hopelosthead

Jag är så trött att det gör ont och jag vill inte mer. Jag vill åka till Lund och ligga i min säng hela dagarna. Istället händer saker, hela tiden. Idag var det temadag och globalarna fick berätta om allt de gjort i Nicaragua. Solen strålade like crazy, men annars var allt mest skit. Jag kände mig ensam, jag var ensam på riktigt, jag gick vilse ungefär konstant och framför allt fuckade min telefon ur, hela tiden. Det var kaotiskt, men just nu fungerar den. Just nu, mind you. Jag lever på lånad tid. Jävla skittelefon. Jävla skitliv. Musiken gick också sådär. Försökte sjunga set fire to the rain och det gick åt helvete. Jag kan knappt sjunga längre, i alla fall inte där. Det är så mycket svårare att sjunga när man har någon att sjunga till, ett håll att vända sig åt. Emma Carolina, skärp dig. Bara ett allmänt råd. Nu måste jag sova innan jag imploderar. Hörs på fredag, då etapp 1 (Stockholm) är slut. Det kommer bli kul. Faktiskt, det kommer det. Jag ska bara orka lite mer först. Det kan bli svårt, men jag ska verkligen försöka. God natt kära folk.

Idag, mina kära vänner, blev vi klara med den berömda kollektivromanen! Vi satt kvar till sju ikväll, men den är klaaaaar! Och det har varit en bra dag. Inte det minsta intensiv. Eller jo, i början. Jag var ju helt sentimental när jag bloggade sist, och väl i skolan var jag speedad. "Vad du är positiv idag!" kommenterade Sophia, och det var jag ju. Jag gjorde diverse utrop och gav ut poäng till höger och vänster. Sen lugnade jag ner mig och dagen blev bättre. Det kan ha att göra med att jag blev bjuden på en burk cola av Johannes. Han är en bra sak, uppenbarligen. Rubriken är en felskrivning av just honom, som vi andra hade btrutalt roligt åt. Men vi har ett slut, och både jag och Åsa blev tårögda. Så nu ska texten sättas och skickas till tryck. Exciting! Så, bra dag. Jag behövde den, känner jag.

Igår vilade jag upp mig, och det säger jag i ordens mest bokstavliga mening. Jag gick upp vid tolv för att äta, men insåg att sittande var för svårt. Sen låg jag i sängen från och till (med avbrått för till exempel att kolla twitter och annat livsnödvändigt) fram till kl 18:00. Då satte jag mig upp mer definitivt. Jag var väldigt hungrig och försökte få tag på en hamburgare, men det gick inte, så jag fick äta äcklig matlådemat istället. Sen svarade äntligen Åsa på mintt sibylla-sms (nu passar det, liksom ;)) och det blev faktiskt en promenad av det hela. Jag kände mig mycket duktig, och levde nästan när jag kom hem. Hade till och med ork nog att byta lakan, duscha och prata med Linus. Den ni!;)

 

Idag måste jag börja leva igen. Har redan börjat kännna olika grejer. Läste slutet till kollektivromanen, som äntligen finns. Började nästan gråta för att det var så fint. Har redan haft twitter- och facebookkonversation som gjorde mig glad, och sms med två av mina favoriter. Nu väntar jag på att sj ska svara mig. Det får de göra snart tycker jag, för det här tutandet är ganska störigt. De har ju helt slutat att berätta var i kön man är placerad också. Tack, sj. Fuck you with a shovel, säger jag till dig. Tiden går, men för en gångs skull har jag tid att vänta ut dem. Skola om en timme, ändå bra. Skola tills vi är klara, oavsett när det är. Info om paris dessutom. Snaaaart åker vi! Om två dagar börjar mitt totala hets-resande, så bloggande lär vara knapert i framtiden. Men det får ni leva med, kära ni, och det tror jag faktiskt att ni gör också. Med det sagt, går jag.

Lite så. Lite så är min dag. Och inte vilken bok som helst utan en sån där riiiiktigt intensiv och laddad som jag gillar. Så intensiv att man inte förväntas andas mellan styckena. Så. Trivs jag i min favoritbokgenre? Nej. Nej jag trivs inte. Jag är fullkomligt utmattad och vet knappt vad som händer. Tar de här känslostormarna aldrig slut?

 

Vi börjar med igår. Jag sov såklart inte efter inlägget, utan lyssnade på den omtalade rubriklåten (angels, hette den visst, och var av the xx...fast det senare visste jag då också) och försökte spela den på piano i typ en timme. Det är en jävligt bra låt, och det fast jag inte borde gilla den alls. Den känns bara väldigt rätt just nu. Så det gjorde jag, och sen sov jag. Eller ja...drömde mardrömmar (!) om böcker som tog över min telefon (kan vara för att min telefon är fruktansvärt jobbig, och för att kollektivromanen tagit över våra liv). Men vaknade gjorde jag, och dagen började verkligen jättebra. Jag gick över till Åsa, som hade hittat ett par solglasögon och en ryggsäck till mig (who even does that? Seriously <3) och lyssnade på first aid kit. De är fantastiska och gör mig helt lugn, så det uppskattade jag.

 

vi gick ner till stan, för att fullfölja gårdagens shopping-idé. Detta innebar en massa klänningsprovande för min del. Exciting, ändå! Och det gav resultat! Två st klänningar införskaffades, hör och häpna. Häpna indeed, för något liknande har jag aldrig tagit för mig. Vi gick till cafféet och där fortsatte jag chocka mig själv med att köpa sprite. I know. Vi projektplanerade och det gick ganska bra när vi väl hade vaknat till, för vi var båda väldigt trötta. Det stördes dock av ett oväntat och uppskattat sms, som ledde till en oväntad och väldigt uppskattad konversation. Kul för mig, känner jag. Kanske mindre kul för Åsa, men hon blev inte så irriterad faktiskt.:)

 

Vi gick hem och jag failade ganska kapitalt när det gäller en us-grej. Detta satte stopp för min hysteriska glädje och jag blev oproportionerligt ledsen och orolig. Det visade sig verkligen inte vara någon fara. Linus är bäst, bara så ni vet. Han lugnade ner mig och förklarade hur trivialt mitt misstag faktiskt var, och det lugnade ner mig. Jag fick till och med i mig en risifruti. Sen spårade dock allt ur och det kändes som om jag var tillbaka i Helsingborg igen. Jag vill aldrig känna det så. Aaaldrig.

