hopelosthead

Hej ni!

Igår såg jag ”I love musicals” med mamma, Syster och Ia. Vi åt först middag i Lund och det var mycket gott och trevligt. Det fanns santa carolina-vin (alltså Emma Carolina-vin), so I win. Fast jag fick inte äta min efterrätt som jag var supertaggad på. Livet. Vi pratade om barnförälskelser (som i barn som förälskar sig i varandra, inte som i folk som är förälskade i barn…) och jag blev nostalgisk när jag tänkte på alla mina lågstadiebröllop. Shit wa sintense, ändå.

Sen åkte vi in till Malmö för att se själva föreställningen. Detta var alltså något mush med Helen Sjöholm och Peter Jöback. De sjöng en massa låtar från en massa lagom obskyra musikaler. Jag är ju inte ett lika stort musikalfan som till exempel Syster, men alltså…hallå Helen Sjöholm is the queen. Det var en mycket bra show och vi hade bra tider. Fast alla blev sura på mig? Det var inte så seriöst, men ändå. ”Nu släcks mörkret” är min favoritsyntolkning of all time.

När jag kom hem pratade jag med Linus. Vi behandlade bussar till Eslöv, Sten och hans smoothies och vilka lägenheter alla hjärtinfarkter skulle bo i. Jag hade bra förslag, tycker jag själv. Och nu är det söndag och bara jaha. Söndag vad är du ens. Ingen vet.

Hej fredag. Du är här i tretton minuter till nu. Funtimes. Det har varit en helt ok dag. Skola har hänt. Söta gitarrister överallt, men i övrigt var allt mycket tråkigt där. Dagen gick. Plockahontas kom hit i någon timme och jag fick lägga en massa pusselbitar om hans liv på rätt plats. That’s a thing I do, inget konstigt alls. Jag vill bara ha koll på allt helst. Med alla. Det var fint hursomhelst och nu är jag mest här och…är. Kul liv, har jag. Men jag har cola. Häromdagen köpte jag 5 flashkor cola för 39 kr. Det är det sjukaste som hänt tycker jag. Kan vara veckans höjdpunkt. Then again…probably not. Nu är det fredag i fem minuter till. Lämnar er med det.

Idag försov jag mig för första gången på orimligt länge, för att jag hade en bra dröm som jag var tvungen att drömma klart. Den innehöll gilmore girls-soundtracklåtar, ett nytt musikprojekt och en väldigt fin framtidsvision. Stort fan.

Men jag kom upp och var bara liiite sen till att träffa syster. Vi åt frukost på en bänk och sen klippte jag mitt hår. Det är jättefint nu! Ni borde alla träffa mig asap så ni får titta på mitt pretty hår. Men sen har inte mycket hänt idag. Jag har varit dålig på att plugga. Jag har tänkt mycket på olika saker så som jag numera gör jämt. Jag har dock pratat med Agnes och sjungit Annika-låtar för henne för hon visste inte vem det var. Kaaaaoooos i systemet ansåg jag. Annika är viktig av jättemånga anledningar ju! Men ja. Torsdag, alltså. Mitt skinn skaver (hej höst) och allt är väl lite meh kanske men helt ok ändå. Så kan det va. Men jag är trött. Jag borde sova mer. Men sömn är överskattat, har jag märkt. Men god natt folk.

Hej ni bra människosaker!

Vad ni har fått vänta på mig nu alltså. Inte för att jag tror att ni har väntat jättemycket, men ändå. I mitt liv har inte jättemycket hänt, förutom igårkväll. Då var jag på konsert med pappa! Industri-konsert, till och med. Jag kände mig…jätterimlig i det sammanhanget. Verkligen.

Det första bandet vi såg var Janosch Moldau. Jag vet inte riktigt varför. Det var alltså inte för honom vi var där, men det var en liten söt synthpojke som gjorde roliga scream-ljud och spelade väldigt stämningsfull musik. Jag tyckte om honom, ändå. Men! Nästa förband, som jag alltså inte heller hört talas om, var the red paintings. Och alltså. Holy shit! De var helt orimligt duktiga! En fantastisk fiolflicka, en trummis som inte var av denna världen, bittra texter om lite allt möjligt (samhället och kaniner och sånt), en söt sångare och en underbar mad world-cover. Wow.

