hopelosthead

Det är valborg och saker ska brinna lite här och var. Inte jag, förhoppningsvis, men ingen vet. När man minst anar det händer det.

 

Igår var jag bra, tycker jag själv. För jag tränade, och det är inte varje dag. Eller varje månad. Eller varje år. Eller jo, varje år är det väl, men ändå. Dessutom bakade jag (eller ja jag och pappa bakade) och diskade. Crazy stuff, yall. Idag...åt jag en köttbit. Med händerna. Jag är mer maskulin och urmänsklig än ni är, så ni vet. Men jag brinner inte åtminstone, so there's that. Jag har också varit arg (som ni ser) och peppat lite inför ikväll. Denna kväll ska börja nu och bli en av mina bästa valborgskvällar. Det är inte jättesvårt för de flesta har varit sämst. Det är inte lätt. Fast nu är det det. Så, hejdå.

(Jag är inte ett fan av såna här inlägg. Jag brukar skratta åt dem. Men jag är arg, so deal with it.)

 

En sak jag hatar här i livet är att boka ledsagning. Jag vet egentligen inte varför, men jag tycker det är jättejobbigt och skjuter alltid upp det till sista minuten. Jag tycker väl bara inte om att prata i telefon med folk, I guess.

 

Så också idag. Men jag måste bara säga, att jag är ett stort fan av ledsagning. Det är en väldigt bra grej och funkar nästan alltid exemplariskt. Men idag när jag ringde sj sa de att de "inte erbjuder ledsagning till snälltågets resor". Rimligt ändå. Det är ett annat företag. Förutom då att ni alltid har gjort det innan. Och det att ni låter mig boka deras biljetter på er hemsida. Deras och alla andras. Ändå kan jag inte boka ledsagning till och från deras tåg.

 

Det är ju inget direkt problem, eftersom de företagen har sina egna ledsagningstjänster som ofta fungerar minst lika bra (och alltid ledsagar till era tåg, just sayin). Eller har de det? Inte snälltåget, as it turns out. De har 0 % ledsagarservice. Vilket alltså betyder att det inte går att få ledsagning från snälltågen av någon! Det betyder att det i praktiken inte går att åka med dessa tåg om man är jag (om man inte hämtas av någon mupp eller lär sig hitta på alla Sveriges centralstationer).

 

Nu fanns det en lösning på problemet, närmare bestämt sl (som inte är douches till skillnad från vissa andra), men om jag åkt någon annan stans (eller behövt ledsagning i Lund) vet jag inte riktigt vad jag hade gjort. Okay, jag vet inte hur bra alla andra lokalbolag är, men det är beside the Point. Det är liksom inte lokalbolagens jobb. Och det är väl inte sj:s jobb heller, förutom då att det en gång var det.

 

Slutsats: Sj, sluta ha 150 double standards. Snälltåget, byt namn då det uppenbarligen är falsk marknadsföring. Emma, ta tre djupa andetag.

 

Riktigt inlägg om livet osv kommer snarast.

Tänk så fint det hade varit om detta var ett inlägg om simning? Men nej. Jag har inte simmat på...jättemånga år! Varför har jag inte gjort det? Jag var ett stort fan av att simma faktiskt. Det borde jag börja med igen egentligen.

 

Och så blev det ett inlägg om simning ändå. Nej, men typ, för så mycket har jag inte att säga. Igår åt jag lunch och vandrade omkring med Agnes. Vi tittade på träd och pratade om passenger och varför hans senaste skiva inte funkade för oss riktigt. Sen har inte mycket hänt. Det viktigaste är nog att jag har slutat tänka så onödigt mycket som jag gjorde förra veckan. Det är ganska skönt, känner jag. lite tänker jag ju, men helgens random humör har försvunnit åtminstone. So that's good. Och det var väl allt för nu, kände jag. God natt kära folk.

Hej osv!

Igår spelade Jane Bond på rocknrollklubben! Vår första längre spelning (och min största spelning någonsin, come to Think of it...wow) och det var faktiskt ganska awesome. Förutom soundcheckandet, för alltså jag hatar soundcheck. Jag kan inte hjälpa det. Det kryper i kroppen på mig. Jag vill bara skaka om alla och säga åt dem att skärpa sig. Jag fick också känslan av att jag inte hade någon kontroll över min röst, vilket resulterade i "sångångest" (roligt ord åtminstone). Vi åt och folk började komma. Folk var till exempel Robert, som jag uppskattade rubrikrepliken med och också pratade med om en massa olika saker. Jag umgicks med bandet backstage och vi taggade upp oss genom att sjunga en akapella-version av vår version av call me. Det var väldigt fint och vi blev pepp. Sen gick vi på scen och nu tänker jag berätta om hela giget, för det är så mycket awesome grejer jag inte har spoilat än (eller nämnt för länge sen).

