om prins är annat namn för psykopat, då är han allt du säger att han är

rubriklåt: Vi ser vem han är med Emil Jensen
 

Var börjar ett trauma? Börjar det i att man föds, att man skriker det första man gör? Börjar det i sekunden när den du älskar mest vänder sig bort från dig bland folk, i tystnaden på resan hem, i vetskapen om att nu har du fuckat up allt? Börjar det när någon håller hårt om dig och frågar hur du mår, i den där fina känslan av att bli utvald?

 

Och var slutar ett trauma? Slutar det? När du älskar den som skadat dig mest av allt, är det slut då? Är det slut fast du är livrädd för att den där personen ska förakta dig? Är traumat slut fast du vill krypa ihop och vara liten för att inte vara för mycket, för ful, för dum? Slutar traumat när du går bredvid den du bröt dig loss från och skrattar åt hans skämt? Har du brutit dig loss då? Kan du bryta dig loss?

 

För var fan börjar traumat? Börjar det med en annan människa? Börjar det när din kille drar sexskämt om tjejen bredvid dig, när din mamma smäller igen dörren till ditt rum, när din tjej låtsas att du inte står precis bredvid henne, när din pappa suckar åt dig, när din kompis säger något som gör ont enda in i själen? När fan börjar det? Kommer det inifrån? För det finns ju alltid alltid där. Och jag har inte blivit utsatt för allt det där. Jag är inte en utsatt människa.

 

Ändå vill jag trycka ner mig själv. ”Sluta vara så taskig mot dig själv!” och någonstans inom mig tänker jag att någon måste ju. Om jag går runt och lyckas (och det gör jag! Jag lyckas!) betyder det att jag måste sparka ner mig själv igen. Spotta på mig själv och vad jag gör. Emma du är dålig på att gå, du äter för fult, du pratar för mycket, du är tjock och äcklig, du kan ingenting osv osv. Hela tiden. Var började det? Och det är ju inte bara jag. Det är ju nästan alla. Mina älskade vänner, som jag ger all kärlek jag orkar med, som jag ser som gudinnor, de gör det också. De tror inte att de är värda det de är värda. De dras till det som skadar dem för skada är hemma. Skada är tryggt.

 

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur bra allt är och hur sjukt det känns. Men det sjuka tog över. As it often does. Klart det känns sjukt, jag vill ju att det ska gå dåligt för mig. Och jag vill inte vilja det! Jag vill inte att någon ska vilja det! Fucking hell, ja traumat börjar från början. Sen byggs det på. Men sluta måste det. Snart helst.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0