Huvudbandet, die krupps, var…inte lika amazing. Jag blev lite besviken, faktiskt. Men det var nog mig det var fel på, har jag en känsla av, för de gjorde inget fel. Det var nog bara jag som inte var deras target audience. Men det var en kul kväll! Jag och pappa åt polly och kände oss punkiga (makes sense) och hade bra liv. Det är alltså detta som har hänt. Nu ska jag försöka få ihop något slags kryptiskt mush. Fast fint, är mitt mål. Det blir jobbigt. Jag lämnar er med detta så länge.

Hej och sånt!

Jaha, ännu ett blogginlägg skrivet mitt i natten. Shocker. Men vilken helg detta är, ändå. Eller gårdagen (som i lördag) åtminstone. För då spelade Jane Bond på kulturnatten! Det var helt magiskt, for real. Vi hade en loge (no really) och drack förvin som Carin hade med sig. Ljudet var fakking fenomenalt (när händer ens det?) och vi var tightare än någonsin. Jag tog min snyggaste ton som jag någonsin har tagit. Eller det kanske är att ta i men det tycker jag inte att vi ska bry oss om. Den var snygg i alla fall. Och det kom en massa folk! Sjukaste som hänt. Och vi spelade vår nya låt (age, heter den och är skriven av yours truly) och den uppskattades! Yaaaay!

Efter giget åt vi etiopisk mat, som inte var särskilt god alls, för att sen ta oss hem till mig för bandfest. Det blev många flaskor vin och ännu fler seriösa samtal. De är bra, mina bandkompisar. ”Vi är fem personer. Det blir 20 % var. Men du, Emma, du är 40 %!” söta. Vi behandlade djupa saker men också namn på barn, inspelningsmöjligheter och annat vesentligt här i livet. Fin kväll efter fin dag.

Idag har handlat om att jag skulle få cola. Jag skrev det på twitter och tydligen läser alla min twitter (va varför?) så det blev mycket kring denna cola. Jag åkte till mina föräldrar och drack av deras. Då ringde mormor och undrade var jag var, för hon hade kört till mig med cola. Minst tre andra människor reagerade på detta utan att faktiskt göra något (vilket ju är mer rimligt). Söta, är vad folk är. Så det är den här dagen. Den borde vara slut nu tror jag. Så. God natt.

Hej alla människor!

Igår var planen att vi skulle gå ut. Jag blev upphämtad av Plockahontas och vi åkte till Marie, där det blev vin och narsisistiskt musikuppspelande (the best kind). De (vi? Jag vet inte riktigt?) skrev en ny låt, helt plötsligt, och lite andra spoken word-improvisationer hände. Till slut åkte vi in till stan och träffade Karl. Då hann vi gå ut en stund och dansade omkring och hade bra tider. Det tycker jag om, fast jag glömmer alltid bort det.

Sen gick vi och satte oss ute på några stolar och sjöng. Det blev jättefina tolkningar av olika låtar. Ibland var till och med jag med. (Jag skrev hem istället för med the fuck?) Många falsett-toner från Karl och fin stämning. Vi satt där väldigt länge och natten gick. Det blev sent. Jag är jättetrött. Men jag ska spela idag woooohoooo peppen! Rubriken är orimlig. God natt.

Hej ni!

Här sitter jag på en föreläsning om saker jag redan kan. Mainly: Retorik. Det känns extremt meningsfullt tycker jag. Bara nej jag vet inte vad pathos är. Men då kan jag ju blogga istället tänker jag!

Igår var alltså en ganska dålig dag. In case you couldn’t tell. Men jag grupparbetade och därifrån kommer rubriken. Sagd av mig (vem annars) och uppskriven på tavlan som ledmotiv för arbetet. Det gick bra och jag åt kladdkaka och pratade om litteratur samtidigt, so yay.

Sen åkte jag ”him” för att äta lasagne och äppelkaka med mamma, syster och mormor. Mormor hade många märkliga saker att säga, på vilka syster ofta svarade ”precis vad jag också tänkte!” Top comedy. Vi såg de sista avsnitten av glee (som förvånande nog var dåliga…vem kunde anat…L) och sen åkte jag hem för att smsa/telefonsamtala och sova. Och nu är jag alltså i skolan igen. Kul liv, har jag. Men ikväll blir livet roligare tror jag! Yay!

Hej ni!