Vi började med reggie-versionen av Blondies call me (min favorit att sjunga, for the record), fullkomlig med min bästa tappning av "sexy vocals" och, of all things, ett opera-solo av instrumentalisterna. Som är spektakulärt.

Vår nästa låt, final game, var en jazzlåt (eller det är ju det...eh, va) som jag faktiskt inte har så mycket att säga om. Efter den sa jag dock något (jag älskar att mellansnacka were yall aware), närmare bestämt berättade jag om hur Syster hört fel på "red rose in my coffin" (en del av låten) och trott att det var "Rainbows in my coffee". Vilket nästa låt naturligtvis handlade om. Denna var (är? God this shit is confusing) den rockigaste vi har (ja, definitivt presens nu) men med ett awesome pitch-flippat synthsolo. Och ett skrik från vår basist. Och jag älskar den.

Sen spelade vi Emma Carolina-låtarna inte alls en siffra och transparent. Den förstnämnda innebar en peppig systerfågel (vår gitarrist sjöng konsekvent "systerfågeln kommer hem nu", vilket har resulterat i catchfrasen "fåglar flyger!" från mig) och den sista blev lite elektronisk, eller ambient, eller vad man ska säga. Men den var också min bästa sånginsats kände jag. Yes, imperfekt igen. Jag är trött get used to it.

Sen spelade vi vår countrylåt "highway one", som jag och mamma har skrivit. Alla klarade breaken (wooooohoooo!) och jag älskar att countrya once in a while.

Sen, däremot, blev saker awesome. För då spelade jag trummor! På en låt om en blå cykel, no less! Som mamma och Karin sjöng. Och Vicky spelade på sin cigarrlådegitarr, miss Joplin, som såklart är bandets breakout star. Det gjorde hon också på vår cover av steamy windows (en låt om lesbiskt sex i en bil, eller ja lesbiskt är det ju inte egentligen, men det blev ju det när jag sjöng det) och baby prinsess, Jane Bonds första låt. Vi var awesome, helt enkelt. Jag dansade (lite, eller mycket enligt vissa...jag kan ha slängt omkring med håret? Kan ha?) och höll på att ramla pga klackar. Jag tog mikrofonen från stativet, men insåg sen att jag behövde hålla i stativet för att kunna stå. Rimligt.

 

Sen satte jag mig med Marie och Plockahontas, som kom dit (no shit). Robert anslöt sig och vi pratade om creeps som blir nerslagna och körtjejer. De blev inte nerslagna. Vi såg sen bandettes, som vi alltså var förband till, och alltså åh de är så duktiga. Stämmsången? Wow. Vi stannade kvar och pratade och hade en trevlig tid. Jag blev orimligt (orimligt!) full på två glas vin och var otrevlig ("vem är du?!" till en främling som pratade med pappa), ovanligt kärleksfull (jag trodde att det var en myt...) och inkapabel att formulera mig. Men alla var så glada så det gjorde inget. Pappa och plockahontas pratade om visky, mamma och Marie kom väldigt bra överens (jag och pappa kallade de "the emms") och jag var mest där. Allt var bra. Idag har jag varit trött. Väldigt trött. Det här inlägget tog typ en timme att skriva. Och det blev inte bra. Bleh.

Jag vet inte mycket, egentligen. Just nu känns det som om jag inte vet något alls. Men några saker vet jag. Jag vet att jag idag åt den godaste chokladkaka jag ätit på väldigt länge. Jag vet att jag aldrig gråtit på ett caffé innan och att det var en nästan odelat positiv upplevelse. Att någon förstår mig på ett helt behagligt sätt. Utan att titta eller försöka. Att någon är Agnes och att jag älskar henne.

 

Jag vet att någonting var på riktigt idag. Jag vet att jag stannade upp, vände mig bort och grep tag i bordet för att jag verkligen, verkligen förstod. Att något som var väldigt personligt plötsligt föll på plats och var generellt men inte mindre viktigt. Jag vet att jag blev rädd på ett sätt jag inte blivit på väldigt länge. Att jag såg mig själv utifrån och insåg att jag inte kunde lita på mitt eget omdöme. Att saker inte var slut bara för att jag så gärna ville det. Att det inte handlar om andra människor utan om mig själv. Att jag har ungefär 0 % självrespekt och ändå inte riktigt förstår vad det innebär. Att min mobil känner mig bättre än jag gör, uppenbarligen, eftersom den slumpar fram helt rätt låtar. Jag vet att världen inte är så svartvit som jag önskar mig, men att det kanske är ganska bra ändå. Jag vet att jag inte har en aning om vad som är okay, var gränserna går. Att jag är mer påverkad av saker än jag anat. "I thought I could make it stop." Det vet jag att jag inte kan.

