hopelosthead

(Uppgift: Skriv om en nattlig dröm du drömt. Jag skrev dock om en massa olika.)

 

This dream isn´t feeling sweet

 

Ett finger tvingar upp min mun

Och kylan letar sig in i bröstet

 

Jag är världens yngsta diktator

Och förvisar allt jag inte kan hantera

 

Gröna skor lämnar fotspår i sömnen

Ett leende kan förstöra en hel dag

 

Vi forsar fram längs rälsen

Och älskar genom öppna fönster

 

Kompisar, men inte vänner

Slump får inte finnas här

 

Saker växer i mig

Men vissnar i väckarklocksljuset

 

Ett finger tvingar upp min mun

Och jag sväljer verkligheten

Idag, gott folk, var det något så unikt som telepatiska på författarlinjen! Kolla tillbaka för att förstå vad det är. Eh jag vet inte var i bloggen ni ska titta för att ha koll. Sorry. Men basically. Den som frågar vet inte svaret och den som svarar vet inte frågan (bara vilket frågeord den har). Vi gör alltid det (gjorde:() med skrivargruppen. Rubriken är svaret på frågan "vem är Johannes Widergren?" som ställdes till den samme av Alexzandra. De konstaterade också att hans bästa kompis sköt Palme. What. Ingen vet vem denna kompis är, för övrigt. Vi har också ätit kaosgod mat och haft "diktuppläsning" av våra surrealistiska alster. Mitt kommer efter detta, alltså ovanför det. Det är fan min största paradox. Nu måste jag sluta om jag ska hinna packa, för nu lämnar jag den här stan minsann!

(Uppgift: Ja, mörker. Typ.)

 

Likgiltig

 

De sa:

”Anna Lind är död!”

Och jag undrade

Om hon gick i klassen över min

 

De sa:

”Irak-kriget har börjat!”

Och jag undrade

Varför vi satt helt lugnt och hade lektion

Om Sverige var i krig

 

De sa:

”Nu har vi en tyst minut”

Och jag undrade

Vad det skulle göra för skillnad

 

Under min penna föddes storstilade gester

Blod och trasiga leksaker

Os i tortyr

 

Jag försökte ha en låtsaskompis

Men ingen ville

Jag tror att självmordsrisken

Var en turn-off

 

De sa:

”Du kanske är schizofren”

Och jag undrade

Varför alla andra höll ihop

 

 

sökte

 

Jag sökte efter rädsla

Och fann galenskap

Metodiskt glassplitter

Kyla som tuggar

Uppkastningar

Långa tystnader

Upprepningar

Ensamhet

 

Jag sökte efter ångest

Och jag fann skriken

På en plats där röster kvävs i kuddar

Som jag varnade för

Hon kände inte igen mig

Och rösten blev kall

Jag blev någon annan

Minns inte

 

Jag sökte efter mörker

Och fann ditt namn

Alltid ditt namn

Ditt mörker är inte mitt

Men jag kommer aldrig ifrån det

 

(Jag avslutade den med "sa hon bittert." när jag läste upp den.)

 

tystnad

 (Och det är en prosadikt, what)

 

Jag har aldrig varit helt säker på om jag finns. Allt är för konturlöst. Det finns ett filter mellan mig och verkligheten. Ett jag aldrig kommer förbi, helt.

 

Jag tar inga tabletter. Är avtrubbad som det är. Skriker inte. För rädd för att vara på låtsas. Skulle jag göra något, skulle jag skära. Det skulle hjälpa. Jag gör inte det. Har suttit bredvid för många gånger. Lindat sår och viskat tröst. Skällt och oroat, slutat skälla och oroa.

 

Istället håller jag andan. Det spränger i bröstet. Då finns jag. På riktigt.

Jag är tillbaka! Okay jag ska sluta tönta mig, det var liksom två dagar sen. Men det känns som länge faktiskt!

 

Det behöver inte betyda att något har hänt. Inte mycket har hänt. Vi har Niklas och därför ska ni få massa poesi sen. Det blir kul för er. Igår var det poesiolympiad, så vi jobbade med os-termer, eller ja det var det vi läste upp. Det vi skrev på kvällen var mörker, ångest och skräck. Fun times. Jag satt och googlade traumatiserande barnprogram, me nsen ringde Onna och var söt, så då blev jag bara glad. "För jag vill att du ska följa med och då vill jag ju att du ska bestämma dig och det är mycket roligare om du säger ja än om du säger nej!" bästa argumentationstekniken. Det funkade, såklart. Så så mycket mörker fick jag inte ur mig tyvärr.

 

Idag läste vi alltså mörker-texter och fy fan vad bra det var. Johannes skrev två masterpieces (no seriously what what what) och en av Åsas dikter fick mig nästan att gråta för omg igenkänningsfaktorn. Alexzandra toppade både idag och igår också. Min klass alltså jag är i chock. Apelsin-chock. Det förstår ni inte och jag bryr mig inte heller faktiskt. Sen vandrade jag till ICA med Åsa och rageade för det måste man verkligen göra ibland känner jag. Och nu borde jag ta tag i dagens uppgift. Vi ska vara surrealistiska. Jag är inte på humööör. Jag är realist. Är jag det eller sa jag bara det? Jag vet faktiskt inte. God natt nu mina kära vänner. Fast innan god natt blir det poetry overload!