Igår fick jag besök enda från Småland, av en st Linus! Vi träffades på centralen och åt på subway, för alltså holy shit vad länge sen det var jag åt på subway. Vi analyserade olika låtar som spelades och subway har tydligen blivit gangstah, vilket jag inte hade en aning om. Eller ja kanske inte. Vi åkte hem till lägenheten och det blev en väldigt fin kväll. Vi spelade upp nya låtar för varandra, vilket blev väldigt intense. Jag spelade lite andra låtar och alla olika känslor i de olika låtarna blev lite mycket, men då gick vi på en promenad. Och hittade gungor! Jag älskar gungor och då blev jag mycket lugnare och gladare och allt sånt. Under kvällen hann vi också prata om att det ”måste vara lite djupt”, hästar (se: Rubriken), hur man vet vad man känner egentligen, mitt område och annat lagom rimligt. Det blev sent. Han gick upp tidigt. Jag har sovit för lite. Jag sover väldigt gärna för lite med tanke på varför jag var uppe. Holy shit did that sound wrong. Det var alltså inte alls så jag menade! Det handlade om något helt annat…alltså inte om Linus. Inte för att det inte var därför. Goddamn, jag kommer inte ur det här känner jag. Om jag vore någon annan hade jag tagit bort det. Men jag menar så här: Nu för tiden är jag ofta uppe sent, utan några undertoner, och jag är ett stort fan. Så! Nu kan jag avsluta det här inlägget. Bra för snart ska jag gå. Hejdå osv.

Så blev det natt igen. Det har en tendens att bli natt hela tiden. Oklart varför. (Jag höll precis på att satsrada. Det är inte okay!) Idag har faktiskt varit helt ok. Var i skolan på en ganska wasted föreläsning för min del, men sen kom syster hit. Vi lagade mat och diskuterade olika saker som hänt lately och framför allt bröllopslåtar. Många förslag gavs, men inga togs emot särskilt bra av mig. Inte för att jag ska gifta mig, men ändå. Jag vill! Kanske inte nu (för hallå vem ska jag gifta mig med ens?) men det är en grej jag är ett stort fan av. Vilken slaggig mening. Jag är helt uppenbart för trött eller förvirrad eller något annat för att blogga. Men jag vill avsluta med att Agnes är fantastisk på exakt alla sätt. Hon har skrivit så fina sms idag att jag knappt kunnat hantera det ens. Jag älskar dig Agnes! <3 god natt ni andra. Vänta jag säger ju god natt till henne också. Vet ni förresten att jag ihopskriver god-natt varje gång men att internet särskriver det åt mig? Nu ihopskriver jag bara för att jävlas med internet. Internet bryr sig inte. Hm. Sluta var det jag skulle göra ja.

(Varning: Ovanligt kryptiskt mush.)

Jag måste lära mig att hantera saker själv. Utan ältande och onödiga mängder ord. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man tar verkligheten som den är. Min egen verklighet. Själv.

Det finns så mycket jag inte kan säga. Inte för att det är stort. Inte för att någon säger att jag inte kan. Men för att ingen egentligen vill lyssna. Folk tänker att det ska vara på andra sätt. Om de tänker alls. Trots det måste jag bita sönder min tunga för jag vet ju som sagt inte hur man tänker tyst. Behöver perspektiv. Kommer eventuellt att implodera annars. Och samtidigt. Frågor. Det fucking värsta för någonstans vill jag ju inte. Men. Tvångsbeteende. Se: Det här inlägget. Tvång tvång tvång. Det måste ju ut på något sätt för helvete. Jag skriver dikter det är liksom där vi är. Och jag vill bara säga att det inte har hänt något hemskt eller så. Inget fantastiskt heller. Så att ni vet.

Och så. Mitt i allt: En vägg. En vägg som plötsligt reser sig och som väl egentligen inte är intressant men i mitt nuvarande tillstånd blir det vesentligt för det blir allt. Ja det här var ju sammanhängande osv osv. Jag ber om ursäkt. Forget this kay thanks.

Världen och livet. Vad håller ni på med? Varför väljer ni konsekvent att vända på saker så att jag lika konsekvent är i äkta falkendalsk chock? Och hjärnan, vad gör du? Varför mushar du ihop allt? Jag litar ju på att du ska ge mig en strukturerad och linjär bild av saker. Men sen bara flippar du the fuck ur? Vad är det om. Vad händer med exakt allt? Det vet ju inte ni, och det här handlar om många olika saker så det hade ni antagligen ändå inte vetat. Men alltså. What the everliving fuck, 2015.