 

Men jag vet att koltrastarna sjöng för mig hela vägen från bussen. Jag vet att ingenting faktiskt har hänt och att det inte bara är något jag säger för att lugna er/slå ner mina känslor. Jag vet att jag var en person i någaa minuter idag och att jag borde låta mig själv vara det. Att ingen annan ska få bestämma hur jag är och hur mycket jag är. Att jag inte får låta dem. Och det där sista vet jag kanske inte på riktigt, men jag kan ju försöka åtminstone.

Jag trodde alltid att man visste vilka som kände en. Att man bestämde det själv. Att det var en process man gick igenom. Frågor och svar, suxesivt vetande.

 

Så är det alldeles uppenbart inte. Folk bara vet, plötsligt. De förstår varför jag är tyst och antingen låter mig vara det eller skakar mig ur det. Båda är lika fina. Helt plötsligt kan de veta vad jag känner utan att jag har tänkt det själv ens. Ge mig rätt komplimanger. Veta hur jag ska reagera innan jag gjort det. Och jag trodde att det krävdes tid. Att år av hårt arbete var ett måste. Så har det alltid varit innan, med alla de jag hållit hårdast i oavsett hur mycket de sparkat eller (oftare) hur mycket jag har sparkat på dem. Men nu står jag här och har en oförklarlig mängd människor runt mig som känner mig. Först tänkte jag att det bara var en. Någon som dykt in i min privata sfär utan mitt medgivande. Men så är det nog inte, ändå.

 

Man tror att man väljer vem som ska få känna en. Vem som ska bry sig om en. Men det gör man ju aldrig, förstås. Plötsligt är någon där och känner och bryr och man får bara finna sig i det, helt enkelt. Och det behöver inte vara någon man hade valt. Det kan vara någon man stör sig ofantligt på 90 % av tiden. Någon man inte förstår vad man ska ha att göra med egentligen. Men som oförklarligt känner och bryr.

 

På ett sätt älskar jag det. Jag älskar när människor påpekar hur jag är, minns vad jag sagt, bekräftar att jag finns. Det är en drog för mig. Och ändå...har jag inget val alls? Kan vem som helst bara känna mig? Bry sig om mig? Förstå hur jag fungerar innan jag själv har en aning utan de där åren av trevande? För i så fall ska jag meddela: då förstår jag fan ingenting längre.

Vilken bra liten dag det här är. Har ni märkt att alltså, sol händer? Because it does! Och jag uppskattar det jättemycket. Vi fikade ute och allt. Visst är det märkligt att man blir så glad när solen kommer...varje år? Vad tror man liksom?

 

Men det var ju en bra dag, som sagt. Jag hade lektion med Sofia och började skriva en vals. I dur! Sjukaste som hänt. Sen genrepade jane bond och det var awesome! Vi är så bra, det kommer bli så bra och alltså jag har inte tid med er för omg mark omg shoebox Project omg vem har jag blivit? Jag vet inte!

Igår lagade jag köttfärssås. Det var gott. Det är så korta mina meningar är nu tydligen. Men det kan ha varit för att jag nästan är död! Min syster drömde inatt att en kvinna ville döda mig. Trauma, även om jag inte visste det.

 

Idag har jag ätit lunch på nova med pappa (vet ni att själen faktiskt sugs ut på nova? Because it does! Men de har panerad fisk, so...) och sen handlade vi och grejer.

-Vad ska vi handla?

-Fisk.

-Något annat?

-Bröd.

-Så...vi är basically Jesus?

-Ja. Ska vi handla vin också då?

Det gjorde vi inte. Men bröd och fisk köpte vi. (Jag tror dessutom inte att de drack vin till brödet och fisken. Det är väl annat bröd? Eller? Jag har inte läst bibeln yall. Det borde jag.

 

Aaanyway...jag har idag tittat på när Mark Oshiro läser the shoebox Project. Jag älskar honom och han är spektakulär. Det är sånt här jag gör i livet. Nu avbröt jag för att prata med Hannah om priviligierade människor samt hur lampor ser ut. God natt.

Hej ni!

