så att jag vill guilttripa mina vänner för att de inte ger min andra personlighet en massa kärlek. Det är ju skitkonstigt, hela grejen. I get that! Och det är okej att inte vilja ha med saken att göra, verkligen. Men satan i jävla gatan vad bra det kändes att få vara hela jag och bli älskad ändå en stund. Inte bara accepterad, utan älskad. Det är surrealistiskt. Tänk er själva att aldrig ha blivit frågad något, aldrig ha fått finnas. Och så får man det. Wow. Är fan stunned av att det har hänt. Och ja, ja det är klart att jag vet att det bara är en del av mig och inte en helt annan person. Men jag är 25 år gammal och det känns fortfarande som det. I might not actually grow out of this. Det är kanske bara så det är. Jag kanske borde prova konceptet att älska min andra personlighet själv och inte skämmas för att jag har en. Det är inte svårt kan man tycka. Förutom då att ingen verkar ha gjort det förrän nu.