Det händer så mycket bra saker just nu. Jag har fått ett gig i september och ett skrivjobb som ska vara klart till på söndag. Så mycket jag inte kan hantera. Inte mycket för någon annan men för mig är det enormt detta. Enormt.

 

Något annat som hänt idag är att Majgull Axelsson var här på författarbesök. Också ganska coolt måste jag säga. Hon föreläste först i aulan och sen bara för oss. Hon var väldigt trevlig och det var nog vårt mest givande besök hittills. Faaaast jag peppar fortfarande Stefan Casta so so so much. Han är förjävla cool den där. Det är dock inte förrän i typ maj, så jag kanske borde prova att vara mer i nuet eller så. Fast nä. Tråkigt. Det kändes fel att skriva ordet tråkigt eftersom jag är så glad just nu. I alla fall...vi fick hamburgare till middag och sen var det musik där jag för första gången försökta tolka min framtida fru (som jag kallar Florence + the machine helt oförskämt). Det gick mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra, faktiskt. Det är svårt att komunicera med Micke nu som alltid ("sjung inte mer fel! Det är redan fel, så sluta sjunga mer fel!") men det gick bra. Fast kanske inte mitt pianospelande på Annas låt. Det gick sådär faktiskt. Nu ska jag sluta blogga, för sån är jag (kortbloggerska alltså), men hejdå och sånt.

Hej kära folk!

Idag är det måndag, och det var sjukt länge sen jag berättade vilken veckodag det var kände jag. Det är ju lite av en grej jag har för mig, eller hade kanske. Jaja, denna dag har väl varit helt okay. Vi pratade om modernismen och grejer i skolan. Jag var "Sidekick" och tog reda på en massa saker som Mynta bad om. Det var bra, för då lyssnade jag åtminstone litegrann då och då. Det är ju positivt. Jag uttalade meningen "det är inte ens ett skämt, det är bara roligt", så där låg nivån. Det sa jag om vårt internskämt "what would lagerblad say?" eller bara Lagerblad i allmänhet. Det är alltså inte ens ett skämt. Så ni vet. Jag fick den fina frågan "Emma Emma Emma! Kan vi gå till Sibylla sen?" av Åsa och vi gick dit. Bra idé, eftersom jag ätit för lite nowadays. Mycket bra. Det var allt för denna fina måndag.

 

Sidekick out.

Jag är jättehungrig och jättetrött, så ja inte helt ultimat. Men idag hade jag och Åsa pizza- och fikadag. På pizzerian konstaterade jag att det inte går att tänka på pizzerior alls, så vi gick ganska fort till cafféet. Jag kan meddela att detta caffé, som jag som ni vet älskar, har mycket icke-goda chokladbollar. För konstigt. Jag kom där på världens bästa sketch-idé, som jag ju inte kan göra någonstans för så är livet. Ni får ändå inte veta för jag kanske någon gång får göra det. Inte. Sen pratade vi om kollektivromanen och det gick riktigt, riktigt bra. Vi var on fire, helt enkelt. Vi satt där några timmar till och pratade om en massa mysteriska saker (faktiskt ovanligt mysteriska). Och nej, vet ni vad, lite sömn på det.

Det blir inte ett inlägg som matchar rubriken. Det är ni nog alla glada för, kan jag gissa. Det blir ett inlägg om igår istället. Det är mycket roligare tycker jag.

 

Jag började dagen sent (okay lika sent som idag men ja) och chillade väldigt mycket med livet. Jag åt mat och lyssnade på podcasten "allt vi säger är sant", som är min nya bästa grej ungefär. Det är en podcast om ungdomslitteratur som dessutom har ett intro i d-moll. Det är för bra skit. Sen gick jag och Åsa till gläntan (eller "the hangout Place" som jag en gång kallade det) för att se melodifestivalen och ha det trevligt med folk. Själva festivalen var ju för deppig alltså. Inte ens en freaking banjo vägde upp. And that´s saying a lot. Efteråt pratade vi om fiolstråkar och var man verkligen inte vill ha dem. Knivar fick också vara med. Om detta inlägg haft en svensk rubrik hade det antagligen varit "knivar är lättare att förklara" eller "poppen är den nya punken". Det är Carl och Max som har sagt de citaten. (Jag kan vara så fel ute nu...) Vi gick till gympasalen, för det är så man jobbar här, men jag gick hem ganska fort för att sova. Eh. Ja. Det där sovandet blev mer att jag pratade med Hannah till halv fem eller något. "Du är uppe efter tre...av bra anledningar!", konstaterade hon. Chocken var total. Jag återupptäckte min brittiska på hennes begäran, och det var väldigt svårt men kul. Det var allt jag hade, så nu lämnar jag er.

Hej mina kära favoritidioter!

