hopelosthead

Agnes: Jag tror jag har det, ja. Du är söt. Har jag någonsin fått backstoryn på varför du kommenterar anonymt? What's the deal?

 

Vet ni? Nu ska jag skriva ett inlägg när jag mår bra! Crazy banansas! Varför säger ingen utom jag (och min mamma) så? Better with an extra s! Okay...jag ska prata normalt nu. Men det är inte mycket som har hänt. Det har blivit sommar och det kom jag på idag. Så jag satt ute bland fåglarna och skickade/fick märkliga sms. Bra liv. De senaste dagarna har jag annars mest lyssnat på Gilmore guys. Rubriken är därifrån och allt. Jag har besökt en bygghandel bara för att den har så bra vibbar. Jag har pratat med Plockahontas och Hannah. Jag har...säkert typ gjort något? Eller också inte. Avslutar juni på ett klassiskt sätt med exakt inget. Lövly osv. Jag ska nu inte skriva spaltmeter av kryptiskt mush, för att jag ibland bara inte ska göra det. Så kan det va, god natt, vi avslutar den här månaden exakt nu.

Jag borde ha vuxit upp. Genom alla tankar jag har haft de senaste två veckorna är det den meningen som stannar. Jag borde ha vuxit upp men det har jag inte gjort. Jag är ett barn. Ett skräckslaget litet barn. Naivt. Tror konsekvent på alla för jag förstår inte varför man ljuger. Säger saker som inte stämmer. Det kallas mod att vara ärlig men det är det aldrig för mig. Det är bara svårt att förstå folk. Jag vill vara mindre rädd. Släppa på min sjuka kontroll i fem minuter men det är inte så lätt. Inte bara att bestämma sig. Jag behöver orimligt mycket trygghet. Det finns ingen. Det finns ingen jag kan krypa ihop hos och inte känna mig äckligt omhändertagen. Eller. Det finns en. Konstigt, eftersom det är den person jag varit allra mest rädd för. Ändå är det bara ett nummer jag vill ringa när jag mår så här och det är inte det man kan tro. Aldrig. Måste ju vara stark. Det är också konstigt, för jag beter mig inte så. Ärligheten kräver att jag förklarrr hur jag känner. Tell, don't show. Vill så gärna vara stark, se stark ut, jag vet inte faktiskt. Vill skydda och inte konstant bli beskyddad. men jag behöver ju det. Behöver kanske att någon ska säga åt mig att skärpa mig. Det är väl alltid det man ska ha i sitt liv. Men jag vill inte. Jag vill inte höra att jag måste växa upp för det är väl jävligt uppenbart men jag vet inte hur. Jag skulle vilja lära mig att bete mig som folk åtminstone ibland. Men fuck it just nu vill jag bara ligga stilla och ha en hand som stryker mig över håret utan att det måste vara så jävla panikläskigt. Fucking hell. Det är jag och koltrastarna. Genom allt.

Idag är inte heller bra. Shocker. Jag är inte ett fan av fenomenet Emma. Känner mig ensam, bitter, konstig osv. Det är jobbiga känslor, som jag skrev igår, för man kan inte göra något åt dem. De är också väldigt bra på att hitta anledningar till att finnas. Jag gör mest ingenting. Det är så fantastiskt nostalgiskt, ingentingandet. Kan inte höra av mig till någon för att 1) vem ens?, 2) jag är för osäker och 3) hatar att svara "inget händer här" på den oundvikliga fråga. Märkligt nog känns det som om jag spelar teater med alla. Märkligt eftersom jag påstår att jag är så ärlig, vilket jag ju dessvärre är. Men med teater menar jag att jag typ...låtsas ha koll på livet. "Jag trodde du tyckte om dig själv." Det kanske jag gör ibland? Antagligen, ja. Men grejen är ju att jag är så fucking beroende av de få sammanhang jag har. Men alla i mina sammanhang har andra sammanhang också. Jag pratar om mina vänner på ett sätt som om jag har många men jag har ju inte det och ibland bara slår det mig. Jag har det väldigt bra i jämförelse med hur saker har varit. Jag har folk som undrar hur jag mår, folk som vill vara med mig. Och jag är jävligt tacksam för det, for the record. Men jag är så långt ifrån säker. Så långt ifrån casual. Jag är fortfarande övertygad om att allt kommer gå åt helvete at one Point or Another. Skulle vilja att det fanns trygghet. Någon att klamra sig fast vid. Det finns ingen trygghet. Inga ord som på riktigt fastnar. Det finns ingen spontanitet, inget mod, inga äventyr. Jag kan inte. Det här hänger ju inte ihop inser jag nu men ni får väl fucking leva med det I guess. Jag ska skärpa mig nu. Om jag fick en krona för varje gång jag sa så vore jag rik. Tänker att bara jag säger att jag ska skärpa mig förstår ni att jag inte är någon ångest-junkie. Men det kanske jag är? Om jag inte är det, varför kan jag inte bara må bra i mer än fem minuter då? Jag förstår inte. Men ja jag får väl sitta här. plocka tappade hårstrån lite överallt. Det här att mitt hår symboliserar mitt liv är fan sant. Nu får jag nog sluta skriva ord. Förlåt osv.