Igår var en bra dag. Först repade jag med jane bond (omg snart gig så pepp!) och det gick mycket bra. Sen åkte jag till Marie på grillkväll. Det var kallt, men grillade gjorde vi ändå. Vi spelade ett märkligt förädar-spel och det blev mycket skratt åt att blindisera spelet. Vi satte tejpbitar på korten och rubriken är något vi ofta sa om hur man skulle vända korten. Det ingick också märkliga sjunganden och grejer. Folket försvann och jag, Marie, Fredrik och Karl var kvar. Vi pratade om vad man kan döpa barn till, både jag och Marie fick skrattanfall (undrar vad jag skrattade åt? Det var roligt.) och Marie flätade mitt hår. Det var prettyyy! Sen åkte jag hem och sov jättemycket.

 

Idag har jag pratat med Onna, och det är mest det som har hänt. Vi hade ett väldigt bra samtal om omvälvande händelser i våra liv, varför vi skrev så mycket om creepy grejer när vi var små, att ingen är grötliberal, att vi inte har koll på våra liv, luddiga gränser och en del annat. Det var nog det som hände idag ja. Nu ska jag återgå till min fantastiska chokladmushgrej som jag inte vet vad det är men som är sjukt god. Hejdå.

Hej osv!

Ännu ett nattinlägg, för det är mina favoritinlägg. Nattinlägg är de nya morgoninläggen. (Det var länge sen nu, men förr skrev jag jättemånga morgoninlägg. Så ni vet.)

 

Idag har jag varit i Dalby. Det kan man ju också vara. Där träffade jag Karl och Pamela, en ny men mycket trevlig bekantskap. Vi satt på olika trappor och pratade om olika konstarter, trumpetister (är det ett ord ens?), finlandsfärgor och annat märkligt. Sen blev vi upphämtade av en Elin och åkte till ett random Place där en massa folkmusiker var. Detta betydde: Fioler. Många fioler. Och flöjt. Och om ni känner mig kanske ni förstår hur fantastiskt detta är för mig, eller så vet ni det nu när jag skriver det här. För det var det. Jag observerade hur de lärde sig olika låtar och sen åt jag mat (eller gjorde åtminstone mitt bästa). Vid det laget var jag ganska uttråkad, men då kom någon och sa att det skulle bli efterrätt. "Det var det finaste jag har hört idag, och då har jag ändå hört fioler!" utropade jag. Jag har en särskild talang för första intryck uppenbarligen. Men jag åt väldigt mycket marängsviss och tog upp alla delar själv, vilket låter väldigt töntigt, men att ta någon form av mat själv i en offentlig miljö är inte min bästa grej to say the least. Men jag var sådär femårigt stolt efteråt, så ändå bra känner jag. Sen kom en man med en träskofiol och spelade och berättade historier om skräddare, höns och allt möjligt. Visste ni förresten att Sverige har haft en prins som hette Lennart? Är det bara för mig detta är fantastiskt roligt? Det pratade han också om, alltså. Det var inte bara något jag sa. Det vore lite konstigt kan jag känna.

 

Sen beslutade vi oss för att ta oss därifrån. Vi lånade Elins bil och gjorde vårt bästa för att köra hem till mig. Det gick...inte jättebra. Vi åkte runt östra torn och sen väldigt länge runt mårtens fälad. Fucking skolgator how do they work. Till slut kom jag dock hem, och här är jag nu. Trött och pigg samtidigt. Nöjd med livet i stort.

Jag är trött och fryser fortfarande och vill egentligen mest gråta, av någon anledning. Men det här har varit en bra kväll. Jag har varit i Malmö med Karl och sett ett gig. Vi såg några märkliga grabbar och jag var deras "female volunteer" ("define volunteer, i'm being forced!") så jag blev serenaded med en märklig sång. Sen såg vi Karls kompis och hon var ganska duktig. Och sen såg vi ett metalband som var mycket bra och jag saknar metal yall. Det är väldigt gulligt. Sen satt vi mest på kajen. Sjöng folkmusik, pratade med olika mycket vackra individer som jag inte vet vilka det var och också med varandra om en massa saker. Till slut joinade vi Karls kompis och hennes vänner som satt och värmde varandra, var förvirrade och skrattade. Med dem sjöng och spelade vi Katy Perry, Nancy Sinatra och allt möjligt annat vi kom på. Sen åkte jag hem. Nu är jag hemma. Shocker.