Ännu en bra dag går mot sitt slut. Faktiskt bara 13 minuter kvar. Sjukt på ett sätt. Nu endast 11. Jaja. Den började ganska dåligt, dagen, med att jag försov mig och vaknade tio minuter innan jag började. Jag älskar att bo på skolan, måste jag säga. Vi pratade om fler essayer, men det är inte så spännande känner jag. För sen åt vi tårta, och det är mycket viktigare tycker jag. Vi köpte ju tårta igår, och Christer hade dessutom med sig en egen. så det blev två; en prinsess och en chokladtårta (och fy fan vad god den var...det var den vi köpte). Alltså chokladtårtan var så goood. Kan inte hantera. Men vi hade en trevlig tårt-stund och för mig var det den ultimata frukosten. Best. Svårt att äta lunch sen bara. Men före lunch hade vi ju mer lektion, och då läste vi väldigt gamla texter. Där stod det om något som hette"blind- och dövstum-institutet". Alltså...är inte det den dummaste idén någonsin? Komunikationen...what. Nu är det lördag för övrigt. Skit samma.

 

Eftermiddagen gled förbi (säger man så?) och kvällen spenderades hos Åsa. Vi drack cider och jag utbrasst "this is not alcohol!", hur sjukt det än kan låta. Den var dessutom starkare än vad jag är van vid, så det är väldigt konstigt. Men jag drack bara ett glas också. Alltså, ja, mina alkoholvanor är så ointressanta för ca alla människor. Ursäkta. Vi lyssnade på säckpipor och annat mysigt och pratade om allt möjligt. Saker som avhandlades var bland annat Karin Boye, att ha ett hem, att prata om sig själv alldeles för mycket, greenshoeboy, go ask Alice, ensamhet, musikaler och prostitutionsdilemman. Mycket fin kväll. Rubriken koms också på, och det makar ungefär lika mycket sense för er som för mig. Typ.

 

Kan avsluta med hur extremt låghalt jag har varit. Så här har det varit:

Maria: Vi ska gå och ta kaffe i matsalen. Vill du ha saft?

(ja jag dricker saft hela tiden här för jag är fem år gammal okay)

Jag: Nä, det är lugnt. Dessutom kan vi ju inte ta med saftglasen därifrån.

Maria: Vi kan ju annars ta saften i en plastmugg...som kaffet.

Jag: Ja. Det...kan vi ju också göra...

 

Jag: Vi går till mig och tar cola.

Åsa: Det gör vi. Ska du ha med datorn om vi ska klassrumshänga?

Jag: Ja, men varför ska jag ta med den nu? Vi måste ju gå hit och hämta colan ur kylen.

Åsa: Eller så tar vi med den till min kyl. Det går ju också.

Jag: *dör av hur låghalt jag är alltid*

 

God natt från mig, nu ska jag dricka vatten! Mycket dricka i det här inlägget...

Shit vad länge jag har väntat på att ha denna låtrad som rubrik. Jag har glömt det helahelahela tiden, men nu var det minsann dags. Visst är det typ det bästa som någonsin skrivit? Det tycker ni nog inte. Whatever.

 

Idag är en mycket bra dag. Eller ja. Det var en bra dag. Mycket kändes både slaggigt och overkill. Det bra började hur som helst med att vi fick panerad fisk och jättegod sås till lunch. Då är jag lycklig. Vi pratade också om intressanta saker, typ, och hade det bra antar jag. Sen skulle de andra se ännu en fransk film, så jag gick hem. Där chillade jag väl med livet antar jag, innan det blev middag och där fortsatte the fabulous meals: Fläskpannkaka. Mycket, mycket glad Emma.

 

Sen gick jag och Åsa till stan för att införskaffa en tårta. Nej, det var inte till oss. Bara. Det var till alla, eftersom två klassare (Johannes och Christer) har fyllt år i veckan. Så därav kommer rubriken. (Side note: Detta att jag känner behovet av att förklara mina rubriker, som om alla makar sense...men det gjorde ju inte rubriken imorse till exempel, så det förväntar ni er inte ens) Så vi gick till vårt caffé och Åsa ställde sig vid disken och utbrasst "tårta!" för det tyckte hon var vettigt. "Men...tyckte du inte jag var bra?" frågade hon. ...Näe. Till slut valde vi en tårta (jag är jättepepp det kanske märks) och sen gick vi till ICA. Plötsligt utropade jag "herregud! Vad i helvete är klockjäveln?" (väldigt rolig mening tydligen) och det visade sig att mitt sviiinviktiga möte började om en minut. Kan inte fatta att jag 1) glömde det, men 2) kom på det precis då av ingen anledning alls egentligen. Sjukaste. Och alltså, det är ganska sent nu kom jag på. Vad är grejen med det? Det var ju middag nyss, typ. (Nä.) så, god natt kära människor säger skriverskan av Sveriges mest förvirrande inlägg.

(Uppgift: Skriv en essay utifrån ämnet "konsten och samhället" och filmen brassed off. Ni skulle inte få läsa den, men den var tydligen "lysande" enligt Sigge, så om ni verkligen vill kan ni ju läsa den om ni vill.)

 

Hur viktig är konsten?

 

”It´s music that matters.”

 

Det finns få frågor där så många är så överens, oberoende av samhällsklass eller ålder, som frågan om huruvida konst är viktigt. Visserligen skulle många, i första hand människor som inte sysslar med konst, svara nej i tron att frågan endast gällde bildkonst; dammiga tavlor med abstrakta motiv, som de inte förstår sig på. Ändå går dessa människor på bio, skapar spotify-spellistor och gillar bilder på instagram. Genom dessa handlingar har de också sagt ja. Konst är viktigt. Det är i frågan hur viktig konst är, som det kan bli dispyter.