Men jag höll mitt tal idag åtminstone. Det som jag skrev igår, i det state jag var i då. Det gick bra ändå, faktiskt, och sen åt jag med mormor på viva. Det var gott och bra och sånt. Sen har inte mer hänt. Jag har försökt få klarhet i saker, fått veta andra saker, inte fått veta ytterligare saker som jag inte får tänka på. Efter omständigheterna är jag nog för den här kvällen ändå. Fast nu får den snart vara slut, eller åtminstone den egentliga delen av den. That made more sense in my head. Det borde bli den här bloggens nya tagline: “that made more sense in my head.” Förklarar ju mer än den nuvarande åtminstone. Med det sagt, hejdå.

Haaaiii!

Rubrik signerad: Linus, i ett sms jag tyckte var jätteroligt när jag läste det i "morse".

Igår blev en amazing kväll! Euphoriagruppen träffades hos Marie och vi kom direkt på den brillianta idén att förflytta oss till taket. Jag var först djupt skeptisk, men som vanligt när jag är det blev det jättefint. Det blev där vin och slutligen pizza, musik (till exempel Florence och alltså att sätta på en florence-skiva helt out of nowhere kan ju vara den finaste gesten någonsin) och samtalande. Jag hann prata mycket med Marie, vilket var jättelänge sen kändes det som.

Vi gick in i lägenheten igen och det var dags för white russians och musikande! Det första är ju bevisligen inte bra för mig. Men så gott ju! Vi spelade en massa låtar som kom upp i listan och det lät ofta bra tror jag det kändes åtminstone så. Jag älskar att sjunga radiopop och r & b ibland för man får göra roliga saker med rösten. Jag dansade till och med en del (och jag har funderat hela dagen på vilken låt det var jag dansade till men jag kommer inte ihåg det och det stör mig orimligt mycket). Spektakulärt, var det, alltihop. När ovan nämnda drink tog ut sin rätt blev jag hemkörd av plockahontas och alltså…det är tur att han finns, yall. Det är tur att det finns någon som lyssnar på allt mitt osammanhängande mush och ta hand om mig utan att faktiskt ta hand om mig alls. Did that make sense? Liksom…ta hand om mig utan att det blir kvävande eller patronicing. Tur är det, som sagt. Och så gick fler timmar och när han gick trodde jag att klockan var kanske 4…så var den nästan 6. What.

Så…det kan vara så att jag är väldigt trött idag. Men väldigt väldigt lycklig. Som jag ofta är nuförtiden. Fast jag måste skriva ett tal och det kommer inte att gå. Förstår inte hur jag ska göra riktigt…men ja vi får väl se. Jag kan ju inte vara bra jämt. God natt, fina människor.

Igår var en exceptionell dag! Den började med Florence och cola, så det säger ju sig självt nästan. Sen åkte jag till skolan, vilket inte var så exceptionellt alls för de bygger om preciiis där jag ska gå. Because of course they do. Men väl där fick jag veta att jag är en av de få som blev godkänd på den första uppgiften! Woooohooo! Jag kom hem och utnytjade min glädje till att skriva en ny låt! Snarare hörde jag en låt (se: Rubriken) som började fantastiskt, men sen blev jättedålig. Så jag använde det bra i den och skrev om den så att den blev bra. Typ. Nöjd blev jag hursomhelst.

Sen åkte jag till mamma, för vi skulle ha kvallitetstid. Vi lagade fläskpannkaka, drack vin och pratade om allt möjligt märkligt. Vi hade seriösa planer på saker men till slut åt vi chokladmousse och såg glee-klipp. Rimligt ansåg vi. Hon är bra, min mamma. Vi kom till exempel fram till att det inte fanns någon grädd-affär och att vi båda ville gifta oss med Naya Rivera…men hon är ju redan gift. Och mamma också. Synd.

Jag sov över himma och därför blev det äkta rävås-frukost och socialiserande. Pappa kommenterade min kurs med ”Det låter som en bra grund till självmord” och det var väl ungefär nivån. Jag kom hem och väntar nu på att lämna stan vilket jag ska göra om någon timme. Det peppar jag. Med detta går jag.