 

Ni förstår inte alls varför den här dagen var så intensiv, va? Jag kan inte förklara. Allt bara går i 180. Hela tiden. Jag är van vid slentrian a la 2013 (for the most part), men nu är det typ 2011 fast uppgraderat. Allt händer samtidigt och jag glömmer bort vad jag ska fokusera på. Nu ska jag sova (på riktigt) och inte vakna förrän om väldigt länge. God natt.

Nejmen hej på er och sånt!

Här sitter jag och funderar på vad låten i rubriken egentligen heter, och om den är bra eller inte. Jag är osäker. Jag lyssnar också på två av mina favorit-svenssons: Kringlan och Simon i veckans viktigaste intervju. Eller okay...Elin är ju min favoritsvensson. Och ja, Amanda står rätt högt också. Men ja.

 

Den här dagen har varit så sjuhelvetes lång! Så mycket jag har svängt, alltså. Shit. Dagen började med genomgång inför uppträdandet senare på dagen, och lite romanblabb. En minidialog får ni:

Sigge: Det finns inga ursäkter i konsten!

Alexzandra: Men det finns fika i konsten och det är det nu.

Vi är seriösa, vi. Vid förmiddagsfikat gick mitt humör neråt och jag fick andningssvårigheter. Bananer hjälpte, konstigt nog, men vid lunch fick jag gå iväg och andas/panik-smsa Hannah innan vi åkte till uppträdandet.

 

Vi skulle alltså läsa ur både okänt Nässjö-projektet och kollektivromanen på biblioteket/konsthallen/kulturhuset (fattar inte det huset okay). Det blev ganska bra. Sophia ställde bra frågor till oss, Christer var ett creep (shocker) och jag lyckades väl, antar jag. Sen upptäckte vi att det var helt insanely varmt, så vi vandrade alla till thimons och fikade ute för första gången i år. Där någonstans blev min dag mycket bättre, snarare jävligt bra. Jag och Åsa övergav gruppen och gick för att...*drumroll please*...shoppa! Ja, jag vet, det är helt sjukt. Framför allt fokuserade vi på leggings och tunikor inför Paris, för sånt har jag inte. Eller nu har jag faktiskt leggings. Ett par sådana, har jag. Coolt, tycker jag! Vi åkte hem och åt mat, men insåg sen att 1) vi ville inte stänga in oss än, 2) vädret var skamligt fint och 3) vi hade ingen cola, så vi gick ner till stan igen, för att köpa cola och annat trash. Typ tandkräm. Bästa. även glass (årets första där med), som vi åt på stenar. Jag pratade en massa och Åsa orkade med mitt ältande. Hon är bra, det har jag sagt va?;)

 

Nu sitter jag alltså här. Lugn efter denna dag av tvära kast. Ska nog sova snart. Shit vad jag behöver det, känner jag. God natt små människor.

Trolle: Du är tillbaka! Wiiiii! Ja, det vore ganska awesome.

Diktatorn: Sant, fast det var ju inte ett så spännande möte, så.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om. Vad jag kan blogga om. Det brukar inte vara något problem att blogga om något som hänt i Emmas inre liv (;)) utan att lämna ut allt för mycket, eftersom jag brukar känna mig lika förvirrande som jag skriver (faktiskt sant). Nu gör jag inte det. Jag är inte förvirrad, inte just nu åtminstone. Allt är ganska tydligt. Och nej, det har inte hänt några hemska grejer. Inga alls. Bara det att alla de där tankarna jag yrat om har givit resultat. Shit makes sense. Det var väl det om mitt inre liv, känner jag. (Jag ska aldrig använda den termen igen. Någonsin.)

 

I mitt yttre liv händer inte jättemycket. Jag går i skolan och vi romanar like crazy (shocker). Vi bytte ut min fina titel och jag sörger, men det är okay. Typ. Jag pratade med diktatorn igår och därifrån kommer rubriken. Det sammanfattar en jättefin utläggning han hade om olika grejer. <3 jag har klagat på förflyttningar och tortyrljud, hört en föreläsning om tv, klassrummat lite med Åsa. Nu har jag inte tid med er, för jag ska lyssna på Taylor Swift. Det är faktiskt viktigt.

Hej och välkomna till detta inlägg!

Jag är hemma i Nässjö igen och första dagen har gått i ett. I skolan romanade vi och hade hur kul som helst, framför allt på eftermiddagen. Vi flippade ur, kan man säga. Exempel på det:

Alexzandra: Kan man heta Emma kan man väl heta Eminem!

 

Åsa: Vad produktiva vi är!

Alexzandra: Jag vet, jag har bytt namn på twitter!

(Hon bytte till "50 shades of slagg." bästa!

 

Jag: Jag behöver en gitarrist, men då får du flytta till Skåne.

Johannes: Nä, jag gillar inte Skåne. Eller...det gör jag ju, i och för sig. Jag försökte vara provocerande, men det gick inte så bra.

 

Det var det jag kom ihåg just nu. Fin dag, om än lite rörig inuti. Jag har varit lite rörig hela påsken, egentligen. Så efter musiken (som mest gick åt helvete) gick jag och Åsa på en promenad. Jag fick prata jättejättejättemycket och komma fram till ingenting, men det var skönt och hon orkade verkligen med mig. Hon är bra den där. Nu dricker jag cola och lyssnar crazy Town, och det hjälper naturligtvis också. Städar upp, typ. Shit jag borde på riktigt städa här. Meh. I don´t ork. Jag ska hursomhelst lämna er nu. Just det, igår hände inte så mycket, men jag hängde med mammas band igen och spelade mer transparent. Det blir bara bättre och bättre, och det uppskattar jag myyyycket. Det var allt. Eller nä! Jag har ju förihelvete bytt telefon! Detta gjorde att jag plötsligt hade de kontakter jag hade i min förrförra telefon, alltså fram till 2012. Bland annat en viss greenshoeboy. Jag tvekade inte ens en sekund innan jag tog bort numret, och det gör mig detsamma på riktigt. Det känns jävligt bra. Nu försöker jag få tillbaka nummer och har nu numren till världens vigaste man och ett troll. Ändå ganska bra, känner jag. Detta var allt på riktigt.