 

Enligt många, fler än vad man kan tro, är konst livsviktigt i ordets mest bokstavliga mening. För att förtydliga vad jag menar vill jag lyfta fram karaktären Danny ur filmen Brassed off (1996). I filmen leder Danny en blåsorkester, trots svår fysisk ohälsa som uppkommit av hans många år som gruvarbetare. Han hamnar på sjukhus, men åker ändå ändå till London och ser sitt band vinna en nationell blåsorkestertävling. Varför han fortsätter leva är tydligt; för bandet, för sina vänner och för konsten. Jag har sett liknande exempel i verkliga livet. I en genomsnittlig estetklass på vilket gymnasium som helst, lär du hitta den eller de människor som inte verkar göra något annat än att spela, sjunga, skriva, måla eller den konstyttring personen/personerna nu kan tänkas utöva. Som åskådare kan du bli både förvånad och en aning rädd, när du förstår hur stor del av deras liv konsten faktiskt är och framför allt hur liten plats allt annat ibland får.

 

I min gymnasieklass (estet musik) gick flera som efter halva tiden antingen hoppade av skolan eller dök upp ”när de kände för det”. Flera av dem valde att närvara just på musikrelaterade lektioner och gjorde där ett oklanderligt jobb. När jag för en av dem påpekade att han höll på att bli underkänd i flera ämnen, svarade han stolt:

   ”Ja, men jag kommer få MVG i orgel!”

   För honom vägde alltså det enda betyget upp alla andra, utan att det behövde diskuteras vidare. Han visste redan vad som var viktigt för honom och den säkerheten som han och alla andra eldsjälar visar upp, kan jag inte låta bli att beundra. För givetvis är det de som i många fall lyckas. Alla som drömmer, men inte handlar, kommer ingenstans.

 

I andra hörnan står ofta myndigheter. Visst är det viktigt med konst, tänker de, så länge det inte kostar för mycket pengar. I Sverige har vi det relativt bra och får ganska mycket stöd till kulturell verksamhet, vilket kan ha en del i vår enorma musikexport. Ändå hotas ni av nedskärningar och det demonstreras inte sällan för mer och större stöd till kultur och konst. De estetklasser jag nämnde tidigare, kanske snart är ett minne blott. Var eldsjälarna då ska få utlopp för sin kreativitet vet jag inte, men folkhögskolor verkar troligt.

 

När jag skriver det här, läser jag författarlinjen på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Vår huvudlärare, författaren Jan Sigurd, höll en lektion för inte så länge sedan om hur lite den genomsnittlige författaren tjänar i dagens samhälle. Ändå fortsätter vi att skriva, också de dagar när det känns motsträvigt och svårt. Varför? För att vi, någonstans inom oss, vet hur viktigt det är; både för oss och andra. Vi kan förmedla något och samtidigt lugna vår egen kreativitet. Vi vet att våra chanser är minimala, men vi kämpar ändå. Återigen vill jag dra en parallell till Brassed off. Samtliga medlemmar i blåsorkestern har förlorat sina arbeten i slutet av filmen, men åker trots det och spelar i London. De pengar detta kostar, som de fått av den nya medlemmen Gloria, kunde istället ha använts till mat, kläder, sjukvård etcetera. Inget av detta verkar ens föresväva dem. Jag skulle vilja påstå att det samma gäller oss. Visst kan vi spendera den här tiden och de här CSN-pengarna på ”en riktig utbildning”, och många skulle säga att det är det vi borde göra. Trots det är det detta vi gör och minst en tredjedel av oss vill och tänker försöka arbeta med kultur i framtiden. Vi går med ögonen öppna rakt in i fällan, precis som killen med orgelbetyget och orkesterledaren Danny. Så viktig är konsten för oss och jag tror och hoppas att den är så pass viktig även för andra, att den har en framtid.

Hej folk!

Nu har jag varit sådär dålig på att blogga igen som jag tyvärr är allt som oftast. Borde jobba på det. Men här händer inte så mycket faktiskt. I tisdags tittade klassen på en fransk film, så jag gick hem. Jag fick en annan film, men den lyckades jag inte se, för jag är otekniskare än en anka. (Och det säger inte lite.) Istället pratade jag med Hannah (<333) och sen sjöng jag som vanligt. Vi har börjat spela våra egenvalda låtar och det kommer bli så braaa. Alla tre låtarna är sviiinbra. So excite.

 

Igår gick vi igenom våra recensioner (...hm...ja) och hade diverse intressanta konversationer. Saker som "Nä, jag hatar Karin." och "eller...en båt" skrattades mycket åt, liksom olika titelförslag till kollektivromanen. Känns ju som att vara tillbaka på skrivargurpen och spåna antologititlar. Speciellt som Alexzandra i måndags sa "vi borde skriva en bok som heter "Måns Zelmerlöv har ingenting med det här att göra."" Ja, hon förstod referensen. Awesome. Det var i princip vad som hände igår. Jag lät bli att skriva en essay, så det ska jag göra n to the u. Den kommer bli så tråkig, så ni får inte ens läsa den. Så kan det va. Så jag ska väl gå och göra det då...