Det är torsdag idag, har jag hört. Jag har tyckt att det är fredag heeela dagen så för mig är detta nyheter. Dessutom känns det alltid lite nostalgiskt att skriva veckodagar i bloggen eftersom jag gjorde det jämt förr.

Idag började jag hursomhelst med ett responnsmöte i skolan. Jag och grabbarna fick bra responns på vår text och det känns bra antar jag. Sen åkte jag hem och syster kom hit för vårt första fika with the fosters. Vi analyserade dagens avsnitt at lenght, skrev låtar om det (I’m bringing jexie back!) och sen tittade vi på jättemycket mashups för vår relation består mest av mashups. Och gilmore girls, såklart, och gilmore guys också. Det är mest det. Men det är jag ett fan av för min syster är bäst och så är det med det. Sen har…inte mer hänt idag alls, nej. Det är inte en jättespännande kväll direkt. Jag är jättetrött, men jag kan ju inte sova så här tidigt! Jag har en ny dygnsrytm att upprätthålla. Varför jag nu ska göra det. (Det vet jag mycket väl. Men skiiit i det.) Så, hypotetiskt god natt. Just det, rubriken är vad jag sa när det var falskt i mashupsen. Haha snyggaste pluralböjningen. Jaja hejdå.

Den här dagen följer ungefär helt motsatt dramaturgisk kurva från igår. (Märklig mening.) Jag började den på skithumör (withdrawal why are you here) (hahaha nu skriver jag ju som en kokainmissbrukare också), men sen ordnade det upp sig. Grupparbetade med några grabbar vid namn Rasmus och Hampus, och vi fick ihop en ganska bra text till slut tycker jag. Fast det tog orimligt lång tid.

När vi var klara och jag hunnit hem en stund var det rep med Jane Bond. Då körde vi vår nya låt igen och bestämde oss för att spela den på giget (som är nästa lördag skriv upp och peppa nuuu)! Rubriken är en av mina favoritrader från den. Jag har många för jag älskar den. Det är nog mest för att den handlar om riktiga saker utan att vara orimligt jättesorglig. Jag har liksom ingen djup emotionell conection till den och då blir det faktiskt roligare. (Fast jag älskar sorgliga låtar också såklart.) Sen åkte jag ”him” och åt middag, vilket var trevligt och sånt. Jag kom sen hem, tittade på the fosters inför morgondagens systrande och annat sånt. Borde sova nu men måste också göra klart skolsak. God natt, nonetheless.

1)      Folk som skriver texter helt utifrån en bok. Ja jag inser själv hur elitistiskt detta är, men. Är folk helt oförmögna att läsa en text, förstå den och sen skriva om vad de kommit fram till utan att konstant referera till boken? Förstår de inte informationen? Igen, förstår vilken douche jag är nu. Men for fucks sake! Fristående tänkande, ever heard of it?

2)      Folk som skriver en text halvdant när de först skriver den. Jaja detta är bara min personliga grej. Folk får ju göra hur de vill. Men varför? Varför skriva en lite halvdålig text och sen fixa den istället för att ta lite extra effort och skriva en bra text från början? ”Det är bara ett utkast” why, though?

Hej jag heter Emma och jag är en text-elitist av rang! Så ni vet…

Den här dagen peakaed redan innan jag gick upp, så det är väl inte jättekonstigt att den inte blev så bra sen. Antar jag. Jag var på en föreläsning om skiljetecken och flippade ur över satsradningar och semikolon i vanlig ordning. Min lärare sa i alla fall att man inte ska satsrada. Det är tur. Sen har jag tänkt. Försökt få ihop något. Det får jag aldrig så jag vet inte varför jag försöker fortfarande. Skulle egentligen vilja ha viktigare saker att tänka på. ”Jag hoppas att du också drömmer högre än så.” Det gör jag inte. Men jag ska lära mig hur man gör. Bryta cirkeln, if you will. …Fast det vill jag inte göra, kom jag på. Mina formuleringar förvirrar mig. Det är medvetet men förvirrande ändå. Det här är ett rimligt inlägg, anser jag, men det börjar bli orimligt och därför ska jag sova. Det känns…produktivt. Eller något.

Rubriken är det sannaste jag hört på mycket länge. Tack, Onna, för att du kan formulera vad jag också tänker hela hela tiden.