Detta har jag upplevt denna påskhelg:

-Spelade med mamma, Vicky och Benkt (ny bekantskap och sjukt duktig människa). Vi provade transparent och närmade oss sakta originalet. Jag börjar förstå vart den är på väg. Sjukt exciting grejer.

-Hade annars en lat och tråkig påskafton. Satt mest här, förutom när diktatorn ringde. Då satt jag ju också här, men jag hade i alla fall inte tråkigt. Det är ju mer positivt.

-Idag var vi på påskmiddag hos mormor.

-Laxen var stor, som vanligt. (Ni fattar inte varför jag skriver det. Så ni inte undrar eller så.)

-Johannas brittiske pojkvän var där, så vi pratade en massa engelska. Jag klagar verkligen inte.

-"Det var en stor katt och den var inte liten heller!" bra, pappa, mycket bra sagt.

-Inuti-rapportering: jag tänker en del. Rätt mycket. Gränser, listor, linjer, tankar, känslor. Jag försöker reda ut, men från det här rummet går det sådär. Allt är mest mysteriskt. Inte för att ni bryr er överdrivet mycket om det här abstrakta nonsenset, men ni får leva med det. God natt, glad påsk och allt sånt.

Långfredag har det varit nu. Shocker, huh? Det var en bra, om än inte så spännande dag. Eller ja relativt spännande. Hela Rävås-skaran åkte till stadsparken och åt brunch, till att börja med. Det var mycket godare än sist jag åt brunch, men så var jag inte jättedeppig den här gången heller. Jag åt till och med apelsin och var helt fascinerad av hur gott det var. Man måste älska ett ställe där prinskorv, våfflor, lax, croissanter, musli, chokladmousse, marsmallows, frukt och bacon serveras. Så är det bara.

 

Sen hade vi äggjakt extreme! Vi fick första ledtråden redan på restauranten och sen var det bara att klura. Den här gången hade pappa verkligen outdone himself och vi fick räkna matte och gå till mormor och lite överallt faktiskt. Många low Points hade vi, för vi är ganska dumma i huvudena. Några sådana var "skoledare?", "oj, vilken rolig gubbe!" och olika åsneljud. Ni behöver absolut inte förstå detta, och det ska ni inte. Sen tittade vi på jättemycket glee och grillade (grillpermiär excite) med mormor. Bra dag. Nu borde jag sova, duscha eller något annat produktivt.

Jodå, det artade sig faktiskt. Filtret återvände, sådär som det såklart gör. Själva dagen spenderade jag mest med pappa. Eller ja först sov jag väldigt länge och skrev deppinlägg, men sen åkte vi till Malmö. Jag skulle äntligen få uppleva bulltofta kött, the experience, som pappa pratar om hela tiden. Detta innebär en hamburgare (hemmagjord, typ pannbiff) med en massa vitlökssås. Väldigt, väldigt gott måste jag säga. Tydligen är det också en del av konseptet att dricka pucko till. Där tyckte jag att gränsen gick, för jag menar...pucko till hamburgare, när det finns cola, alltså nej. Vi åkte hem, bråvallataggade och bakade relativt misslyckade chokladbollar. Men de blev väldigt runda, som pappa uttryckte saken.

 

På kvällen åkte jag och träffade Johanna och Amanda (kusiner) och syster som har kommit hem. Jag hade inte träffat Amanda sen jul och Johanna på mer än ett år (hon har bott i Australien), så det var kul att höra vad som händer i deras liv. Vi åkte till Johannas lägenhet, eller ja...där hon bor tillfälligt, och pratade om allt möjligt. Jag drack till och med cola zero. Livet är för konstigt, det må jag säga. Avslutar med några Amanda-citat. Önskar också att jag kunde beskriva Johannas tolkning av lilla namo, men det kan nog bli svårt. Ni missade något.

 

Johanna: Så ni ska pendla, nu när du ska bo i Lund? (Benjamin bor ju i Norrköping och det gör hon också nu)

Sara: Ja, men det borde ju funka.

Amanda: Ni kan flytta till Malmö!

Alla: ...

Amanda: ...Ja! Det är ju...inte Lund, i alla fall.

 

Vi pratar om Bråvalla.

Sara: Jag går in gratis, som Emmas ledsagare.

Jag: Just det, jag måste ringa om var jag får intyg ifrån. (Det måste jag faktiskt göra)

Amanda: Fusk, jag ska också ha ett intyg!

Jag: Men du är ju inte blind.

Amanda (ropar från ett annat rum): Men jag är vänsterhänt!

 

Shit vad omständligt allt det där blev. Men ja. Ni får leva med det.

"Jo men det är riktigt bra. Jag är fortfarande lite förvånad, men allt har ordnat sig och blivit så mycket bättre än jag trott. Jo, faktiskt, jag behöver inte ens prata om det mer."

 

