hopelosthead

Nu är det ju inte min födelsedag alls, men dock bloggens, som ni säkert redan hade koll på (klart ni inte hade). Den fyller sju, tänka sig! Den blir bara äldre och äldre, konstigt som det låter. Oj, det där var ju en svensk meningsbyggnad fast nej det var det inte. Så vad har hänt? Jag har försökt tentaplugga, vilket går extremt jättedåligt. Jag har inget logiskt tänkande och ingen konsentration, har jag märkt. Det är ett problem. Så jag slutade försöka och gick till stan med Agnes istället. Vi åt glass (varför äter jag så lite glass?), gick i affärer och pratade om hur insane våra liv har blivit.

 

Idag ska jag till Nässjö och sjunga. Sjuk känsla. Liksom...jag ska till Nässjö, där jag har varit hemma, men nu är det inte hemma längre och man bara va jag fattar inte. Ändå pepp, känner jag, även om jag inte vet hur jag ska kunna sjunga alla svåra toner men det vet jag ju aldrig. Det blir kul! Det får ni höra om först imorgon, eftersom jag kommer hem mitt i natten, så nu får ni hålla er till godo med att gratta bloggen på sin dag och kanske till och med önska mig lycka till, vad vet jag?;)

Hej!

Igår (som i lördag) var en bra dag! På eftermiddagen åkte jag till Sandy där hon och Marie väntade, efter min extrema försening. Färdtjänstväxel jag älskar dig. Vi pratade hursomhelst om allt möjligt, djupa och ytliga grejer om vartannat. Sandy (och Julian) bakade sockerkaka, Marie sjöng allt från svanprinsessan till witney Houston och livet var fint. Citat från detta:

Julian: Jag har pulver i min näsa!

Marie: Lite tidigt, tycker jag...

 

Sandy: Vill du ha nåt att dricka? Det finns uppdrucken hallonsoda.

 

Jag åkte från Sandy med min familj och gick på bio bara sådär. Vi såg den nya Woody allen-filmen, vilken var lika fin, verbal och trevlig som sådana är mest. Men inte en av de bättre, konstaterade jag och pappa. Efter bion åkte jag till Marie, underligt nog. Tanken var att jag skulle åkt dit direkt efter Sandy, men så bioade jag, så det blev såhär. Vi hade bra samtal och jag "lekte försvarsadvokat" åt en massa folk för att få igång samtalet, och lite för att jag tyckte så (ibland). Vi gestaltade våra konstiga beteenden i någon slags show, i vilken rubriken var Maries punchline. Ni måste inte förstå. Jag blev också mycket bortskäm med chips, cola och nyttig chokladpudding, gjort på avokado. Det sista är jag, märkligt nog, för. Vi satt och pratade om de vanliga ämnena, fast ibland på nya sätt, långt in på natten (typ som jag gör just nu).

 

Idag (igår:() vaknade vi och pratade en stund innan vi gick upp och Marie gjorde scones. Bortskämd, som sagt. De var mycket goda och åts under lyssnande på p3 dokumentär, som Fredrik uppenbarligen tyckte att vi behövde höra. Först lärde vi oss allt om vapen och korkade svenskar och amerikaner, men sen om Anton, Algot och Alfred. Och Antons dialekt! Jag orkar inte förklara storyn, men det är helt hilarious. Sen åkte jag hem och stirrade i luften ett tag av ren trötthet, innan jag repade med Jane Bond där alla var trötta so yaaay. Men vi pratade om kalas om mobbing, så det var ju trevligt. Nu måste jag sova, serri.

Idag var den fjärde bra dagen. Sjukt va? Jag vet! Jag var på seminarium inför nästa veckas tenta och jag kom fram till att det kommer bli en ganska rolig tenta. Också helt sjukt, känner jag. Jag kom hem och åkte till olympia för att äta lunch med min pappa. Jag älskar olympia. Jag älskar det så mycket att jag skulle kunna skriva en hel lovsång till olympia. Det ska jag inte göra, men jag kan! Jag har sen mest tagit det lugnt, läst, lyssnat på podcast, pratat lite med Sandy (-Kommer det någon som heter Conny hem till er? -Näe...inte nu längre.) och twitterkonverserat. Ett citat, innan jag börjar prata om sånt där djupt känslogrejs.

Pappa: Jag vill åka till Tailand. Men om jag ska åka till Tailand vill jag inte åka till de ställena som alla åker till. Då vill jag åka till...Vietnam!