Crazy Town fick stå för rubriken idag, i alla fall typ. Det är alltså tisdagsmorgon och jag dricker frukost innan jag ska vandra till skolan och den Sigge-vecka som där ska börja. Men igår hade jag prov! Jag vet, det är helt uppåt väggarna sjukt. Jag och Alexzandra skrattade ikapp ("helt rimligt. Jag skrev om fisk." twittrade hon om det) och Christer var allmänt fail ("har du ingenting?"/lärarkandidat Mynta). Fun times. Vi hade också en massa rolig grammatik, och det uppskattade jag. Anna lackade ur på språket genom uttalanden som "det är så jobbigt med ord när man ska komma på fler än en!" och "svenska språket, det borde lägga ner!". Helt underbart. På kvällen hände inte vidare mycket, och nu är vi här. Börjar om sexton minuter. Kul. Så jag ville mest säga hej, jag lever och finns, så nu vet ni det. God natt.

Nejmen hejsan era små ankungar! (Mängden gamla uttryck i den här meningen. Är det 2006 eller 2010 light? Ingen som vet! Ursäkta en nostalgiker. Är det ens det jag är?)

Har ni saknat mig? För jag har saknat er! Oklart om jag menar att jag saknat er som personer eller att blogga. Ingen vet. (Det är båda.) (Typ.)

 

En sak med just bloggande är att jag fortfarande inte vet hur jag ska blogga om längre saker. Jag har ju varit på gran Canaria nu om ni inte visste det. Så hur ska jag göra? Dag för dag-rapportering? Lista? Bara mush? Ingen veeet! Mush är uteslutet, för det blir alltid för lite. Lista eller dag för dag återstår. Vi tar någon slags blandning, tycker jag! Dag för dag...fast med listor! Kanske.

 

Lördag:

De andra tog sig upp och jag gick ut efter att inte ha sovit, som ni minns, och vi åkte till the flygplats. Där märkte jag att man tydligen inte kan uppskatta wienerbröd förrän man har ätit ett vid 05:00 på Sturups flygplats. Det var jävligt gott kan jag meddela. Sen satte vi oss i flygplanet, för en minst sagt händelserik resa. Behold: mina flygplansreflektioner.

-När vi satte oss meddelade de förhatliga högtalarrösterna (såna blir mycket störiga när man är trött, mind you) att planet just nu tankas och att vi därför inte ska spänna fast oss. Så...planet tankades. När vi satt i det. What.

-När vi äntligen fick spänna fast oss (som om det var så fantastiskt) sa ungen bakom mig, med ett tonfall som om hon hade rätt "jag har ju spänt fast mig för länge sen." idiot...(förlåt kära barn du är ett barn och inte en idiot nej du är faktiskt det med)

-Känslan av att åka upp och ner (sådär som man gör när man startar) när man nästan sover är sjukt surrealistiskt.

-"Vi ska samla upp era uppätna matbrickor." Okay can we discuss this. För det första: Hur äter man upp matbrickor och framför allt varför? För det andra: Om man nu måste äta upp brickorna, hur ska ni då samla ihop de numera oexisterande brickorna? Awesome.

-"Nu tar vi en paus på 20 minuter." Är det en teaterföreställning eller en flygresa jag är på?

-"Nu tänds skylten om tio minuter, så om ni vill gå på toaletten innan dess får ni göra det nu." är vi dagisbarn eller vaaaad är det frågan om?

-Ja, ja vi är dagisbarn. För fy fan vad fulla folk var. Minns ni att det är morgon när detta händer? Folk var för fulla för att komma ombord på flygbussen. De drack halva vodkaflaskor. Många var så fulla. En man började skrika på sin kompis på grov malmöitiska när vi landade. Orkar inte.

 

Efter denna resa kom vi fram. Shocker. Vi återsåg vårt hotell (samma som förra året, don´t judge) och hittade världens bästa restaurang med världens bästa pommes. Vi var där tre gånger under veckan. Och två gånger på en nannan. Så jobbar vi.

 

Söndag:

Dagens händelse var att gå till det svenska cafféet. Don´t judge, igen. Eller jo, döm gärna det svenska cafféet, för det var ganska trashy. Torra bullar och en tant som sjöng och spelade dragspel. Mardrömslikt, men internet fanns det i alla fall. Det tyckte vi om.

 

Måndag:

Det var kallt. Riktigt mögpuckat väder. Så jag gjorde ungefär ingenting tror jag. Jo, läste gjorde jag väl. och så började vi spela kort! Kan ha varit dagen innan. Mormor lärde sig kanasta och jag och pappa var awesometastic. Denna dag sades också rubriken. Bakgrundshistoria(typ): Jag kom på att jag är den enda i min Nässjö-korridor som inte börjar på j, så jag ska heta Jemma. Rubriken var mamma som spann vidare. Gay=g på skånska, typ.

 

Tisdag:

Det blev äntligen varmt! Och inte nog med det, för Ia och Jonne kom och hängde med oss. De var också där, alltså. Så vi satt på stranden och pratade, åt lunch och var glada. Underbar dag och allt sånt.

 

Onsdag:

Vaaaad hände i onsdags? <Och torsdags för den delen. Eh. Jag vet inte. Jo, i torsdags hade jag solexem-trauma och fick ta hand om mina fötter hela dagen. Kylklamp, blöt handduk, tankedistraktioner och diverse medikament. Det var synd om mig. Säger vi.