...Eller ääär det så, Emma? Ääär det verkligen så? Nej, det är ju inte det. Visst, jag avsade mig allt ansvar. Det var ju det jag gjorde. Egentligen oklart när. Kanske ganska exakt två år sen, eller ja...två påskar sen. (De borde inte flytta på påsken. Just a side note.) Det skulle bli lättare då, tänkte jag. Det blev det såklart också. Jag kunde låta någon annan oroa sig. Någon annans hand fick hålla den där telefonluren, hålla den där andan, ringa de där otänkbara samtalen. "SOS alarm, vad har inträffat?" mitt värsta minne och ändå har jag inte tänkt på att det kan upprepas. Att i handlingen att avsäga mig allt ansvar förlorade jag också att vara där. "Isn´t something missing?" minns hur det var mig du ringde när allt rasade samman. Jag stod på ICA och du skrek i telefonen. Jag tänkte att nu händer det. Jag stod kvar. Jag hade egentligen redan bestämt mig. Och jag ångrar inte det beslutet. Alls. Det var ju det enda jag kunde göra...det är i alla fall vad jag säger, hela tiden, till alla. Jag har nog tänkt att det är okay. Ändå har jag vetat. Ändå drömde jag om precis det, det värsta, bara tre dygn innan. Man kan inte avsäga sig allt ansvar utan att sluta bry sig. Jag kan inte sluta bry mig. Det jag kan är att låtsas. Det är jag väldigt bra på. "I feel numb most of the time." jag kan inte göra något åt det. Du borde veta, men jag kan omöjligt anklaga dig för att du inte vet. Du tror att jag är en av alla. Det är det som medförs med att avsäga sig allt ansvar. Jag blir en del av mängden som är ditt persongalleri. Jag kan inte vara det. Du är inte en i min mängd. Du är hon jag vill berätta saker för och det finns så mycket jag inte kan berätta just nu. Jag berättar för andra, men de är substitut. (Ta det inte personligt, jag älskar er och det vet ni.) Jag kan ju inte kasta ur mig mitt triviala skit när du inte orkar mer. Känner igen mig i det där, känner jag. Jag vet inte vad jag ska komma fram till. Kanske bara att jag bryr mig, väldigt ofiltrerat för en gångs skull, och att jag inte alls avsade mig allt. Det går inte. Jag kom kanske på det nu.

Hej alla bloggläsare, här är ett nattinlägg från ert favorit-hopelosthead!

Idag har varit en mycket bra dag. Eller igår kanske...men idag också än så länge! Jaja...på dagen klippte jag mitt hår och hade "fruktstund" (också chokladstund) med mamma på altanen. Det är vår och jag uppskattar det mycket. Det var allt om dagen!

 

På kvällen träffade jag Agnes kompisar, at long long last! Jag kom på ett system för att hålla koll på alla och slippa kalla dem vid namn, nemligen att ge dem siffror efter i vilken ordning jag träffade dem (Agnes var såklart ingen siffra). Det blev upphov till saker som "nr 4, nu skärper du dig!", "hejdå, nr 2!" och klassikern "jävla 6 och 7...alltid är det nåt med dem.". Mer specifikt bestod denna gathering av mig, Agnes, Saga (1), Erica (2), Lukas (3), Linus (4) vars lägenhet vi var i, Edit (5) som jag gjorde wicked med, Jens (6), Tim (7) och Andreas (8) som när han såg mig utbrast "vi har träffats förut! På gayklubb!" så det var ju kul för oss. Hursomhelst beställde folket sushi, men jag och Andreas köpte mat på Vespa istället cause we don´t do sushi. Maten anlände och åts, och mycket samtal hades naturligtvis. Vi i vespa-gänget fick gratis glass därifrån (vi gillar Vespa tydligen) och det resulterade i ett glassbehov hos de övriga. Först testade dock Agnes och Andreas att blanda soja (visst har det en fancy stavning?), kakao och wasabi. Det var tydligen...gott? Eh. Ja.

 

Vi gick alltså och köpte glass till allt folk. Lukas ledsagade, vilket gjorde att vi hamnade i diverse diskussioner om var saker ligger och hur de bara kan dyka upp, vad de där 6 och 7 håller på med egentligen och anat fint. Det är en bra sak det där, även om han låter läskigt lik Viktor. Det gör han faktiskt, men det kan han ju inte rå för. För övrigt hände detta när vi gick:

Lukas (helt oironiskt): Vet du var vi är nu?

Jag (antar att han skämtar): Nej?

Han: ...Right.

Ändå fint. Vi köpte en massa glass, men insåg att vi hade glömt chokladsås. Men Agnes var redig (haha bästa ordet) och gjorde då hemmagjord sådan. Under tiden började framför allt jag och Andreas, eller ja Erica också förresten, sjunga lite improvicerat. Det blev "en glassisk gay-musikal" alltså att alla bara sjöng exakt allt som hände. Gay eftersom Andreas sjöng att han "fångades av Linus ögon." Romantiskt, tyckte jag. Till slut åt vi (de andra mest) glassen och jag fick världens bästa boktitelidé: när maränger dör. Oklart vad denna bok skulle handla om, men ja...det lär väl tiden utvisa.

 

Sen kom vi äääntligen fram till kvällens tema, att leka maffia. Jag orkar inte förklara vad det är, för det är väldigt sent nu, men folk dör och dödar varandra. it´s fun. Och det är här päronmannen kommer in i bilden. Jens (och Tim, men det glömdes fort bort) åt päron under första omgången, och Andreas lackade ur på detta. Jag vet inte vem som började kalla hono mpäronmannen (det var säkert jag), men det blev ett running joke och alla hans alibin handlade om päron. Det var utställningar och växthus inblandade. Annars hade Lukas en rafflande historia om sexförbrytelser av olika slag och en kör och allt vad det var, Edit gömde sig i buskar for no aparent reason och jag var lite smått instabil faktiskt. Vi gjorde detta ett bra tag och mycket fint hände såklart; däribland den ödesdigra flaggstången, diverse orgier och annat obehagligt (lyckligtvis hände inte detta på riktigt), "Jag gillar inte hans anklagande toner!" och "en massa som liknar Lukas." Jag och just Lukas avslutade kvällen (för min del) med en tvåstämmig och fin version av sound of silence. Den här dagen är alltså redan toppad. Nu ska jag sova, för det måste jag verkligen göra nu känner jag.

(Uppgift: A och B ska till c:s födelsedagskalas. A gillar C, B hatar C. C är skribenten. Skriven på kanske tio minuter.)

 

Birthday girl

 

A

Ge mig den.

 

B

Va?

 

A

Jag vill lämna över den.

 

B

Vad pratar du om?

 

A

Presenten.

 

B

Jaha…

 

A

Du tog väl den?

 

B

Näe.

 

A

Nähä? Jag sa ju till dig var den låg!

 

B

Som om allt du säger är sant…

 

A

Jag letade efter den där skivan hur länge som helst, och kortet tog minst en timme att skriva!