 

Det här med hormoner, alltså. Serri, vad gör de med sina liv ens? Stör mig, uppenbarligen. Idag tog jag nemligen ett ganska ordentligt "den olyckliga"-återfall. Eller ekorren, som vissa kallar honom, men det funkar inte riktigt eftersom det påminner om en helt annan mupp som inte hör hit (än). Jag var ju så glad, så jag tänkte att "det är okay!" det var det ju såklart inte när jag väll lugnat ner mig så att säga. Men det känns ändå okay. Jag menar, jag hade ju hur många greenshoeboy-återfall som helst! Senast i mars, I mean seriously. Men alltså, det är så deppigt det här, ändå. 90 % av tiden kan jag känna mig vuxen och ha kommit över och verkligen mena det. Och sen är allt som om ingenting och man bara jaha okay. Jag vill inte. Kan jag inte bara få känna den där fina känslan utan att falla ner igen, en enda jävla gång, tack? Och om jag nu ändå får önska, kan folk sluta para ihop sig överallt? Jag oooorkaaaar inte! "I am in love", sjunger Klara Söderberg nu. Tack så mycket Klara, det hjälpte. Nej vänta det gjorde ju inte det. Gud jag är så trött på mitt eget gnällande, seriöst. Men, fan, jag vet inte var jag ska bli av. Och det är en så självklar del av min vardag att det knappt ens försämrar min dag. Det är bara där. Fuck this. Nu ska jag läsa mer fina saker och bli glad igen, för det är den här dagen faktiskt värd.

 

Jag saknar dig. Tydligen.

Vet ni något kul? Jag har mått bra i tre dagar nu! Efter den här tråkiga tiden känns det helt sjukt att kunna säga det! Jag har inte mått helt överdrivet bra, men jag gillar livet och det är ett så enormt stort framsteg. Och det är inte så att jag har gjort en massa kul grejer heller. Mest har jag gjort ingenting, nu som alltid, men på ett bra sätt. Så vad har hänt? Igår hade jag tre mål: sova, läsa och äta bullar. Jag uppnådde alla dessa mål, och repade dessutom jane bond. Vi tog bort operan ur reggie-operan, så nu är det enbart en reggie. Men bra är den!

 

Idag redovisade jag och Linda vårt arbete om apor och det gick väl bra antar jag. Jag har också lagat spagetti och köttfärssås, så yaaay jag har ungefär samma matlagningskunskaper som en trettonåring men det är ju bättre än en femåring eller hur? Ja, jag säger ju det. Just nu tentapluggar jag (simultankapasitet) och ska snart sova. Det var alltså inte jättemycket jag hade att säga, men det är okay, för jag mår bra!

Shass: Jag såg din kommentar nu. Ja, jag är också väldigt spänd inför slutresultatet. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer att låta.

 

Det har varit två dagar i Emmalivet. Igår besökte jag, som sagt, skrivargruppen. Det var så samma och så inte samma att jag knappt visste var jag skulle bli av. Men folk var bra, som de är, och jag har saknat dem. Jag skrev inte särskilt bra, som ni ser, men jag försökte åtminstone. Det var det som hände igår tror jag.

 

Idag var väldigt bra nästan hela tiden. Jag gick upp tidigt och skrev en skoluppgift, vilket faktiskt kändes jättebra. Jag borde alltid skriva saker på morgonen, kom jag på. Min fina morgon förstördes när bussen körde ifrån mig, men pappa kunde köra mig så det var okej ändå (han är bäst for the record). Sen hade jag en föreläsning där läraren utropade saker som "hermione, hermione!" och "hon är horan av alla horor!" med en något överdriven inlevelse. (Han tyckte inte det sista på riktigt OBS!) Efter detta gjorde jag ett grupparbete med en Linda, som var väldigt bra, så det gick väldigt fort. Vår presentation kommer att handla om apor, om ni undrar. Känns rimligt.

 

Sen träffade jag Agnes och vi walkade tillbaka in till stan, där jag alltså precis var, för att fika. Barista blev det, för "we have a love affair with them, don´t we?". Jag testade Coca cola Life och kan meddela att jag är neutral på gränsen till emot, endast på grund av den underliga eftersmaken. Vi pratade om olika lagom konstiga saker, som vi gör, och efter ett tag joinade en Lukas oss. Agnes pojkvän, alltså. Han var mycket förvirrad, to say the least, men vi hade ändå trevligt. Vi letade överallt efter vantar till honom och sen åkte vi hem, eller alla åkte ju hem till sig själva men ja. Så, livet är bra just nu. Med betoning på just nu.

