hopelosthead

Jag har försökt göra fler månadsshuffles, men det blev inte mycket av, så jag tänkte att ni kunde få några som blev helt okej. Shuffle är alltså när jag startar valfri lista på shuffle och sen skriver till den första låten som kommer upp. Hare kul så hörs vi senare idag i det riktigt inlägget woho!

 

Love me like you used to (you me at six)

 

Ljudet var öronbedövande. Det kan ju inte vara bedövande för något annat, så jag vet inte varför man säger så. Jag vet inte varför jag reagerade på ljudet heller. Jag visste ju att det skulle komma. Jag var beredd och ändå ringde en lång ton i mina öron långt efter smällen. Musiken hade inte tystnadt. Det blev en obehaglig parodi på fest, rökmaskinsrök i luften och disco på högsta volym. Smällen borde knappt ha hörts över allt oväsen. Det gjorde den. Skriken hördes också. Jag ville att de skulle hålla käften, låta mig vara och sluta vara så jävla hysteriska, men jag sa ingenting. Jag stod bara med min öl i handen och sippade sakta. Glas runtom mig hade krossats. Det gjorde mig detsamma. Allt gjorde mig detsamma.

 

Falling (florence + the machine)

 

Du rör dig som en ängel genom livet. Jag är mer som glappet i lurarna. Du viskar, svävar, dricker, skrattar. Jag älskar dig för det. För hur dina läppar rör vid flaskan och hur du sen dansar vidare. För hur du är precis som man tror att du är. Du skriver, du talar, och utan dig vore jag bara en sladd som nästan satt i. Nu vågar jag vara den jag ska vara. Utan dig vet jag faktiskt inte var jag hade varit idag. Om jag hade varit idag. Sättet du uttalar bokstaven k och jag glömmer att jag lever i en riktig värld. Jag blir din. Svävar, dansar, dricker med dig. Men du dricker inte längre. Jag borde kanske inte heller göra det. Harpan och cellon säger det vi vet. Du vet var jag har varit, varje sekund, och du vet vart jag ska. Visst gör du det? Någon måste ju veta. Någon måste och jag vet inte. Har nog aldrig vetat.

 

 

The boxer (simon and Garfunkel)

 

Vi kör mot öster. Det står så på kartan. Din hand håller hårt i ratten. Dina käkar är sammanbitna och du håller blicken på vägen. I baksätet sover sara och jacob. Vi lyssnade på pippi tills de somnade och nu har jag satt in simon and garfunkels greatest hits. Det brukade vara vår skiva. Den lugnade ner dig och ibland visslade du med. Då, när du brukade vissla, körde vi ofta runt. Inga barn i baksätet, inga bekymmer…hakuna matata. Vi stannade på en mack och köpte korv och sen körde vi vidare. Ibland pratade vi, ibland var vi tysta. Vi var alltid på samma sida. Jag är fortfarande på din sida, men jag vet inte vad det betyder längre. Dina knogar är vita och jag skulle behöva kissa, egentligen, men vill inte be dig att stanna. Paul och Art fyller bilen och jag minns att för att spela in de där trummorna i the boxer behövde de stå i en hiss. Folk som åkte den där hissen blev livrädda när det stod män med stora trummor och slog på dem så det dånade. Jag tänker att jag kan berätta det för dig, men vill inte störa. Vi kör åt öster. Du visslar inte. Lukten från bakluckan börjar kännas av. Vad har du gjort? Vad gör vi?

 

 

Friends (blood pop, justin Bieber)

 

Tåget dunkar. Som ett hjärta. Vilopuls 84. Orden smakar bäskt, men varmt, som kaffe kanske. Kaffe och honung. Jag vill att du ska höra dem. Vill sjunga så fint jag kan och att du ska känna dem i ryggraden och säga ja till allt oavsett vad. Men tåget dunkar. Droppet är vasst. Du vet inte vilken station vi stannar på. Nästa, alvesta. Avstigning sker på höger sida i tågets färdriktning. Jag vill ringa dig. Hur ringer man någon som inte finns längre men som ändå gör saker och lever sitt liv? Hur ringer man och ber om något man inte egentligen vill ha? Hur sträcker man ut sina händer mot någon som redan känner hela ens kropp och har låtit den torka ut? Minns när jag klippte av händerna på barbiedockan i bildsalen. Hur de skrattade åt mig då, killarna, och hur varm jag blev när de såg på mig. Längtan såg ut så.