You wonder why it is that i came home, I figured out where I belong
Jag brukar tjata om hur mycket jag älskar Florence. ”Har ni hört Florence ellller?” Men jag pratar ganska sällan om varför. I alla spellistor jag har med folk är hon, om alls, representerad med en eller ett par låtar. Ingen annan får vara med när jag lyssnar på henne. Varför är det så?
För hon vet hur det känns att vara Emma. Hon har haft ett helt annat liv än jag, men hon vet. Ibland tänker jag att nä, det vet hon säkert inte, det var nog bara en slump. Men. Hon skrev no light, no light när jag behövde göra slut med Kitiara. Hon gav ut how big, how blue, how beautiful den första juni 2015, när jag och Christopher hade bestämt att ”i juni skulle han lämna sin tjej”. (han lämnade inte sin tjej förrän i september men vem bryr sig). På den skivan sjöng hon saker som ”what kind of man loves like this?”, ”make up your mind before I make it up for you” och “I know it seems like forever, I know It seems like an age, but one day this will be over, I swear it’s not so far away”. Hon förstod. Och förra året, när jag på allvar började hantera min relation till mat, tro fan att hon släpper en låt som börjar ”at seventeen I started to starve myself, I thought that love was a kind of emptiness”. Yeah. She did that. Wish you were here kom från ingenstans 2016, när jag som mest behövde den i allt mitt Cringestopher-kaos. Moderation kom i år och påminde mig om att jag är en force to be reckoned with.
Och nu har hon skrivit en artikel i vogue. Om missbruk och ätstörningar och hur bra hon mår nu. ”And it’s hard to write about being happy”, sjunger hon på senaste skivan, men hon kan det också. Hon kan skriva på ett språk jag förstår om varför kroppen är viktig. ”You don’t beat your own heart.” Kroppen behöver att jag ska tycka om den. Så jag gör det. Eller, det gör jag ju inte. Jag skadar den jämt. Men just nu, och de senaste veckorna faktiskt, har jag tyckt om min kropp. Jag älskar min tjocka mage och mina stora bröst och mitt lila (nu mest pastelliga och utväxtiga) hår och mitt Emma-ansikte och mina mini-händer och mitt hjärta som slår varesig jag just då vill eller inte, för det är det det är programmerat till. Och jag gillar själva Emma. Jag är rolig, smart, snäll och härlig i allmänhet.
Florence hade en märkligare resa än jag. Fler extremer. Stora scener men också fler bakfyllor och mer risker. Det kanske jag också hade haft med en annan uppväxt eller fungerande ögon, för så fort jag har möjlighet gör jag ju dumma saker. Hoppar i sjöar jag inte vågar hoppa i, häller i mig sprit, panikgråter på en tunnelbana. Men vet ni vad? Det var rätt länge sen jag var sådär läskigt destruktiv. Jag har fortfarande problem, men inte konstant, you know? Jag slänger mig inte in i saker längre, jag tänker efter och tar det lugnt. Ja, jag super mig fortfarande full då och då, och man kan tycka att det är lite för ofta. Men inte på långa jävla vägar som det har varit. Most nights I’m doing just fine. Och jag älskar den känslan. Jag får vara Emma. Jag får ta det lugnt och vara trygg i mig själv. Jag får älska Emma. Florence har lärt mig det. Det och allt annat.