Igår besökte skrivargruppen! Då skrev jag inte om mig själv (what) och detta hände:

 

brinner

 

Höst viner genom staden

Frostiga andetag

Så för att slippa kylan

Brinner jag

 

Jag brinner med en eld

Så mäktig, stark och klar

Att han jag kommer nära

Knappt vågar stanna kvar

 

Ändå brinner vi tillsammans

Händer, blickar, tusen ord

Vi är gjorda för varandra

Tills vintern kommer ifrån nord

 

När vintern kommer dör jag

Lika mycket varje år

Och den vars eld jag tände

Kan jag inte alls förstå

 

Varje gång jag brinner

är den oundvikligt sista

så känns det, tills min eld

förvandlats till en gnista

 

jag lämnar dig i snön inatt

ett tyst farväl, min vän

ändå kommer jag att brinna

nästa höst igen

 

 

Det kommer också en bonusdikt, som jag skrev för ett tag sen for no aparent reason.

 

Egentligen

 

Att ta tre steg tillbaka

Betrakta

Se rakt in i era speglar

Och acceptera sanningen

 

Jag går för nära tavlan

Det blir inte konst då

Spyfärdig av ursäkter

När jag går rakt in i verket

 

Jag är en öppen bok

För att jag inte kan stänga den

Jag är trafikolyckan

Där ingen skadas

 

Jag är ingen poet

Jag är en pensionerad eskapist

Som utnytjar språket

För att få ut allt

 

Om och om och om igen

En återvinningscentral av ord

 

Jag skriver inte poesi

Längre

egentligen

Här är jag igen, kära folk. Jag ska berätta för er om igår och idag, av den enkla anledningen att det är sånt man gör i en blogg samt att jag känner för det.

 

Igår var, i stort, en dålig dag. Jag kände mig extremt likgiltig (hur man ens kan känna sig extremt likgiltig vet faktiskt inte jag) och bara...dålig. Hela mitt väsen sa till mig att gå och lägga mig, äta Pringles och tycka synd om mig själv. Men istället åkte jag in till stan och träffade Karl. Det gick inte riktigt ihop i mitt huvud heller. Men det var tur att jag gjorde det, för jag blev mycket gladare. Vi transporterade oss till Ebbas skaferi, och jag säger "transporterade" eftersom Karl gick på kryckor och inte kunde gå särskilt långt alls, så vi stapplade mest omkring och det var ganska hilarious. Vi såg hursomhelst ett band Karl kände spela och de hade en fiol, så jag var väldigt glad för detta. Jag pratade mycket med en av hans kompisar som var hur underbar som helst och någonstans där blev det en bra dag. Vi gick ut och satt på uteserveringen ("livet är uteserveringsbord...") och pratade. Av någon anledning trivdes jag väldigt bra på den där uteserveringen. Jag vet inte riktigt varför. Men vi åkte därifrån och till vildanden, ett område jag aldrig besökt, där några folkmusiker fanns. Bullar, fioler, varm choklad, träslöjdsdiskutioner, deeptalks, dåliga första intryck och elefanter. Det var fint. Jag konstaterade att jag var "definitionen av kidsen" (eftersom jag är så mycket yngre än alla andra alltid) och var allmänt glad. Sen taxiade vi hem, och det vill jag prata om lite extra. Vi åkte nemligen med taxi Lund. Om någon har läst den här bloggen riktigt länge, som i enda från början, kanske det betyder något. Fast antagligen inte. Jag åkte med dem när jag var tolv-tretton ungefär, varje dag. Jag antar att man är lättpåverkad i den åldern eller något, men komradion i de där bilarna blev en trygghet för mig. Växeltanten i synnerhet. Hon var lite av en idol för mig. Och gissa vem som är kvar? Yeah. Precis som om ingen tid hade gått. Kan nog inte beskriva hur fint det var utan att låta som en total tönt. Men alltså wow. Bästa känslan.