 

B

Jag vet inte om du har märkt det, men hon är blind. Hon ser inte kortet. Och skivan, alltså…Emmy the great. Måste du hjälpa hennes storhetsvansinne?

 

A

Oh, that´s sweet of you…

 

B

Ska du börja nu också.

 

A

Vadå?

 

B

Prata engelska. Vi bor i Sverige.

 

A

You don´t say…

 

(De närmar sig rätt hus, musik strömmar ut)

 

B

Jag slår vad om att de sjunger.

 

A

Ja, men det är väl inget fel med det?

 

B

Näe, om de hade sjungit som folk och inte försökt imponera på alla och ingen.

 

A

Gör de ju inte! Inte C, i alla fall.

 

B

Jo. Så fort hon öppnar munnen.

 

A

…Eller äääär det så?

 

B

Du känner verkligen att du måste försvara henne, va?

 

A

Ja, jag brukar försvara de jag älskar.

 

B

Brukar, ja…

 

(A öppnar dörren och de går upp för trappan)

 

B

Jag tror jag går. Det är ju inte min kompis egentligen.

 

A

Det kunde bli, vet du. Du kan anstränga dig.

 

B

Visst. Jag kan gå in, lyssna på värdelös musik och dricka cola. Eller så kan jag gå.

 

(B vänder sig om)

 

A

Om du går ut härifrån behöver du inte komma hem ikväll.

 

(B stannar upp, tittar och lyssnar, ger A sina nycklar och går. Dörren slår igen.)

Hi!

Igår var jag, mamma och pappa på teater, kulturella som vi är. Vi såg "sitkom", en pjäs skriven av en av mina favoriter, Kringlan. Det var också en sån där pjäs om en pjäs, eller en pjäs om en tv-inspelning faktiskt, vilket ju är min bästa grej. Rubriken är något en av rollerna sa ganska ofta. Det var bra karaktärer och allmänt trevlig stämning. Jag tror den fortfarande går några dagar, så ni kan ju gå och titta på den tycker jag. Om ni är eller kan ta er till malmölandet, that is.

 

Nu är det alltså onsdag och jag ska snart träna. När jag orkar, pretty much. Mamma lyssnar på mina låtar ute i köket. Just nu är det nightmare in Calgary som hörs. Deppig låt på ett sätt. Eh, på alla sätt förresten. Nu byttes det till our father. Mycket peppigare låt, även om min röst går tillbaka tre år i utveckligen bara sådär. Funkar också. Nej, nu ska jag gå, ville bara säga hej och berätta om hur kulturell jag är. Jag är ju "en kulturell party-kvinna" enligt diktatorn i somras, så ja varför inte. Nej nu ska jag på riktigt träna. God natt.

Jag tänkte att vi kunde prata lite om framtiden. Eller jag tänkte att vi kunde prata lite om det mesta här i livet, med framtiden som utgångspunkt. Typ. Så, jag har sökt utbildningar. Min plan är att läsa en distanskurs i att skriva dramatik samtidigt som jag läser antingen retorik eller spanska. Det känns rimligt ändå. Jag tänker bo hemma tills jag hittar någon annan stans som jag kan bo.

 

Du kommer inte att vara en del av den framtiden. Jag "gillar min frihet för mycket" och din värld har precis rasat. Vi är vad den andra inte behöver. Det är nog bra? Jag måste stabilisera allt. Oklart vad, faktiskt. Jag är ändå rätt stabiliserad. Inte tillräckligt. "How do I spend tonight alone? How do I spend future nights with someone?" kan vara det sannaste jag sagt på länge.

 

Jag träffade Jolanta idag, och vi sa så himla mycket braaa saker. Bland annat detta: "Du måste komma bort från det nedskrivna." sant. Jag kontrollerar allt med ord. Försöker få ihop verkligheten. Genom den här bloggen, genom tankar och samtalsterapi, genom låtar. Lyssnar på transparent nu. Point proven. I´m Writing the future, I´m Writing it out loud. Det där var alltså paramore oh itne transparent. Hursomhelst sa Jolanta också att alla är födda med ångest, och att min rädsla för sexualitet/tvåsamhet/att släppa kontrollen är "ångest light." det sista formulerade jag, som ni nog förstår, men det var finare när hon sa det. Hon är så himla bra.

 

Alla mina vänner ska flytta i höst. Nästan. Agnes till Linköping eller Visingsö, Isa till Umeå (och Olle flyttar kanske med) och Elin till Karskrona, kanske. Så i Skåne lär jag då bara ha en nära vän, Marie. Jag har på riktigt ingen lust att ge mig in i fler orsäkra sociala sammanhang. Inte heller vill jag sitta här ensam som om det vore högstadiet, gymnasiet, alla andra perioder. "Let me know, I wanna be with you" sjungen Laleh. Det vill jag ju. Vet inte riktigt vad jag menar med det där, eller så gör jag det. Vet inte riktigt.

 

Det kommer bli bra med allt. Det vet jag. Ändå ville jag skriva detta fullkomligt random inlägg. Det kändes viktigt av någon anledning.

Hej ni!

Stevie: <333

 

Idag (igår) var en bra dag. Jag började med att äta frukost, träna och läsa Amanda Svenssons nya bok, som är så bra att jag knappt vet var jag ska bli av. Hon är fantastisk, den där. Efter att ha spenderat lite tid sådär kom pappa och hämtade mig, och vi köpte lunch som vi åt på hans jobb. Jag har saknat Olympia, Lunds bästa snabbmatsställe enligt mig. Anledningen till att jag var på hans jobb var dock inte att äta i första hand, utan business. Jag användartestade nemligen programmet det företaget gjort, som några exjobbare anpassat till blinda. Det var ett mycket fint program, så nu har jag äntligen fattat (lite av) vad pappa pratar om. (Nej det har jag inte.) Jag satt sen och chillade med livet, åt smartis och drack cola innan pappa var klar och vi åkte hem. Jag vill jobba på ett jobb med läsk-automat. Don´t judge.

