om en dröm

(Innan ni läser denna högst märkliga text kan jag berätta att jag har lagt till mer grejer i inlägget under, bland annat snapsvisan jag pratade om. Snålt av mig att inte skriva ut den ju!)
 

Jag vaknar av att jag vet. Gråter mig fram till detaljer och springer till slut upp ur sängen, för att…jag vet inte varför. Springa till dig, kanske. Precis då hamrar det på dörren.

   ”Open up!” jag vet inte varför de pratar engelska, men det gör dem. ”Drop your gun and open the door!”

   Jag öppnar och förstår direkt att poliserna som står utanför förstår. De förstår, men också inte. Jag gråter och mellan snabba andetag frågar jag om du lever. Om de kunde rädda dig. Poliserna blir misstänksamma och frågar såklart hur jag vet. Det kan jag inte förklara. Hur ska jag förklara för två bistra poliser att jag såg dig åka bil, i passagerarsätet for once, att jag såg dig gå igenom telefonen och att jag såg dig komma fram till slutsatsen: Det räcker nu…

 

Du lever inte. Det visste jag väl redan egentligen men poliserna säger det. En av dem börjar förstå att jag nog inte är skyldig ändå, bara väldigt instabil. De förhör mig mer och jag förstår att jag är misstänkt för att jag är den andra kvinnan.

   ”Tredje”, rättar jag. ”Jag är nog den tredje kvinnan.”

   Jag berättar om de andra och poliserna säger att de pratat med din fru. Din fru som nog visste om mig, till slut, men som inte sagt något. Jag berättar allt, i polisbilen tror jag, och de förstår nog till slut helt att jag inte är skyldig. Att jag aldrig skulle göra dig illa, hur arg och besviken jag än är.

 

Allt glider över i någon slags sorgemontage. Jag går runt på stan med min familj, gråter i min säng, tar på mig en klänning du tydligen har köpt till mig, håller allt vårt så nära mig jag kan. På nätterna drömmer jag om dig i bilen, hur du går igenom bilderna på telefonen, hur allt nystas upp för dig. Jag säger till mamma att det nog är bra att du är borta, att du mår bättre så. Jag mår definitivt inte bättre så.

 

Någon gång där vaknar jag på riktigt. Vet inte riktigt när. Hjärtat hamrar och allt är suddigt men i verkliga verkligheten har ju ingenting hänt. Duschar bort känslan av panikartad sorg och entitlement, för även om du försvann skulle ju inga poliser banka på min dörr. Jag skulle inte ens komma på tal. Så jag biter ihop och går upp för trappan, börjar dagen. Snälla hjärna, det räcker med de här drömmarna nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0