 

Nu byter vi äntligen stycke! Yay, tänker ni antagligen. Idag har varit en bra dag! Familjen har bakat kanelbullar och umgåtts, vilket resulterade i rubriken, en direktöversättning av "bakom flötet". Bästa. Sen gick jag på en agneswalk och pratade om relationer, fick höra awesome historier och filosoferade om årstider. Mycket trevligt. Nu är jag snart äntligen klar med det här inlägget (jag har pausat många gånger), men ska först avsluta med en lite underlig grej från i fredags:

 

Jag står med mina klasskompisar och pratade utanför skolan. Plötsligt känner jag något mot min käpp och märker sen att en människa går förbi mig, precis framför, så att våra ansikten är obehagligt nära varandra. Jag står kvar och är i princip i chock. När människan har gått förbi får jag veta att det var en blind man och att käpparna slog mot varandra, men ingen av oss flyttade oss för att vi inte såg varandra. Bästa.

Hej ni!

Yay det är ju nästan midnatt! Man måste ju midnattsblogga då och då eller hur? Idag har varit en jättelång och ganska awesome dag. Den började med pizzafrukost (told you, awesome) och sen responnsgrupper om krian. Min grupp är mycket bra och vi responnsade för glatta livet, när vi inte pratade om liknelser som den i rubriken. Den betydde tydligen att prioritera sig själv. Jag är ändå för.

 

Sen åkte jag faktiskt taxi, ironiskt nog, till Trelleborg och mer studioande! Resan tog jättelång tid, men chauffören var mycket trevlig och framför allt pratsam, så det var helt okay ändå. När jag kom fram spenderade jag och Lotta tre timmar med att bygga ett beat. Det var ett väldigt viktigt beat uppenbarligen. Meeeen det blev så braaa! Fast vi fick ta bort en golvpuka. Man borde aldrig ta bort golvpukor någonsin egentligen, men så blev det så. Vi la bas ca en miljon gånger och jag hade idéer som nästan alltid var jättedåliga men som ibland (en gång) var bra. Sen försökte vi spela in slask på en tredje låt, för att jobba på nästa gång, och det gick väl sådär. Jag var jättedålig på att spela i takt och det var miserabelt. just det! Sa jag igår att det kommer finnas piano by yours truly på den här skivan? Förstår ni detta? Och det låter inte ens hemskt! (För där det lät hemskt ska det inte vara med, smart va?) det är ganska coolt, allt det här, tycker jag. Men nu är det mer än två veckor till nästa gång, och detta sörger jag djupt. Men nu vill jag sova. God natt samtliga muppar och andra individer.

Blue: Jag menade nog mer att jag älskade hösten för att jag inte var pepp alls och det är inte höst heller. Vinter är jag aldrig pepp på. Fast nu är jag pepp på allt, så det här känns lite konstigt.

 

Idag är en stor dag. En jättestor dag. För idag började jag spela in min första ep! Jag veeeet! Jag åkte till Trelleborg och min producent (jag säger det lite för ofta för att det är så coolt fast egentligen är det inte så coolt, men sån är jag) för att börja inspelningen. Och så bra hon är! Det var en vild channsning, eftersom vi inte hade träffats, men shit vad bra det går! Hon tar 28000 initiativ och jag hinner knappt mer. Först är jag alltid djupt skeptisk, men sen förstår jag hur hon tänker och då är jag (nästan) alltid helt med. Det är också fint hur studion verkligen är i hennes hem. "Jag kanske hinner lägga basen innan potatisen är klar", "stärkaren är i garderoben" osv. Det blir så otvunget och fantastiskt. Vi hann idag med att prata om samtliga låtar, spela in grunden till en (alltså trummor, bas, gitarr, piano och slasksång, innan man lägger på fancy stuff) och börja så smått med en till. Jag vill såklart inte spoila låtlistan för er, så mer än så kan jag inte skriva. Men alltså det blir så bra. Och imorgon eftermiddag ska jag dit igen. Peppen är enorm. När jag kom hem firade jag detta med pizza och att prata med onna. Och inte att plugga. Jag vill inte gå i skolan. Jag vill studioa jämt! Men det skulle bli dyrt, om inte annat. Det var allt idag, kära folk!

Diktatorn: Yay! Då kommer jag göra det. Florence borde bilda regering as we speak. Om någon ens är tillräckligt cool för att vara med i den.

 

Jag har inte upplevt jättemycket sen sist. Det kunde ni nog ana. När jag bloggpausar i några dagar är det antingen 1) för att jag är iväg och gör kul grejer eller 2) att jag har ett tråkigt liv. Man kan se skillnaden genom att alternativ 1 har en "rolig" rubrik. Detta inlägg har en notabel brist på sådana, så...jag har haft ett tråkigt liv. Jag tänkte ge det här inlägget lite struktur (gasp! A plot twist! Länge sen jag använde det uttrycket) och dela in det i olika avdelningar. Typ.