 

På kvällen åkte jag till furulundsklanen. Det var ett bra tag sen och jag har saknat dem, upptäkte jag. Jag välkomnades med orden "vi har köpt Coca-cola!", så jag är väl älskad antar jag.;) Vi åt mat och pratade om allt möjligt. Låt till Fridas dop valdes, eftersom jag ska sjunga på detsamma, och kanske få tillbaka den där kyrkokontakten som jag fuckade up 2010 för att jag var helt låghalt vid denna tid. Vi lyssnade också på annan fin musik och jag sa rubriken mycket, om allt. Det är ju som bekant ett av mina livsmotton. Jag förklarade bland annat noga för en av deras (många) katter hur han skulle skärpa sig med livet, rengöra pälsen och bete sig som folk.

 

Vi pratar om att Frida skyllde på "sockermusen" när alla sockerbitar försvunnit (när hon var liten), och jag föreslog terapi (does make sense in context ok).

Frida: Finns det en term inom psykologin som heter sockermusen?

Susanne: Det är väl samma som monstret under sängen.

Frida: Men...monstret under sängen äter ju inga sockerbitar!

 

Malin: Det finns ju länder utan kollektivtrafik.

Bosse: Jamen det finns ju länder som...inte ens...finns!

 

Frida: Jag vill diskutera feminism! Vad är det egentligen?

Malin: En metod för att få jämnställdhet.

Frida: Okay.

(Ja, det var ju mycket diksuterande det där...)

 

 

Nu har jag haft ett sånt där bra dygn igen! Jag känner att jag ofta har sådana these Days. Jag klagar inte, kan jag bekänna.

 

Igår åkte jag till Malmö för projektmöte med radio mundo-gänget och Marie. Vi åt pizza och sallad och pratade om vad vi ville göra med projektet. Jag blev bland annat kändisansvarig, ganska motvilligt kan tilläggas, och vi kom på en massa helt svinbra idéer. Det kommer bli bra, detta. Sen åkte jag och Marie hem till henne och fortsatte kvällen. Detta innebar korv med bröd, påskmust, godis och en massa pratande som vanligt. Vi spekulerade i vad skillnaden mellan intresserad och kär egentligen är, var gränsen går. Vi kom inte fram till så mycket. Kvällens höjdpunkt var när jag råkade säga "tax" istället för "tack" och det slutade med att vi turades om att säga olika hundraser tills vi inte kom på fler, skrattandes åt det absurda i situationen. Liksom...varför? Lite över ett försvann jag hem till Lund för att soooova.

 

Idag träffade jag min bästaste Agnes. Vi fikade på barista, vårt nya bästa ställe for the record, och jag sörgde att hon ska flytta ifrån mig. Kan omöjligt hantera detta. På riktigt, kan inte. Sen gick vi runt på olens ett bra tag och jag hade en seriös konversation med affären, som Agnes spelade med mycket intressant voice acting. Vi hade tydligen saknat varandra, fast jag inte har märkt det.;) Agnes provade läderhandskar hur länge som helst och jag stod och tittade på väskor. Jag borde på riktigt köpa en ny väska men jag viiill inte. Varje gång jag skriver väska blir det växa, by the way. Där spelades också girl on fire och vi utropade "fire!" varje gång hon gjorde det. Vi har kul om ni undrar. Sen stod vi och tittade på skivor hur länge som helst, men jag köpte faktiskt inga. Vi gick sen hem, med en paus på en soolig bänk. Där spelade Agnes munnspel och allt var fint. Sen började det regna, men det ska det ju också göra ibland. Mitt hår har nästan torkat. Yay. Så det var mitt bra dygn. Ikväll ska jag söka utbildningar. Kaos kaos kaos. Men det blir nog bra. På något sätt.

Igår glömde jag nämna att Anders Nyman faktiskt är farbror till Pontus (och Jonathan) Nyman. Hur sjukt? Honom hade vi idag också och fy fan vad trött jag var. Kan bero på kaosdrömmar om självmord och en försovning, men ja. Vi skrev teatergrejs och mitt blev bra skit ändå tycker jag. Så tog den intensiva veckan äääntligen slut. Fast jag kommer sakna att ha drama, sjukt mycket.

 

Sen åkte jag till Luuund! Där träffade jag pappa (sjukt länge sen måste jag säga!) och vi åt en myyyycket efterlängtad lunch på acian express innan jag åkte till Malmö för att fira lilla Isa. Detta gjorde vi med Olle, Micke och en Alice som var främmande för mig, men mycket söt. Hon var dock ännu tröttare än jag, så hon fick åka hem ganska tidigt. Vi pratade om olika grejer, försökte oss på några misslyckade aktiviteter och åt mat på "da plaace" där vi oftast äter. Jag åt...pommes. Bra och sådär. Men fy fan vad jag har saknat Olle och Isa. Det är helt enormt! Och alltså jag är så trött. Hej Lund, kan jag sluta med och säga, jag älskar dig bara så du vet. Och rubriken är från Micke till Isa. That´s true love.;)

Ni gillar listinlägg va? Bra, för häär kommer ett!

-Vi har dramatik/dramaturgi med Anders Nyman och det går jäääävligt fort.

-Samtliga är fullkomligt slut i huvudena men det går lika fort ändå.

-idag ringde jag mitt jobbigaste samtal ever. Jag ska aldrig mer ha makt alls, om jag får välja.

-Idag skrev jag klart två låtar! Deadlines är väldigt bra tydligen.

-SJ är dumma i huvudet. Nej jag pratar inte om förseningar och det kommer jag inte göra heller.

-Inuti känns det mest bra. Intressant. Nygammalt.

-Nu ska jag och Johanna Lindbäck ha sällskap en stund innan jag sover. Snart Lund. Snaaaart.

Och det är en jävla tur. Jag måste på riktigt bara hem till Lund och chilla med livet och träffa folk. Alltså de här dagarna. Utmattande, to say the least. Vi har romanhetsat lite mer, men Niklas dök upp och hade lektioner aka "förstörde". Vi pratade om släkt och olika weird diktsamlingar. Oj,vilken snygg "lalla" de hade i Gilmore Girls precis! De brukar inte vara så snygga, så jag är förvånad. Men ja, roligt hade vi ändå. Lite citat från dagen följer här:

Alexzandra: Vad sjunger ni? (vi pratar om musiklektionerna)

Johannes: Vi sjunger sånger. Vi sjöng tavlor innan, men vi ville gå utanför ramarna.