 

Det är något oerhört skrämmande i att bli tittad på. Konstant tittad på. Att inte kunna fly in i en bubbla lite när det passar och sen komma ut. Att finnas så fullständigt för någon. Det här låter konstigt, men jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Jag är inte van vid att finnas alls. I mina egna ögon gör jag inte det. Att då märka att jag finns, oavsett vad jag gör, att jag inte kan stänga av mig själv som en lampa eller något...det är fan det läskigaste jag varit med om på länge. Och det är bra tror jag? Men läskigt all the same.

P.S. Sweetie facebookade mig idag. Jag vet att ni alla ville veta det.

Alltså jag är så glad nu så jag tänkte blogga ltie snabbt innan jag lämnar denna stad igen. För det är en bra dag idag. Jag och pappa åt lunch på korvhuset (märkligt Place, men ändå gott och cola på glasflaska hallå) och lyssnade på ett samtal om en lesbisk tjej som gift sig två gånger. Det var ganska spännande. Sen åkte jag till Sofia och sångade, och vi skrev (nästan) klart en låt! Den har ett språkbyte och är rockigare än vad jag vanligtvis gör, så det är bara awesome! Sjukaste kicken, ändå. Det spelar inte ens någon roll att låten handlar om något jag slutade bry mig om för länge sen, för jag älskar den. Nu. Skriva mer text. Eller inte nu, för nu ska jag till Malmö igen. Konstig timing känner jag.

Hej allihop och välkomna till ett nattinlägg!

Idag har varit en bra dag. Först för att jag träffade Agnes och hade en bokplanerarfika. Den var efektiv och jag lärde mig en massa grejer om atomer. Det här blir en jobbig bok, alltså. Sen åkte jag till Marie, för vi skulle umgås själva för det var länge sen tyckte vi. Vi åt piroger och sen popcorn och pratade om en massa märkliga saker. Till exempel rubriken, som var en del av ett samtal om folk som är för fucking bubbelgumstrevliga. Nytt ord yall. Vi hörde sen en låt om armband och jag blev extremt provocerad och hade en lång rant om varför det var fucking hemskt och varför artisten från och med nu skulle heta "bracelet bitch". "And whenever I hear her on the radio, I will mumble "bracelet bitch" under my breath. And people won't ask. But they will Always wonder why I do it." Bra nivå, ändå. Sen satt vi på golvet och lyssnade på Esbjörn Haselius (aka Ezze-Hazze) en stund innan jag åkte hem. Och nu är jag hemma. Och trött. Och borde sova. Och borde kolla upp varför mina fötter är fuckade. Because they are. Det ville ni veta. Jag vet att ni ville. God natt.

Hej ni!

Idag är en märklig dag. Jag vet inte riktigt varför, men det är den. Jag vaknade av en extremt påtaglig Demon-känsla, for lack of a better Word, så jag spenderade morgonen med att försöka göra något åt den. Det gick ganska bra (jag tror att jag har hittat något slags system för hur jag funkar i de här situationerna, som inte är särskilt smart egentligen tror jag, men efektivt nonetheless and this is Amazing yall) så sen var dagen helt okay. Särskilt eftersom det fanns lax kvar, och jag älskar lax, så. Sen fick jag dock crazy-banansas-mensvärk och tyckte oerhört synd om mig själv. Så inte överdrivet bra. Sen lyssnade jag på låten i rubriken, being alive, och blev helt överväldigad av hur fin den är.

 

Sen åkte jag och fikade med Olle och Linus (som var i Lund bara sådär). Vi pratade om flygande dvärjar (jag stavar alltid det ordet på random sätt så jag har ingen aning om hur det ska vara), Mjölby, hur långa låtar borde vara och en massa annat mush. Efter ett långt tag frågade olle "vad gör du här egentligen?" och nivån var ganska satt, kände jag. När Linus åkt diskuterade jag och Olle folks märkliga syner på kärlek och han sa "det är helt omöjligt att inte älska dig, Emma, för du är så cool!" helt oväntat också. Bästa. <3 Nu är jag hemma (no shit) och ska sova jättemycket för jag är ett stort fan av sömn alltså.

Idag har jag:

-Läst Mark Oshiro-grejer. Han är awesome.

-Tänkt på allt jag vill äta.

-Promenerat och gungat och framtidspratat med Agnes. Agnes är bäst for the record.

-Ätit lax och blivit lycklig i själen.

-Pratat med Onna om hur man känner igen folk på lukten, hennes fölsedagsfirande och varför jag inte alltid vet var onna är (samt varför det stör mig). Vi rangordnade också four blinds låtar. De är...intressanta.

-Ätit choklad.