 

Min otippade kärlek till bussresor

Varför har jag färdtjänstat mig genom livet? Det är ju helt sjukt mycket trevligare att åka buss! Först går man till bussen och fokuserar på vägen till 100 % för att hitta (i alla fall nu i början) och skärper sitt fokus lite inför dagen. Sen...får man vara ifred! Inga chaufförer eller taxitanter som ska prata med en. Visst, det finns bra saker med färdtjänstande (the christian guy och sånt) men det här är ju fantastiskt! Och det finns ingen oro för att de ska vara försenade! Eller det gör det väl, men det har inte hänt mig, men jag åker också från ändhållplatsen. Och man måste inte beställa innan! Man kan bara gå på och koppla av, lyssna på någon musik som passar ens sinneststämning och gå av när man ska. Ingen samåkning. Jag älskar det. (jag älskar såklart inte när de inte har några utrop eller ska stänga dörrarna på mig eller allt sånt, men...nu ska vi vara positiva!)

 

jag socialiserar

Lite, faktiskt. Igår lunchade/pluggade jag med Simone, Josefine och Elin. Jag var så trött att jag knappt kunde stå upp (no, seriously), så det var lite av en bedrift. Idag pratade jag också med folk, vid namn Julia, Kim och...den andra Elin. Yay confusion! Detta var inte så spännande för er, men jag skriver det av två anledningar. 1) Jag är så himla glad över att inte behöva ha panik och springa efter folk. 2) Jag är noga med att nämna vilka jag träffar, för att jag sen, när dessa människor är mer tydliga för mig, kan tänka "oj, umgicks jag med den människan?". Kul för mig, alltså.

 

Min plötsliga kärlek till höst

Jag kom på idag att jag älskar hösten. Det kan vara för att livet är som en enda lång höst just nu. Ganska grått. Men höst är bra. Jag ville bara konstatera det? Eh, ja.

 

Min tilltagande kärlek till mat

Seriöst. Idag åt jag två frukostar, två luncher och en middag. Helt rimligt. Efter middagen blev jag äntligen mätt. Lyckan var enorm. Men alltså ca all min tid spenderas till att tänka på mat. Och annat jag är sugen på. Det är ganska iriterande ifall ni undrade, vilket ni nog inte gjorde.

 

Imorgon

Blir den mest exciting dagen på jättelänge. Bara så ni vet. Med denna lilla cliffhanger säger jag hejdå.

Annoushka: Det tycker jag, han har ändå en ganska bra formuleringsförmåga. Haha nej, inte mig heller, men jag älskar det. Allt för symetrin. Ja, men det roliga var ju att det lät som om det var du.

 

Rubriken är det första jag hörde när jag kom ut i köket imorse. Jag frågade om pappa hade låten på hjärnan och han svarade "ja, eller så var kullarna bara levande med bacon." Man vet ju aldrig. Jag har inte gjort så mycket idag. Jag har mest suttit här och panikat. Varför?

 

för vet ni en sak? Det är ett sånt där val idag. Visst är ni jätteförvånade? Och jag haaaaaaaaaatar det. Jag hatar hur alla måste skriiika ut sina åsikter. nu har jag röstat det känns jättebra jag är bäääst och jag älskar mitt partiii...jamen det var väl kul för dig, jag vet knappt vad politik är. Jag vet inte om jag är dum eller lat eller vad men jag förstår inte. Jag vill bara kasta något på någon. Så. Fuck you, valvaka. Jag väljer äppelkaka istället.

 

Istället repade jag med jane bond. Shit vad bra det går! Vår reggie-opera blir snyggare hela tiden och Florence blir...just wow. Florence borde styra världen. Jag vill rösta på henne i nästa val. Kan jag få det tack? Snälla. Det var allt idag, kära folk.

Men hej!