 

Åsa: När man närmar sig något går det väl sakta?

Alexzandra: Ja, annars är man väl redan där.

 

Johannes: Och så har jag skrivit ett helt stycke om spriten.

Anna: Yay, sprit!

Jag: ...Säger nykteristen.

 

Vi sjöng också såklart och det gick helt okay. Åsa gjorde den bästa stämman någonsin och allt var trevligt. Sen facebookdiskuterade jag Florence, luftslott och idioter med klassfolk. Vi behövde nog det känner jag. Till och med idioterna, behövde vi. Nu ska jag nog sova, tror jag alldeles bestämt.

Idag har varit en lång dag, to say the least. Vi har slitit som djur hela dagen med kollektivromanen. Läsa igenom, redigera, diskutera, läsa lite mer. Serious business. Jag och Johannes konstaterade att semikolon är det viktigaste vi har, och att alla måste ha minst ett sådant i sina texter. Alla var låghalta, men mest jag, och vi kommer någonstans till slut. Feels wonderful. Jag lyckades säga både otrevliga och nasistiska grejer. OBS att alla dessa var missförstånd, men...ändå. Det går bra för mig.

 

Ja, det gör det faktiskt! För idag fick jag ett två bra mail. Det första var från us syds kanslist, som berättade hur fantastisk jag var och hur mycket jag påverkat föreningen och att han såg mig som sin lillasyster...eller "lila syster" som han skrev. Jag är helt för att vara en lila syster, för lila är min bästa färg. Det andra mailet var från re:flex, som meddelade att min första publicerade text ligger uppe på internet! Ni hittar länken på min facebook och twitter. Wiiii! Så livet är bra, och det är lite det min rubrik pratar om. Sen är det en 2008-klassiker också. Det måste vi tycka om. Men nu borde jag kanske typ sova, eller nja men snart.

Nu är jag hemma, och det firar jag med ett blogginlägg! Okay jag var hemma redan igår, men då var jag för trött och kom hem för sent. Oh wait, what is that? You don´t care? Great!

 

I fredags åkte jag alltså till Södertälje av alla ställen för att ha organisationsträff med us. På tåget fick jag höra låten om mig, som diktatorn har skrivit! Oooch den har en fiol i sig! Jag tycker ni ska vara avundsjuka faktiskt, det tycker jag. Annars pratade vi mest om saker, ingen aning om vad, innan vi kom fram. Väl framme träffade vi allt folk och jag introducerade Elin och Hannah för varandra. Elin var helt i chock över att Hannah var så lång. "Det här är ett stort svek, Emma!" eh, ja, okay. Vi åt sen mat och hade kvällsaktivitet, som vi vårt fall mer blev "distriktsterapi". Jag, Linus och Robert, som var där från syd, pratade igenom en massa som hänt och ja, hade terapi helt enkelt. Det var ganska välbehövligt. När detta var slut satt vi och pratade och jag minns på riktigt inte om vad. Men jag minns hur låghalt Hannah var. Exempel: "idag lärde jag mig att det heter alfabet och inte Alfapet" och "varför tar jag ett grepp om min egen nacke?" söta. Henne var jag mycket med, och det var bra för det behöver jag ungefär alltid. Jag gick hem för att sova någon gång vid tolv, men pratade med Vispen (som jag delade rum med( i typ en timme först.

 

I lördags gjorde jag något så sensationellt som att vakna, och sen äta frukost. Vi hade super serious business-pass i ekonomi och arbetsgivarfrågor, vilket var intressant antar jag. Lunch med en massa västfolk var också intressant, fast i mer positiv bemärkelse, och sen hade vi ett ordförandepass där mycket random diskutioner tog fart like crazy. inte med mig, dock, för jag håller inte på med diskutioner vet ni väl. Vi gick och handlade och jag köpte ostbågar helt i onödan. Det var ett trauma för mig, yall. Men jag och Elin hade sen quality time med godis och semi-deeptalk, så allt var bra tills vi skulle äta middag. Då började jag av någon anledning må jättedåligt. Smidigt. För att lugna mig klängde jag på Hannah, sådär som jag gör, men hon mådde ännu sämre så jag fick prata med Anna och Robert istället. Det funkar dock alltid det med.

 

På kvällen skulle vi spela teater. Snarare skulle varje distrikt komma på en pjäs om engagemang på en halvtimme (alltså vi fick den tiden, inte så att pjäsen skulle vara så lång). Vår var faktiskt riktigt bra. Den hette såklart "vi tycker för olika" och handlade om musik. Vi skulle sjunga en låt, sa vi, men vi kunde inte bestämma oss för vilken. Linus och Robert föreslog saker och mellan varje förslag kom jag med en bitchig kommentar. Min favorit var lätt när Robert föreslog black metal och jag svarar "yah, sure. You do the growling, I do the blastbeats." gick inte på svenska, nej. Det slutade hursomhelst med en bitchfight (de var ganska duktiga ändå, fast de är så snälla egentligen) som jag avbröt med att föreslå folkmusik. Vi stämde då upp i den irländska låten vi lärde oss i Helsingborg och avslutade naturligtvis med "hey!" för det måste man. Sen tänkte jag sova, men jag gick istället och såg på folk när de lekte sanning eller konsekvens. Själsdödande, and I say no more.

 

Igår gjorde jag detsamma, alltså vaknade. Det var fan knappt dock. Hela dagen var miserabel och varje ljud, och många ljud fanns det, var upphov till små kvidanden från mig. Nej, jag var inte bakfull. ;) Det var hemskt, men jag räddades av fikat när det (på riktigaste riktighet) serverades både chokladbollar och pannkakor med sylt och grädde. Lycklig tjej för en stund. Sen, efter en del kaos och sånt kul, åkte vi hem.

 

På tåget hade jag ett fint tågsamtal med Robert om allt som hänt i helgen. Vi har en så fin teknik, nemligen att kroniskt avbryta varandra för att få sagt något. När jag kom hem mötte Åsa mig och vi gick och fikade. Mycket projektplanering och jag fick i mig mat vilket var jävligt bra. Vi gick till ICA och gjorde research, för såna är vi, och hade dialoger som denna:

-Avokado...