Jag förstår ingenting. Jag vet inte om det finns något för mig att förstå, men jag förstår ingenting. Min spontana instinkt är att hitta på svar på alla mina frågor, as I so often do...men jag försöker låta bli. Så jag vill bara säga det. Jag förstår ingenting. Och det gör ont. Det kanske inte borde göra det, för det är nog inget som har förändrats, men det gör det. Jag är förvirrad och osäker och det gör ont. Det gör ont att inte veta men framför allt gör det ont att inte vara säker på om jag får ha ont. Hur mycket jag får vara i olika situationer. Hur high maintenance jag faktiskt är.

 

Det här är alltså ingen bra dag. Jag har umgåtts med mamma, jag har repat med jane bond, jag har fått höra när mina vänner träffar varandra för första gången och hur märkligt det är...men mest har jag varit ensam, förvirrad och väldigt ledsen. Mest för att jag är jag och det liksom inte är så mycket att göra åt saken. Att så få människor förstår vad jag säger ens. Jag fattar väl också att jag inte är så mycket mer komplicerad än någon annan men det känns ändå så ibland jag vet inte. En dag full av fula känslor, helt enkelt. De är svåra att få bort eftersom man inte kan göra något konkret åt dem. Inte vad jag har kommit på åtminstone. Det är alltid någon annan som måste göra det, och någon annan gör sällan någon eftersom de har bättre saker för sig. Sagt utan bitterhet, btw. Det ska folk ha. Jag behöver inte folk, jag har Florence. Inte sant men hon hjälper faktiskt. Ni tror säkert att jag överdriver min kärlek till henne, men...det gör jag inte. Hon bara förståååår allt. Jag är uppenbarligen femton whatcha gonna do oh that's right nothing. Nu blir jag sådär jobbig mot er, så det är nog dags att jag sover. Läser gamla böcker och kurar ihop mig i en liten hög. Det blir bra. jag vet att det blir bra. Everything does not suck, så att säga. Men jag förstår som sagt ingen-fucking-ting. All oro förbjuden I guess.

Hej folk!

jag är nu hemma från en Skåne-roadtrip med Syster. Den var Amazing! Kanske till och med bättre än den första, som vi gjorde för två år sen. Förra året blev det ingen trip. Trauma. Men vi tog igen det nu!

 

Vi började med att åka till Hässleholm. Förstår ni nu hur Amazing det var? Hässleholm, liksom. Där åt vi asiatisk buffé (#tradition) (vi utropade på riktigt olika hashtags högt under resan) och läste om staden på en massa olika språk. Syster fann detta helt rimligt. Vi frös ihjäl på stationen, men sen åkte vi till Kristianstad. Därav rubriken, eller mest för att Syster nu är på väg till Berlin. So it's funny. Anywayyy...i Kristianstad fikade vi (matpauser är de enda pauserna) och sen skulle vi höra ett klockspel. Men...så fort vi satte oss tystnade det. Precis då började baren mittemot spela Håkan Hällström och jag bestämde att om nästa låt var bra skulle vi gå in. Nästa låt blir...tystnad. #närkristianstadkastaruten.

 

Så vi åkte därifrån och till Åhus, där vi skulle bo. Men där var också en festival! Eller...vad nu det heter. En liten töntig grej med ett tivoli och lotter och en scen och sånt. Fakking perfekt, tyckte vi. Vi installerade oss på vårt vandrarhem och sen åt vi vår europeiska middag, införskaffad på coop: baguette, vindruvor, chips och vin. Det sista var obviously inte från coop, och vi fick köpa varsin mini-flaska för att vi hatar vad den andra gillar. Middagen var definitivt vår höjdpunkt, med fransk musik (som var ganska fint) och vi tappade bort oss i konstiga ord. Hela resan sa vi fel på exakt allt och det som blev rätt blev ungefär så här:

"Varje gång du spelar den låten dör ett litet djur...i min själ."

Så jag har djur i min själ. Like one does. Syster kallade Åhus för Svenningholm och allt var helt rimligt. Anledningen för den lätta middagen var för att få plats med glass, because when in Åhus you must eat glass on a båt. So we did. Vi såg då också festivalens bonnarock-band (their Words, not mine) och de var...alltså...vi var i chock. Vad fan gjorde de ens? Ingen vet! Och varför såg publiken det och var helt peppiga? Exakt ingen vet! När vi vandrat runt och kollat på hus (no, seriously) gick vi "hem" igen och spelade kort. I lost. And failed. Shocker.

