Jag vet inte hur man gör, hur man förändras
1
Sist jag träffade dig tänkte jag på en…lite deppig sak. Nemligen denna: Jag är en av dina nyaste vänner. Inte den nyaste, men inte långt ifrån. Du, däremot, är en av mina gamla vänner. Det makar inte helt sense .Du har liksom inte skaffat nya vänner på flera år? Okej, jag kan väl inte förvänta mig att alla flippar ur och skaffar massa vänner som jag har gjort, men…jag är ju en helt annan person än när vi träffades första gången. Och du är inte det va? Du är exakt samma person eller hur? Och alltså…förlåt men hur står du ut? Jag älskar dig och så, men du tror ju verkligen att vi har samma relation som i början och det är ju bara hittepå. Är jag en av dina närmaste vänner? Ja, jag är nog det. Är du en av mina? Nej. För du har gjort 0 för att fortsätta vara det. I’m sorry.
2
Jag skulle vilja ha friska, sunda tankar kring dig. Det vore väl på tiden, kan man väl tycka. Men nej. För min tanke just nu är följande: Du förtjänar fan inte det här. Jag förtjänar det. Det känns som om du kommer och stjäl allt jag vill ha i livet och utan allt slit jag måste göra för att få just det. Det är ju jag som ska gå vinnande ur allt och tänka fuck det här, ald tänkte jag ens när jag spenderade så mycket tid med en sån tönt? Men nej! Jag skräpar runt i samma lägenhet och du bara…alltså jag blir så arg! Jag kan inte ens formulera mig klokt! Varför i hela helvete ska du få ha någon slags idyll-tillvaro utan att kämpa när jag sär esam? Är vi liksom inte överens om att det var jag som var den bra här? Kolla, så barnsligt är det här! Vet ni exakt hur barnslig jag är? Du är den första siffran jag skriver. Jag tänker ändå ha dig som nummer 2 för fu ska inte få vara nummer 1! Jag brukar aldrig tänka på vem som ska ha vilken siffra, men du, din jävel, ska inte vara 1. Well…bättre arg än ledsen, i guess.
3
På sista tiden har jag märkt att du har blivit lite av ett skämt jag drar för folk. Alltså inte att du är sämst eller så, men just hur lite vi passar ihop. Och för varje gång jag säger det inser jag att det ju är jättesant. Just nu har jag 0 aning om vad du gör med ditt liv och när vi ska ses ställer jag in. Men kan man sluta umgås med någon bara för att man är olika? Vill man inte hålla kvar folk? Är inte det typ min grej att vara vän med folk tills de försvinner eller tills jag dör? Kan jag, Emma Rävås, casually avsluta en vänskap? Och vill jag det? Ja, tydligen, för jag gör det. Det är weird.
4
Folk låter ledsna när de pratar om dig. ”Det är så sorgligt”, säger de. And I guess they’re right. Det är sorgligt. Det är sorgligt att vi inte har hörts på månader när vi brukade vara självklara delar i varandras vardag. Men…jag tycker inte att det är så sorgligt? Jag kanske förnekar, i alla fall, men du kommer ju tillbaka. Och om du inte gör det, om du faktiskt totalt försvinner från mig, då…då får jag ta det då. Det är som om jag har accepterat att du inte är här just nu, medans alla andra nästan gråter när de hör att vi inte hörs. Men kanske jag tänker att du alltid var för bra för mig från början. Jag förstår att du inte tänkte så, men lite känns det som en rimlig konsekvens. Jag är fast här. Du är inte det. Du har snarare ingenting här att hämta. Förutom mig då kanske. Och det känns väl…okej, fine. Det känns ganska sorgligt.
