hopelosthead

Mitt hjärta är ett fodral till en akustisk gitarr som aldrig köptes. Nej, inte fullt så ihålig. Mer än venetsiansk mask på en marknad. Inte ett hål, utan två kratrar till ögon. Dock pulserar det så skickligt att inga doktorer någonsin upptäckte felet. Det sipprade inte blod ur kratrarna, inte då. Dock stannade jag inte som en mask så särskilt länge, utan den ena kratern fyldes upp redan vid tidig ålder. Fyldes med sylvassa änglar med de längsta sammetstaggar. Då trodde jag att mitt hjärta var komplett, den andra kratern täcktes alltid över av förnekelsens hinna. Det är först nu jag har fyllt den kratern, och jag känner hur ett fullt hjärta känns. Inte alltid underbart, men oftast. Du fylde min krater, älskling, och aldrig mer blir jag som en mask.