 

Fredag:

Vi slutade resan bra. Det blev varmt igen, vi åt mycket god glass och fantastisk mat och spelade såklart en massa kort. Mormor sa följande:

"Stackars mig, Emma. Det skålar vi på!"

"Nej, jag har ingen femma. Men nu drog jag en och den ska ni inte ha, för ni ska ha en trea!"

 

Och nu är jag hemma. Ligger i min säng i en klänning som låtsas vara nattlinne (jag ligger i min säng för mycket när jag är i Skåne) och chillar med livet. Nu får detta jävla inlägg vara slut.

Titta! Det blev inte om jättelänge utan nu! Jag mellanlandar nämligen (alltid osäker på om det är med ä eller e, alltiiid) och istället för att sova bloggar jag. Inte för att jag inte vill sova. Det finns ungefär inget jag hellre vill, men jag "får" inte. Vi åker till flygplatsen 03:45 och då är det bara dumt att gå och lägga mig för att behöva gå upp så snabbt igen. Då blir man ju bara tröttare.

 

I alla fall, idag har jag varit på Olles 24-årsfest (grattis igen<3333) med trevligt folk. Jag gav honom världens bästa present någonsin: En shovel! Om ni inte fattar fattar ni inte, så det är inget med det. Om ni fattar borde ni också älska det. Vi åt paj som var mycket god och pratade om hur mycket mystiskt som helst. Rubriken kommer från Isa och likaså "ska vi dricka fran sansisco?". Söta. Jag fick också många Isa-kramar och det var bra för hon är en av de bästa kramarna jag känner i världen. Hahahaha, den här låten börjar med ett mollackord på piano och sen en känslosam röst som sjunger "I´m feeling overjoyed". Eh, ja, jag tror dig inte på ett sätt. Oj, vilken jättegrandom synt. Typ mega-Electro på helt fel ställe. Det var inte detta jag skulle prata om, utan om festen. (Den här synten är creepy okay) (shut it Emma) Det dracks olika sorters sprit (jag fick cider av Elin <3 att vara 19 är helt okay ibland känner jag) och folk var söta. Hälften av folket gick och jag spenderade några timmar med Olle himself, Elin och Ekblad. Jag har bestämt mig för att han är awesome. Jag och Elin pratade om lite djupa grejer (och tanter) och Ekblad fick psypbryt över Olles facebook. Med ett tonfall som om personerna förolämpat honom sa han saker som "Elin...Andersson. Vem fan är det?" och "Elinor!". Helt fantastiskt. Han hade också en lång Valdorf-monolog, typ, och jag fascinerades över att så många har gått där. Och ja, jag erkänner att jag ofta tänkte på en viss av dessa personer när han pratade. Det kanske jag skäms för, men jag bryr mig väldigt lite för jag lyckades nog med att inte vara jobbig. Så allt är mycket bra. Nu är jag alltså hemma, lyssnar på ny musik och dricker cola för att hålla mig vaken. Det är inte kul kan jag berätta.

 

Något som däremot är kul, eller mer awesometastic, är att vi har bokat biljetter till Bråvalla i sommar! Lineupen är to fucking die for, på allvar. Jag kan inte hantera den. Och just det! Innan idag var jag ju i skolan och planerade kollektivroman. Det blir så braaa! Sigge inflikade med idéer som "de kan starta en blogg!", jag ville skriva om taxitanter och Christer ville bara skriva om grevinnor och blev väldigt skeptisk när vi sa att den skulle utspela sig i samtiden. Det kommer bli riktigt riktigt svinbra! Så livet är mycket bra över lag. God natt! (I wish) vi ses om länge på riktigt den här gången!

Livet är mycket fint och jag börjar skolan om en kvart. Så kan det va. Men bra saker händer. Som att vi får boende och mat betalt till Parisresan (jag vet!) och att kolektivromansplaneringen börjar idag omg excite. Att jag igår spelade in min låt och fick kommentarer om hur fina "hintarna av skånskan" var. Jag blir så glaaaad! För det är inte lätt att sjunga precis som jag pratar. Det är snarare väldigt svårt, men det gör inget för det är kul. Igår pratade jag också med Hannah i några timmar och vi avhandlade bland annat diagnoser, att duscha och sniglar såklart. För sniglar är awesome. Hon uttalade meningar som "nästa snigel-historia!", "och så gav hon mig en bunke med lite sand och lite sniglar och sånt" (jag skrattade alldeles för mycket åt tanken på hur någon skulle reagera om de kom in i samtalet just där) och "du kan ju inte sluta i dur! Det är ju...dur!". Vi återbesökte också hegrejiskan, för det måste man göra ibland faktiskt. Vara bästa språk i hela värld och Hannah vara bästa ex-flickvän man kunna ha! (Jag inte provat annan...)

 

Nu ska jag gå och borta tänderna (jag hinner inte det egentligen) och undra exakt hur förvirrade alla mina läsare (typ) blev av det sista i förra stycket. Mwaha. Ni borde vara ganska vana vid just förvirring i och för sig. Hejdå och ses antagligen om jättejättejättelänge!

(uppgift: Huvudpersonen tar en promenad. Hans eller hennes livsåskådning genomsyrar tankarna. I den första är det existensialism och i den andra religion som gäller.)