Den här lägenheten är kall. Den är ofta det. Folk säger jämt att det är varmt här men jag tycker jag fryser jämt. Kall betyder otrygg. Otrygg betyder ensam. Och jag vill väldigt väldigt gärna ha en famn. En jag kan krypa in i och få finnas. Jag vill ha trygghet utan att undermedvetet vara livrädd. Utan illamåendet i att vara för nära och behovet att backa undan. Utan rädslan för att just undanbackandet ska resultera i mer än illamående. Jag vill ha en famn som inte gör ont alls men jag vet inte om det finns. Eller. Bevisligen finns det. Then again. Det krävdes bara fel namn på rätt plats imorse för att jag skulle falla halvt i bitar. Och det är värt det, jag är helt säker på det, men…det är kallt ändå. Everyone’s falling in love and I just wanna be held. Osv. Vill kura ihop mig intill, med en hand I mitt hår och berätta saker. Vad som helst. Och lyssna på saker. Vad som helst. Utan syfte att det ska bli något annat. Utan att behöva hålla koll på timmarna. Vill somna så. Trygg. Vakna så. Jag tror inte att det någonsin kommer att hända men bara faktumet att jag vill det, mer än någonting annat, gör allt så fucking jävla värt det.

Det är jag faktiskt, om man med medicin menar ipren. Men det är ju fenomenalt ointressant, för nu ska jag blogga om min helg! (för det är ju intressant…)

Igår träffade jag först min syster. Vi fikade på ett turkiskt café som öppnat i stan och blev väldigt engagerade i dess framgång. Jag ska tydligen ha det som skrivställe. Rimligt, känner jag. Vi pratade om varandras liv och allt sånt, och sen mötte vi våra föräldrar för att gå på humorfestivalen. Där såg vi tre grejer, vilket måste vara rekord-lite ändå. Det första var ”the history of heavy metal” med Andrew Oh Neal. Där lärde vi oss allt om olika grabbar. Jag påmindes om att scream-vocals är det vackraste som finns (gitarrister i all ära men alltså screamers? Guilty pleassure like you have no idea.) och det var en trevlig show.

Sen såg vi Maria Möller, som är någon slags imitatörperson. Jag är inget fan av imitation, men det kunde jag ju ha tänkt på lite innan. Hon var duktig, in any case, så hon vann väl antar jag.Efter en effektiv middag avslutade vi med ”fåfäng”, några musik-komik-människor. Som ibland var roliga. Det var en ganska medioker festivalkväll över lag, tycker jag.

När jag kom hem var jag på väldigt dåligt humör, men ett väldigt långt Linus-samtal hjälpte. Där behandlade vi mitt arga flasköppnande, allt som orsakat min ilska, en mängd ja och nej-frågor (som var väldigt bra och gav mig massa klarhet osv osv), vad vi skulle säga till våra gamla jag om saker, musikalisk identitet, sexualitet och siffror. Det behövde jag verkligen.

Idag kom mina föräldrar hit och hjälpte mig tömma min balkong (för den ska de tydligen göra nåt med, alltså inte mina föräldrar utan…andra folk) och annat jag behövde hjälp med. Vi hämtade upp Syster och åt lunch på nova, där hon skulle köpa presenter. Detta inköpande var väldigt tråkigt, men vi köpte lyxshakes på vägen hem och man kan aldrig förlora när milkshake ingår. Jag fucking älskar milkshake men det visste ni nog redan.

Precis när jag kommit hem fick jag besök av Plockahontas och hans ”författarvän” (som han konsekvent har hetat innan) Martin. Det blev en märklig trio, men på ett positivt sätt. Jag fokuserade på fel detaljer i allt som berättades (det gör jag jämt men ändå) och förstod kanske hälften av allt som sades, men jag försökte åtminstone att keep up. ;)

Sista etappen idag var att repa med jane bond och spela vår nya låt! Fast de uttalade titeln på skånska blev det en väldigt bra version vi fick ihop och jag är mycket taggad över detta. Nästan lika taggad som jag är på vår winehouse-cover för omg vad snygg den är. Den senare spelar vi på kulturnatten, och då borde ni vara där tycker jag. Det blir awesome. Med det sagt får det här inlägget vara slut. Jag skrev i word för att undvika bortklippa bokstäver. Let’s see if it works.