Nu har jag varit i Växjö. Igen. Jag gillar Växjö tydligen? Ändå för. Men om vi börjar från början, sådär som man ofta gör, så hade jag först redovisning av berättelserna i skolan. Alla var sviiinduktiga, for real. Sen gjorde vi en övning och jag fick användning för mina upplevelser som clown. Jag har faktiskt varit clown, i ca en dag. Jag var elva, men...ändå. Jag följde sen Linnea till centralen (hon är en bra person, for your information) och åkte hem efter en aning busskrångel för att jag och centralen inte är bästisar. Jag kom hem och tittade på criminal minds med syster och mamma. Jag gillar criminal minds, också for your information. Otippat, men ändå.

 

Sen åkte jag alltså till Växjö och hade styrelsetimes. Det ska man ju ha ibland. Vi gick till steakhouse, där vi aldrig varit innan och åt mycket god mat. Jag skapade hiphoplåten "don´t make jokes when I´m pouring my coke", som ungefär gick mest så. Eller ja, det var en del "I´m in charge, biatch!" också. Robert tyckte inte att det skulle bli gangstah rap, men jag tyckte att jag är ju inte särskilt gangstah. men det var jag tydligen? Just det, innan det pratade Kristoffer om sin novell om Linus och hans packning. For real, hans packning behöver en novell. Det var en mycket bra story, men nu har jag glömt den. Synd. Kan redan nu säga att han också är upphovsman till rubriken, för annars glömmer jag säkert att nämna det.

 

När vi kom fram till kansliet pratade om bra saker med oss och andra gruppiga saker. Det enda värt att nämna med det är att Robert pratade om oss andra i bokstavsordning. Gotta love it. Jag mådde inte särskilt bra (inte särskilt dåligt heller, men ändå) under kvällen, men det var ändå trevligt. Vi promenerade, åt ur nämnda chokladask (inte jag för jag ska inte äta choklad längre kom jag på av någon anledning) och bara...hade det bra.

 

Idag hade vi möte. Eller...sammanträde, om man ska vara sån. Jag ledde det. Eller...jag typ slog lite med klubban då och då. Oftast när jag skulle. Tror jag. Ändå trevligt. Vi var mycket efektiva och bra och tog bra beslut. Vi hade också en workshop om vad en styrelse gör och andra gruppiga grejer, vilket vi nog behövde lite. Sen åkte vi hem. Jag och Robert tågsamtalade en bit av vägen, för som han sa"man måste ju ha tågsamtal. Hur skulle livet annars fungera?" helt legitim fråga. Och nu är jag hemma. Ett par citat ska jag avsluta med:

Lucy: (mitt i ett samtal) men det gillar inte x.

Jag: Nej, men vad gillar x, egentligen?

Robert: ...Sig själv.

 

Linus: Men akta Anna! Du tappade Anna!

Lucy: Ja men annars hade jag tappat masarinerna!

(no offence, annoushka, det var en colaflaska)

 

Linus: Det är inte farligt att använda ord. Eller...vissa ord kan vara dåliga, men rent av princip.

 

Ett tillägg nu är att jag måste nämna den creepy utropsrösten på bussarna i Växjö (jag skrev först Nässjö, jag längtar hem okay don´t judge). Jag och Robert var övertygade om att han ville något ont. "Sa han park nu? Jag vill inte gå till någon park med honom!". Där slutar detta.

Jag önskar att det fanns någon jag ville prata med. Just nu känns det inte så. Det känns som om alla konversationer mer eller mindre är nödvändiga. Speciellt de med mina vänner. Återigen vägrar jag konsekvent att svara i telefon och det är inget jag ens reflekterar över längre. Och så denna misantropi. Jag har haft så otroligt många konversationer de senaste månaderna som kan sammanfattas med "folk." jag är inget fan av folk och det verkar ingen annan vara heller. Men så konstigt då att jag knappt har några vänner längre eller snarare knappt umgås med någon längre. Who´d have thought? Och jag oooorkaaar inte fixa det. I skolan orkar jag bygga upp nya relationer, av någon konstig anledning, men gamla jobbar jag inte alls på. Det tar emot för mycket. Varför är så himla oklart. Liksom...jag kan prata med folk, jag kan tycka att det är trevligt, men det är aldrig på mitt initiativ eller något jag gör frivilligt. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men det är inte mycket att göra. Känns det som. Ursäkta klyschan, men det känns på riktigt som om ingen förstår. Och som om jag inte förstår någon. Så, meh. Helt enkelt.