-Ansökt till utbildningar what is this i don't even

-Sovit ganska så snart. God natt.

Jag skulle vilja att någonting var annorlunda. Kanske allt. Jag vill vara någon annan stans. Känna något. Något som har en förankring i riktiga livet. Något som får finnas.

"I know you don't have your shit figured out. But I know what happiness feels like. You make me happy."

 

Det handlar om känslor utan ett utlopp. Vet ni vad? Det är nog den bästa sammanfattningen av Demon jag någonsin kommit på. Jag har så mycket känslor men ingen anledning att känna dem. Jag är inte gjord för livet jag lever egentligen. Jag känner på övertid för jag känner inget för någon. På det sättet, in any case. Jag vill älska någon fucking besinningslöst men det enda jag har är folk som väl kanske är helt okay men upptagna och inte särskilt intressanta på riktigt. Bara väggar.

"How'd you figure out that you could be happy?"

"Whole, or just happy?"

 

Hela kvällen har jag haft en bisarr önskan att sträcka ut en hand mot någon. Inte på ett ledset sätt utan mer...säga hej. Ett sånt hej som betyder mer än hej. Det gjorde jag obviously inte. Jag hade ingen att sträcka till, men det är väl inte så sorgligt egentligen. Eller kanske. Jag vet inte ens hur det skulle kännas att ha det. Att älska på Demon-sätt.

"I don't know that I ever thought...that I could be happy."

"Pretty tough to get used to. Just takes some practise."

 

Jag undrar om det alltid ska vara såhär. Inte dåligt, per say, men märkligt. Lite fel i huvudet. Lite splittrat. Antagligen ska det det. Men jag vet inte alltså. Jag vill bara ställa mig upp och säga något dramatiskt. Det är en märklig önskan eftersom den inte betyder något. Det här inlägget betyder inte heller något. Eller...det gör det såklart. Men inte särskilt mycket. All oro förbjuden osv. Också alla spekulationer kay thanks.

"So, if you're in there...I love you, my nutcase."

Extra extra, read all about it, Emma är i Ulricehamn. Eller i Dalum om man ska va sån men jag har aldrig varit sån innan så varför ska jag vara det nu?

 

Vi kom hit igår, efter en bilresa med sedvanligt stopp på spånsta. Det är viktigt tycker vi. Men när vi väl kom hit pratade vi om rubriken och andra random grejer. En alternativ rubrik var också "svenska är det nya esperanto", sagt av Benjamin som följde med oss hit. han och jag diskuterade också en lila dammvippa och en bok om siffror (och kaniner). Ingen vet.

 

Idag har varit en väldigt chill dag, förutom mitt framtidskaos. Men jag har nog kommit fram till hur jag ska få ihop allt nu! Kanske. I övrigt har vi varit ute (kaosvarmt ju <3), spelat kort, ätit, gott på promenader, tittat på tv och just nu spelar alla Alfapet. Jag är för cool för Alfapet så jag dricker cola och vin istället. Jag vägrade välja. Med det sagt, hejdå. Ses imorgon eller något.

tydligen. För jag får inte gå författarskolan i år heller. Eller. Om jag snirklar som en jävla mupp kanske jag kan det. Men alltså. Nej. Jag vet inte. Nu när jag antagligen inte kan det känns allt bara fel och läskigt och nytt och obehagligt. Mitt andrahandsval känns inte alls lika bra som förstahandsval och jag är bara inte redo. Jag vill inte vara en vuxen människa, yall. Jag vill inte plugga eller jobba men jag vill fan uppleva något asap. Samt flytta härifrån. Fast det vill jag inte heller för jag vet inte hur man gör och om jag inte vet hur man gör något gör jag det oftast inte alls. Sån är jag. Och det är ett problem. Jag tror jag klarade mig ganska bra i Nässjö men sen dess har jag bara blivit yngre. Ett barn. Idiot Child, så att säga. (Det var inte alls intvingat där. Men det behövde vara med, okay?)

 

Men alltså det är tur att jag har Agnes. Vi gick i den fina vädret (alltså jag blev legitimately solbränd idag what) och hon sa bra saker om mig och vad jag kan göra. Folk på facebook var också helt underbara. Folk är bra. Nu ska jag bara leva upp till hur de tänker att jag är. Hur man nu gör det. hur man nu gör något. Det återstår väl att se, kanske.

Annoushka: Bra! Känslor är viktiga, särskilt starka sådana.