 

Mitt val

 

Det var mitt val.

 

 Stegen ekar mellan husen och jag går så fort som möjligt; inte för att jag måste, men för att jag kan. Varför gå långsamt när världen kan virvla förbi? Ingen musik dånar i mina öron och heller inga menlösa radioröster. Tystnaden är mycket mer intressant. Jag rör mig inte planlöst, som så många, utan med siktet inställt på ett mål. Ingen hund hålls kopplad vid min sida och ingen barnvagn skjuts framför mig. Jag är ensam.

 

Det börjar bli riktigt mörkt nu och kylan kryper in under kläderna. Jag knäpper jackan ända upp. Jag kommer fram till ett vägskäl och tvekar i några sekunder, innan jag går åt höger. Varför tvekar jag, tänker du, om jag går mot ett bestämt mål? Inte för att jag måste, men för att jag kan. Mina steg blir tyngre när de närmar sig. Jag kunde ha gått åt vänster, kommit undan.

 

Det var mitt val.

 

Allt ser precis likadant ut. De anonyma husen med gardinerna noggrant fördragna, den igenbommade tobaksaffären och fiket dit ingen går, men som ändå alltid lyckas gå runt på något sätt. Någon har lagat fönsterrutan. Allt är intakt. Det stör mig lite; att det som hände inte syns. Jag vill att något ska röras upp här. Jag försökte.

 

Det var mitt val.

 

Portkoden är naturligtvis också den samma. Jag går in, men sjunker ihop i trappan. Om det bara kunde komma någon, tänker jag, som tog bort all förödande frihet? Någon som valde åt mig och hindrade att min passivitet blev fel. Den var fel, obevekligen. Hopplösheten väller över mig där jag sitter, hopkurad i den smutsiga trappan som en gång gick till mitt hem. När stegen hörs uppifrån vet jag att det är hon. Hennes klackar klapprar över trapphusgolvet och hon närmar sig obönhörligt. Jag ställer mig upp. Att hon inte älskar mig längre är mitt fel. Mitt och ingen annans.

 

Det var mitt val.

 

 

Förlåt mig

 

Förlåt mig!

 

Stegen är tunga och jag går sakta, för att inte missa en impuls att vända om. Inte för att jag kan vända om, egentligen. Jag måste fortsätta gå. Stegen är allt jag har. Stegen och den hotfulla tystnaden. Den vill mig något, men jag vågar inte lyssna. Var som helst kan domen lura. Var som helst.

 

Mörkret och kylan håller med mig. Jag knäpper jackan ända upp och försöker stänga ute det svarta. Jag kommer fram till ett vägskäl och vänder ansiktet uppåt. Djupt ur mitt inre kommer en tyst bön om att få slippa, att få gå till höger och glömma allt. Herren är obeveklig. Jag måste gå åt vänster. Har inget val.

 

Förlåt mig!

 

Allt ser precis likadant ut. Den vetskapen gör det lättare att andas. Husen står fortfarande kvar, tobaksaffären har inte rivits och fiket går fortfarande runt, trots att inga kunder syns till. Små mirakel på jorden. Fönsterrutan är intakt och det gör mig glad att se, mitt i all skräck. Mina synder är osynliga här.

 

Förlåt mig!

 

Min hand skakar när jag slår in portkoden. Jag försöker ta mig upp för trappan, men faller ihop. Återigen ber jag om att få slippa. Jag vill ju inte. Allt kunde bli bra, annorlunda, om jag slapp tänka på det här mer. Mina böner hjälper inte och det vet jag. Helvetets portar står vidöppna och om jag inte fullföljer det jag kom hit för, blir jag insläppt och sen låses jag in. Jag har inte mycket tid på mig, men måste hämta andan. Min sista vilostund avbryts av steg och jag vet att det är hon. Jag skulle känna igen de där klackarna var som helst. Jag tänker mig att hon är på väg till affären, med tomma påsar i händerna, för miljöns skull. Jag sa alltid till henne att hon inte behövde oroa sig, att Gud skulle ta hand om det där, tids nog. Hon undrade alltid varför Gud ”tog sån jävla tid på sig” med det där omhändertagandet. Jag svarade att Guds vägar är outgrundliga och hon suckade. Alltid samma sak. Alltid. Nu närmar hon sig och jag reser mig upp. Jag får inte ge upp nu. Måste bli rentvått till slut.

 

Förlåt mig!

 

 

 

Min tolfte låt är klar! På svenska dessutom (jag har saknat svenska okay) och dessutom innehåller den jättemånga dur-ackord. Självklart går den i moll, för hur skulle det annars se ut, men ändå. Det slog mig precis att jag skrev i den här bloggen precis i början (december 2007 kanske det är) att "jag vill skriva en låt i moll någon gång." grattis, Emma, du har uppfyllt en dröm. Typ. Fast jag undrar om du hade gillat dina egna låtar om du hört dem som trettonåring. Jag är skeptisk.

 

Idag har ytterst lite hänt. Jag har provat delikatessen grädde med oboypulver, serverat i mugg (gott faktiskt), pratat med Hannah, varit i skolan såklart, läst jättemycket och varit på en ica-roadtrip med the usual suspects för att införskaffa cola. Alltid bra grejer känner jag. Och så har jag alltså skrivit klart låtdjäveln. Jag är mycket glad för detta. Och nu ska jag faktiskt få ihop dagens uppgift, så det så!