Idag har varit en mycket bra dag. Vi hade först responnsgrupp för att prata om våra berättelser. Där pratade vi om just dessa och det var mycket trevligt. Ni får inte läsa min, för övrigt, mest för att den inte är så bra. Det är mest bullshit om en hund. Det är ju inte så kul för någon att läsa om. Efter responnsandet bestämde vi oss för att öla/luncha, så det gjorde vi. Vi var i detta fall jag, Simone, Linnea och Josefine. Vi gick till ariman och bondade över förhållanden, olika sätt att äta godis, de bästa verben, feministkörer, utgångar och andra trevliga grejer. Jag är helt för dessa människor, känner jag.

 

Jag kom sen hem, lämnade äntligen in min fula berättelse och tog det lugnt några timmar. Sen åkte jag och repade med Jane Bond, utan mamma vilket var en aning märkligt. Meeen som vi repade! Vi testade Blondies call me och shake it out av the one and only Florence. Den första blir...reggie med opera. Jag står inte själv för operandet, kan jag lägga till. Det blir awesome! Jag älskar att få sjunga någonstans! Det var allt jag hade nu, och oj klockan är ganska mycket. Eller...inte så mycket för ett blogginlägg, men ändå. God natt!

PS. Rubriken är mitt försvar av baktakt...

Bloggen står stilla som en annan stillastående mupp, men det är okay för det gör livet också. Jag har haft en extreeeeemt händelselös helg vilket var väldigt uppskattat och vemodigt samtidigt. Jag har gått i skolan, gått jättemycket vägar och ibland hittat för att sen gå vilse och sen hitta igen. Spännande liv. Jag har ikväll skrivit på en berättelse jättejättelänge inför skolan imorgon och konstaterat att 1000 ord är jättejättemånga ord. Jag är emot! Egentligen är detta allt som har hänt mig. Jag tänkte bara avsluta med en tragisk upplysning om emmalivet:

Jag åker buss varje dag nu för tiden. Fram och tillbaka. Ändå kan jag inte åka förbi greenshoeboys busshållplats utan att tänka på honom. Alltså, for real. Det har i och för sig varit värre. Jag hade en period, när det var som väsrt, när jag fick hindra mig från att gå av. Nu tänker jag bara på vad som skulle hände om han gick på. Men. Varje gång. Ooorkaaar inte. Så nu vet ni det.

Vet ni en sak? Jag älskar att gå på universitetet. Faktiskt! Vet ni varför? För att ingen är så dum i huvudet som alla var på gymnasiet. Man behöver inte springa efter, bryta sig in i gemenskaper. Eller, jag kan ju såklart ha fel. Jag har bara gått en vecka och har inte direkt några kompisar, men alltså. Aaaalltsååå skillnaden! Jag kan avstå från socialisering av någon anledning och det påverkar ingenting. Folk tycker inte mindre om mig. Jag måste inte springa. Jag vet inte om ni förstår hur fucking fantastiskt det här är. Kan lägga till att jag också var dum i huvudet på gymnasiet, så det är väl okay egentligen. En annan bra sak är att jag hittar jättebra nu! Jag är the pro och det är faktiskt helt sant. En tredje bra sak är Florence. Det kändes som om det var länge sen jag sa det.

 

Idag har jag hur som helst haft föreläsning i framförande. Vi framförde citat och vi fick responns av läraren. Jag lärde mig grejer om kroppsspråk vilket jag ju behöver. Läraren var väldigt duktig, men hade kanske inte det bästa blindbemötandet. Eller...så kan jag inte säga. Hon var en sån som försökte liiite för mycket. Som är osäker på hur hon ska prata och hantera allt. Jag har ganska dåligt tålamod med sånt, men jag försöker. Vi hade också gruppövningar där den nervösa pizzan kom in i bilden. också ljuva cycklar och solnedgångar. Varför är ointressant för alla.

 

Vi redovisade också våra fabler och detta genom att göra om dem till valmanifest. Det var awesome eftersom vår ju handlade om en val. Vi pratade om ett parti som var för diktatur och det blev mycket bra, speciellt Hannes något oväntade brandtal på slutet. Det var säkert teet som gjorde det. Sedan åkte jag hem, åt lax och var glad. Jag ska nnu sluta inlägget med en liten intressant iakttagelse:

 

Först gör jag det till en grej att skriva och prata om djävulen.

På författarlinjens första skrivuppgift skriver någon som inte är jag (utan som i själva verket är Johannes) om just djävulen.

 

Under linjen gör jag det till en grej att prata om ekorrar i tid och otid.

Gissa vad som skrivs om på den första uppgiften här? That´s right. Fucking ekorrar. återigen helt utan min inblandning.