 

Njut av den dramatiska rubriken, kära ni. Den har absolut ingen grund i någon form av verklighet, utan kom från låten jag sjöng med Sofia idag. Den handlade om otrohet och jag fördömde den, men sen hörde jag slutet och konstaterade att den var genialisk. Nu är jag nog någonstans mittemellan tror jag. men lite kategorisk måste jag faktiskt få vara.

 

Jag har också jane bond-repat ikväll och alltså det går så bra nu. Vicky var dock inte där, så jag agerade både synth och sigarrlådegitarr med min vackra stämma. Det var tydligen mycket bra och mot slutet kom jag på mig själv med att göra det nästan oironiskt. Rimligt, ändå. Och alltså jag är så trött, och jag förstår inte varför. Hungrig är jag också, nu liksom alltid. Och jag har vassa naglar som sticker mig överallt. Det var allt för idag. Nej förresten! Det finns en låt på the internets nu som hämtar sin text från mina rubriker. Den heter "till fågel lila". Vore spännande att se om ni kände igen några rubriker? Det är alltså inte jag som har skrivit låten, utan Linus. Så narsisistisk är jag inte. (Det är jag.) Det var allt på riktigt.

Annoushka: Det var det! Men du glömde de starka känslorna!

 

Idag har jag repat med Jane Bond och det gick mycket bra! Jag älskar att få gå direkt från min rockröst (visste ni att jag hade en sån ens? I didn't!) till min countryröst (den hade jag glömt!) utan paus, även om jag hostar som en anka mest hela tiden. Mina stämmband kommer att förstöras, det är inte mer med det. Min dator har, på tal om ingenting, bestämt sig för att ha sommartid 2.0 idag och byta timme igen. Sjukt märklig grej att göra. Så den påstår att klockar är 00:20. Det betyder att min dator och jag just nu befinner oss i olika dagar. Det är en ganska märklig känsla.

 

Hursomhelst, ikväll såg vi into the Woods här hemma. Det är den längsta finmen någonsin, were you aware? Den är så lååång! Men den har en prinsduett och en låt om att inte bestämma sig, så vad kan jag klaga på. Jag och Syster sjöng andra låtar som kunde varit med och åt polly, so all is well. Det var mitt bloggande för denna fina kväll.

Blue: Inte särskilt narsisistiskt alls. Ibland behöver jag ju att någon ska komma på det åt mig, annars tänker jag kanske inte på att göra det. Och då sitter jag och funderar i en halvtimme och det är tråkigt. Så då kan man ju lika gärna säga det, menar jag.

 

Med det sagt kan jag ju prata om dagens, eller nattens, rubrik. Det är upplägget till ett skämt, men skämtet är inte skrivet. Ni kan ju göra ett försök om ni vill.

 

Den kommer från min middag med Anna och Robert ikväll. Vi firade vår frihet från distriktsstyrelser med middag på restaurang rävås på rektorsvägen. Alliteration, vad mer kan man önska? Kanske souvlaki med tzatziki och sen chokladmousse? Det kunde jag önska, så det åt vi. Vi pratade under kvällen bland annat om hur man bloggar om familjer, folk med märkliga namn, tillfällen när folk kläcker ur sig dumma saker och tidpunkter vi gärna hade tidsrest för att få uppleva. Jag och Annoushka skrev om Paris till "och vi kan gå...bort, när han går bredvid!" rimligt. Vi lyssnade på mycket underliga låtar och sen åkte de hem. Det var en mycket trevlig kväll över lag, men jag tror att jag borde sova snart. Nej, just det! På tal om en bar (åter till rubriken men ja typ på tal om), så konstaterade jag att "bortom all räddning"s initialer är bar. With this I leave.

Hej och sånt!

Nu är det påsk, så ni vet, och det är en braaa påsk. Igår var en spektakulär dag och den tänker jag prata om i detta inlägg.

 

Den började med en påskbrunch på stadsparkskaff'eet (I swear I spelled that wrong. Again.) med min familj. Bästa traditionen, konstaterade vi. Jag gillar brunch, det gör jag. åtminstone bra brunch. Min första brunch är lite av ett familjetrauma. Men denna gillade vi, och när den var slut var det äggjakt! Vi fick den första ledtråden redan när vi åt och denna resulterade i att Syster gick runt i trädgården och sa "döden, döden, döden" om och om igen. Annars var ett highlight från året denna:

Ledtråd: På sommaren sprider jag glädje, men på vintern sover jag.

Syster: Blommor!

Jag: Björnar!

...Det var inte björnar. Saker borde oftare vara björnar, tycker jag!