Hej kära människor!

Jag har haft bra tider. Eller ja, lagom bra tider. Igår var jag i radion igen. Jag var i studion och pratade om festivalen, låtskrivande (typ), visualitet och framför allt drog jag ackordskämtet. Awesome. Sen kom jag upp till Nässjö igen (måste inflika att mackorna jag åt på tåget var kaosgoda) och hade låtskrivardag. Tid tog det, men en del blir gjort. Sen vetefan vad jag ska med det till, men whatever.

 

Idag har vi bokat resa till Paris! Wiiii! Ja och världens bästa klass åker på studieresa och har det bra i maj. Pepp! Annars har vi inlett en Sigge-vecka och sjungit som vanligt. Jag sjöng mig till blodsmak och det är ju alltid positivt. Nu ska jag fortsätta uppgiftsskolka. Fun times.

Idag var jag, som jag sa, återigen i Malmö (jag är där en del känner jag) och såg Jane Bond spela. Det är mitt bästa band! Det kan vara för att min mamma är trummis i det. Kan vara. De var jättejättejätteduktiga (särskilt mamma såklart) och sen såg jag en massa popkollo-band. Där fick jag bevittna allt från fruktansvärd punk (?) om frusna tungor (no seriously), till svinsnyggt elektroniskt skit, till sjukt catchy rock, till en freaking fiol som gjorde min dag. Har jag sagt att jag älskar fioler på något sätt? Ja. Så det var en lyckad tillställning (och jag vill också). Sen åt vi "pappa-mat" (wiiieee) och jag fick prata med Hannah (också wiiieee). Nu får det vara med bloggandet för idag. God natt!

Jaaa, jag ska blogga om melodifestivalfanskapet. Neeej, jag kommer inte att blogga om låtarna var för sig som om det vore kvalitativ underhållning (vilket jag inte tycker att det är). Fast det är ju inte det som var twisten, utan det är att jag var och såg alltsammans live. Fint ska det va. Jag var där med en massa us-folk och styrde upp saker (eller ja försökte). Det hände spännande saker som att en av oss redan hade checkat in och betalt sitt rum, fast hon inte hade en aning om det. Det fanns tydligen två som hette samma sak. Smidigt. Sen kom vi till arenan och fick världens bästa goodiebag (nästan uteslutande choklad, gotta love it) och sen började det.

 

Det var väl helt okay. (Oj vad dramatiskt jag inleder det här stycker ja verkligen) jag och Linus klappade takt med gemensama krafter sådär som vi gör och betygsatte och hade det bra. I övrigt har jag inte så mycket att säga, tror jag, det var ganska händelselöst fast inte såklart. Linus tyckte att jag och Anders Jansson skulle gå till final. Vilken låt jag tävlade med vet jag inte. Sen åkte vi i en väldigt trång taxi allihop och jag och Linus tog oss hem till hotell Rävås där vi sov. Det gjorde vi fram tills idag (grattis Emma till ännu en helt begriplig mening) och när han hade åkt nostaligade jag och övrig närvarande familj om barnprogram och åt prinsesstårta och allt vad det var. Nu ska jag snart...till malmö. Igen. Shooocker.

Hej kära bloggläsarstrangers!

Nu är jag i Skåne. Det är mycket bra grejer. Men först var det ju fredag och jag chillade med livet en del innan jag och Åsa tog oss in till stan. Vi fikade såklart och sen följde hon mig till tåget (för jag var låghalt och hade inte bokat ledsagning). Jag försökte betala fikat med min legitimation ("men...det är ju du på kortet!") och allt var som det skulle.

 

Sen åkte jag hem och hann vara hemma hela femton minuter innan jag åkte iväg igen, till Marie. Vi åt mycket god kyckling och var så där rationella och (ibland) elaka som vi är. Efter ett antal timmar anslöt sig Karl och det beslutades att Marie skulle sminka mig. Föst tänkte vi gå ut, men det blev inget med det, utan bara sminkning. Jag hatar att ha saker i mina ögon och har dessutom väldigt svårt att kontrollera om de är öppna eller stängda, så det var verkligen spännande...speciellt som Marie ju är blind och dessutom var en aning onykter. Till slut tog Karl över (efter att ha agerat hand att hålla i och huvudhållare en stund) och slutförde arbetet. Enligt honom blev det fint och han var mycket ledsen att ingen annan kunde se hans mesterverk. Han försökte också "göra något åt mitt hår", med andra ord tvinga min bena att flytta på sig. Jag såg ut som ett troll ett tag, enligt mig. Det är väl pretty det med. Vi lyssnade sen på allt från 90-talshits till folkmusik och Karl försökte få oss att dansa. Jag lärde mig tydligen snabbt (agree to disagree) och Marie dödade nästan svanarna...av porslin, mind you. När det blev lite för sent hade jag och Marie rap-battles om vår favorit Lars. Vi borde jobba med det. (nej.) Runt 05:00 sov vi, och vaknade ganska döda efter att jag varit i London och alla möjliga ställen i sömnen. Så kan det va. Nu ska jag snart iväg igen. Fun times och sådär.