-Ja!

-*namn* gillar inte avokado.

-Gör hon ju!

->Nej.

-Jo!

-Men avokado är ju äckligt!

-Vet jag väl, men det tycker inte hon!

 

Nu är jag i skolan och måste göra viktigt. Hejdå med er.

Nej, jag har inte pms. Antar jag. Ej heller har jag ett handgevär. Det var dock en skylt vi såg igår, som reflekterar precis hur jag har känt mig idag. Full on bitch mode. Eller så är folk bara låghalta utav helvete. Jag vet faktiskt inte. En blandning, antar jag. Jag vet inte. Men folk är besvikelser. Besvikelser av ekorrsorten. De är mina sämsta djur, visste ni det? Nä, det är ju får förstås, men förutom dem. Usch. Annars är folk mest oväntade. Jag gillar inte oväntat, om ni undrar.

 

Men idag är en bra dag också. Eller en helt okay dag. Vi skriver roman och jag fick ner lite skit idag som faktiskt blir helt okay. Åsa var underbar och levererade mjölkchoklad och påskmust till mig (på min begäran alltså). Det var i alla fall bra. Diktatorn har jag också pratat med, vilket var mycket trevligt. Vi lärde oss att ett ord säger mer än tusen ord. Så nu vet vi det. Nu ska jag sova och hoppas att jag är gladare imorgon.

hej på er såhär jätteöverdrivet sent (igen)!

Det här blev ingen vanlig onsdag, upptäckte jag, utan en sån där onsdag när man åker till Jönköping och går på bio. En bra onsdag, alltså. Detta gjorde jag med klassfolk, vilket betyder Emma, Alexzandra, Christer, Johannes och Sigge. Ja, Sigge var med, och var den som föreslog det. Så jobbar våra lärare, tydligen.

 

Vi hade en mycket dramatisk bilresa dit och då åkte jag ändå med Emma, den mindre livsfarliga bilföraren i sällskapet. Men fram kom vi, preciiis i tid. Då upptäckte vi något...intressant. (heter det upptäkte, kanske? Det känns bättre...) Vissa hade bestämt sig för att se en helt annan film än den vi tänkt se. Denna film var på italienska, dessutom, och dessa människor tyckte inte alls det var orimligt att gå på bio tillsammans utan att se samma film. Jag var väldigt upprörd över detta hela kvällen. Men vi andra såg "en familj" som den så fint heter på svenska (jag har glömt det engelska namnet do not judge), och den var på riktigt sviiinbra! Extrema mängder oerhört välskriven dialog och helt underbart hemska karaktärer. Det var nästan ingen där, så vi kunde skratta hur mycket vi ville och det behövdes. Ni borde se den! Sen är jag väl inte den bästa filmkritikern, men vad fan. Tyvärr missar ni Alexzandras fenomenala syntolkning och nej, jag är inte ironisk även om det såg ut så. Fast "det är en dörr" och "nu åker han iväg i båten...elelr nä, han står bredvid...eller åkte han i båten?" kanske inte talar för hennes räkning. Det var också lite spännande att gå på bio med en annan spyfobiker (Emma), för när sådant dök up satt vi och ryckte till i takt och höll för öronen. Fruktansvärd upplevdelse mitt i allt bra.

 

Sen gick vi till en irländsk pub och umgicks en stund. Jag köpte en extremt dyr ananass-cider (helt okay för er som för protokoll...vadå, det kan man ju typ göra efter denna blogg) och sa citatet i rubriken. Det kändes väldigt bra just då. Jag och Alexzandra jämförde styrelseerfarenheter och Sigge tipsade mig om alla Woody Allen-filmer jag inte sett än. Det måste jag på riktigt ta tag i. Sen tog vi oss hem och jag och Emma lärde oss att Alexzandra inte hittar, och det allra minst när hon säger att hon gör det. Inte ens hem, hittar hon. Men det är okay, för hon är ganska underbar ändå faktiskt. Nu måste jag sova, kära ni, men god natt!

Idag, kära ni, är det tisdag och dessutom en ny månad. Det är inte varje dag dessa två saker sammanfaller, så det är väl trevligt antar jag. Vi kollektivromanar igen och det börjar kanske, kanske arta sig. Vi får se.

 

Efter skolan satt jag här hemma och chillade, när jag plötsligt "greps av helig ande" och började skriva en låt. Den kom från ingenstans, och sånt händer mig sjukt sällan. Den skulle nog blivit klar också om det inte var mat precis då. Bitterhet. Men det var pasta, så jag klagar inte egentligen, och sen sjöng vi. Shiiiit vad bra det gick! Speciellt sleepsong blev hur snygg som helst. Vi samspelar verkligen, på en helt ny nivå. Di mauer och no light, no light lät också helt sjukt bra, och som rubriken antyder blev det lite so what också. Nu borde jag skriva, men det gåååår inte. Tyvärr. Men ja, hej april, hoppas du blir awesome.

Diktatorn: Tack själv, det var awesome! Aaaa!<3

 

Rubriken är titeln på vår kollektivromaaaan! Ni kanske kan spontangissa vem som kom på den. Om inte så kan jag meddela att det var jag. Sjukt nöjd, är jag. Det blir dock en lite creepy rubrik, för idag såg vi en föreställing om självmord. Författaren, Elin Mårtensson, föreläste för oss och var helt underbar. Det var ganska jobbigt, men väldigt fint också.

 

Ikväll har jag chillat med livet, sådär som jag gör, och varit en aliteration: popcorn, päronsoda och podcasts. Och paj, men det var innan när jag åt middag. Jag borde äta mindre paj, men det vill jag inte. För övrigt känns det sjukt weird att dricka päronsoda ur burk. Jag är helt övertygad om att det ska vara alkohol i den, men så är det inte det. Chocken, alltså. På tal om chock har en massa chockerande saker berättats i skolan idag. Våra lärare och klasskompisar är inte som man tror, kan jag säga. Och nu är det kaossent. Så kan vi inte ha det.