 

När vi hade äggjaktat klart tittade vi på glee och sen pratade jag med Hannah. Jag var ovanligt synisk och hon sa citatet i rubriken, vilket var typ det sötaste jag hört på länge. Sedan följde påskmiddag hos mormor. Vi drack jordgubbschampagne och sen åt vi, som seden är, en god lax. "som seden är"? Vad heter det? Vi gjorde det, i alla fall. Med romsås. Det är viktigt.

 

Sen lämnade jag sällskapet (jag anänvder ordet "sen" för ofta i det här inlägget) och åkte till Malmö. Där möttes jag av euphoriagruppen samt diverse italienare och smålänningar. Både sakerna är bra, anser jag. Jag pratade mycket engelska med italienarna och hade bra tider. Tanken var att vi skulle till moriskan, men det tog väldigt lång tid. När vi väl tagit oss iväg satt vi mest och sjöng mina låtar akapella i en busskur, vilket var ganska awesome. När vi väl var framme bestämde vi oss för att det var alldeles för sent, så vi gick till en telefonkiosk där vi stod och sjöng fyrstämmigt på det mesta. På vägen hem hittade vi ännu en kiosk och mycket mer sjungande hände. Karl sjöng vid ett tillfälle om en hundvalp (sådär som han gör ibland...) och exakt kom en hundvalp springande mot oss. The fuck was that about? Annars sjöng vi ltie allt möjligt och bäst lät nu grönskar det och vargsången, otippat nog. Det kan ha varit bland det bästa jag gjort på länge. Strike that, det var bland det bästa jag gjort på länge.

 

När vi tagit oss hem till Marie sjöng vi såklart mer. Till exempel skrev vi en lååång vinsång, eftersom Marie skulle dricka vin när det inte fanns någon öl (trauma för henne obviously). Jag och Marie översatte också Another one bites the dust: "det är alltid någon jävel, det är alltid någon jävel, som ska bita i damm!". Poesi, anser jag. Marie blandade en fruktansvärd häxblandning på vitt vin, kaffe, påskmust och palinka. En sång följde om huruvida jag skulle sippa. I did not, for obvious reasons. Vi lyssnade på allt från Susanne Alvengren till gullefjun och pratade om den mysteriska (och påhittade) Kattis. Natten blev sen, men det gjorde väldigt lite.

 

Idag hann jag och Marie ha en fin förmiddag/morgon/ingen vet riktigt. Det var länge sen och mycket uppskattat. Vi lyssnade på "kaffehonung-musik" (chill morgonmusik typ), åt scones och pratade om allt möjligt. Sen jag kom hem har jag varit glad, pratat med Linus och umgåtts med mina föräldrar lite. Nu är jag trött. Fem minuter innan midnatt! Nej vänta, jag måste ju prata om min id'e. Jag kom på följande: Att vi ska reclaima de telefonkiosker som finns kvar i Sverige genom att sjunga i dem. "en kiosk, en sång" heter eventet på ansiktsboken. Det blir kul!

Mamma: I still don't remember that happening, ever, but well...

 

Det är påsk och en ny månad. Livet är fantastiskt tråkigt. Imorgon blir en bättre dag, men de senaste har varit oerhört ointressanta. Jag träffade i och för sig Agnes i tisdags, men det har jag ingenting att säga om. Jag har lärt mig liiite mer om smartphones. Idag skrev jag ett sms med ett helt ord i! Med sju bokstäver, no less. Jag var stolt! (Det var jag inte.) Annars har alltså inte mycket hänt. Jag har tänkt och känt mindre, åtminstone igår och idag för det mesta. Det är väl bra antar jag, men det vore roligare att uppleva något. Imorgon ska jag väl göra det, antar jag, men ändå. Jag hade gärna velat flippa ur på förra vårens nivå, men sånt kommer ju inte på beställning och är kanske inte så trevligt som jag minns det in any case. Så, det var det jag hade för denna kväll, i början av april. Jag kan i och för sig berätta att min dröm inatt mushade upp de aprilskämt jag läst på facebook under dagen. Detta resulterade i att jag letade efter lady gagas körkort. Bland popcornkärnor, men det hade ingenting med någon dröm att göra. Aprilskämt är för övrigt en så märklig grej tycker jag. Jag förstår inte det roliga med att lura folk och speciellt inte när alla är beredda? Eller någonsin, egentligen. Om vi ska vara djupa kan det bero på att jag ofta blev lurad när jag var liten, i egenskap av blind. Men ärligt talat är det nog mer att det är en töntig grej. Because it is. Nu slutar jag blogga på riktigt för jag är faktiskt trött av någon anledning.