 

Vad blir det nästa gång?

Idag har jag börjat min andra kurs, att skriva dramatik. Därför har jag åkt till Växjö. Jag och Småland är uppenbarligen inte färdiga med varandra. Någonsin. Jag saknar Småland jättemycket alltså for real. Men det var ju inte det vi skulle prata om. Jag har alltså lärt mig om drama och blivit så, så, så pepp. Och livrädd, för jag har ju inte läst några pjäser och kan ingenting om pjäser och alltså va. Men min lärare är bäst (ännu en, jag vet) och hade ett lång monolog om hur patriarkala strukturer relaterade till syn. Det är kanske det coolaste jag har hört i år, eller eventuellt någonsin. Sen pratade han om dramats struktur, vilket inte är hälften så konstigt som det låter. Mina kursare är trevliga och jag är yngre än alla andra men det är okay. Tror jag?

 

Nu är jag hemma och lyssnar på allt vi säger är sant och blir så inspirerad. Inspiration är sämst, ändå, för vad skriver man när man är inspirerad? Jag förstår inte. Men jag är väldigt glad, helt enkelt.

Hej ni!

Igår var jag så trött att bloggande inte gick att tänka på. Men idag är jag pigg, skriver jag och gäspar. Nej men jag är faktiskt det. Jag har gått mer i skolan. Igår hade vi en föreläsning om vad retorik är. Den var ganska...oförståelig. Men det är för att jag är låghalt. Annat som hände var att Bernard klämdes i en dörr (han är oskadd, så det är okay), att jag gick jättemycket vilse och denna fina dialog:

Elev kommer in i klassrummet.

Lärare: Kom du lite sent eller?

Elev: ja.

Lärare: Heter du något särskilt?

elev (sätter sig ner): Näe.

Deppigt för honom, ändå.

 

Idag var jag mycket gladare och piggare, och jag hittade till nästan allt yaaaay. Vi hade en till föreläning med världens bästa lärare, Sara. Hon är bäst av den enkla anledningen att hon konstant skickar dokument och information till mig samt behandlar mig som vem som helst (exempel: När vi delades in i grupper skulle varje grupp samlas kring en av gruppmedlemmarna. I min grupp blev inte jag den alla skulle samlas kring utan jag fick hitta folk som alla andra. Detta har på riktigt aldrig någonsin hänt mig! Jag är ganska glad om det inte märks). Gruppuppgiften i parentesen var en fabel, som jag skrev tillsammans med några muppar vid namn Hannes, Jens, Lucas och Simone. Den blev mycket bra och handlade om en blåval och ett fiskstimm. Vi hade väldigt svårt att få sensmoralen att bli positiv samt att inte skriva enbart ordvitsar. Jag fick smaka fancy årgångste som Hannes bjöd mig på, men det smakade tyvärr lika mycket te som allt annat te. Men upplevelsen, tänkte jag. Är inte helt säker på namnet, kan jag inflika. Vi hade sen mentorsträff och det var ganska trevligt. Sen kom jag hem, fick hello saferides nya skiva (eller fick och fick, den kom fram menar jag) och fikade med mormor. Jag har världens bästa mormor om ni undrar. Hon följer mig till bussen nu tills jag hittar och möter mig när jag ska hem. Hon kom också idag och sa "jag har med mig lite energi till Emma och Sara" och hade med sig wienerbröd. Bästa. Jag har också världens bästa mamma. Hon tränar vägar med mig ungefär hela tiden, kollar upp saker, stöttar, ragear på folk med mig...jag kan fortsätta för alltid ungefär. Så livet är just nu bra. Och imorgon börjar jag min andra kurs i Växjö! Exciting! Just det, rubriken. Den är ett citat från gårdagens föreläsning, om typ vad retorik är.

Idag, mina vänner, har jag börjat plugga på universitetet. Chocken är total! Retorik, närmare bestämt, ifall jag hade glömt att nämna det vilket faktiskt kan ha hänt. Jag var idag på upprop (jag kan inte skriva upprop utan att skriva uppror) och introduktion och grejer. Jag har redan börjat plugga, kan jag meddela. Livet är mycket bra. Jag har också tränat vägar till förbannelse och ätit jättemycket hela tiden för jag är hungrig konstant. Jag har mått bra hela dagen (förutom imorse men det är okay) så yaaay. Det var nog allt.