 

Idag gick vi upp (det var ett projekt), packade ihop och åt frukost. Som vi tydligen hade köpt. Eller? kanske inte. men vi åt den och sen åkte vi till malmö. Lite märkligt val, men Syster skulle på en grej på sitt jobb, so that's why. Vi pratade om en massa olika grejer, fikade på folk & rock och hade ett bra liv. Det var till och med sol ibland! kaooos i systemet. Sen åkte jag hem och Syster började sin resa mot Berlin. Jag är mest här. That works, too. God natt nu, kära folk.

Rubrik signerad: Pappa. För ibland är det uppenbarligen inte okay? What did scouter ever do to you? Känner han några ens? ingen vet.

 

Livet har generellt varit helt tomt, men idag har jag åtminstone varit i riktiga världen. Jag åkte till stan med syster och Benjamin för att köpa present till mamma, för det är hennes fölsedag idag woooo! Vi letade efter presenten lite överallt och åt crepes på the Amazing crepe Place. Det är Amazing, om ni inte förstod det. Sen åkte vi hem och jag stöttade Syster när hon bakade tårta (eller vad hon nu bakade egentligen). Vi spelade också ett märkligt spel om en prinsessa, men jag fick punkta korten so I was happy. Nu ska vi snart ha fölsedagsmiddag, och det är tur för jag är fakking hungrig. Det blir så när man bara äter crepes. Vi ska äta lax! Jag älskar lax! Med det går jag ifrån er.

Idag är inte en spännande dag alls. Surprise! Mitt liv är väl generellt inte så spännande. Det kanske är därför jag fyller bloggen med kryptiskt mush. Annars vore den ju helt tom. Men idag blir det inget kryptiskt mush, för jag är inte så mushig idag. (Så kan man inte använda det ordet.) Jag är glad idag. Det är en chill dag i mitt huvud, så att säga. På den har jag läst, ätit (det är definitivt en ät-helg detta) och hittat en podcast som enbart fokuserar på Gilmore Girls. Perfekt eller vad? Ni skulle bli förvånade om ni förstod hur mycket av min personlighet som är Gilmore Girls alltså. Och inte alltid på ett bra sätt. Jag kan liksom höra hur Lorelai Gilmore jag blir när jag flippar ur ibland. På tal om det (typ) har jag haft orimligt svårt att prata svenska idag. Mer än vanligt alltså. Det har eskalerat de senaste veckorna, men nu var det så illa att när jag sa ett svenskt ord gjorde jag nästan en double take för att jag inte kände igen min svenska röst. Jag vet inte riktigt vad det ska betyda. Antagligen ingenting, det brukar vara så. Innan jag slutar vill jag delge er två tankar jag har haft om...tidens gång. Eller något.

 

1: Den här veckan har haft tre söndagar. Det är nog någon slags rekord. Idag, igår och i onsdags var totally söndagar för mig. Jag vet inte vad jag tycker om det.

2: Är det bara jag eller är juni en sån månad som bara...försvinner? Det var likadant förra året. Man bara...vänta, det var en månad här, snart är den slut, jag hänger inte med här. (OBS: Jag pratar bara om månaden i sig. 0 % subtext.)

 

Det var mina tankar om tidens gång. Eh, ja, det var ju ett fancy namn på något som inte är så fancy. Det kanske är tur att jag inte får namnge den här bloggen nu? Det hade blivit så fancy. Nu får jag leva med mitt trettonåriga jag och hennes bloggnamn. Vet ni, jag är osäker på om jag någonsin helt förklarade backstoryn till hopelosthead? Det kanske ni får veta någon gång. På bloggens fölsedag, kanske. Eller så väntar jag något år och tar det på tio-årsdagen! Och ni bara: Vi inte bryyy! Men ni borde bry, tycker jag. Då kan vi ha en stor q & a om bloggen. Eller...q som i att jag ställer frågor till mig själv, för ni kommer inte göra det. Ni har ju förhoppningsvis roligare saker för er. Det borde jag också ha. Vad är det här för ett inlägg ens? Hejdå med er konstiga människor som spenderar er tid med att läsa mina märkliga ord.

Jag skrev häromdagen att jag är i den riktiga världen. Det är jag fortfarande. Det är ganska märkligt att jag inte varit det på flera veckor. Att jag konsekvent skapat scenarion som jag sen trott på. Att jag hela tiden tror att det värsta ska hända. Kanske inte med den situation jag är i just nu, men i de situationer som kanske kommer. De jag hoppas på. Jag hade bestämt mig för precis vad alla inblandade skulle tycka och tänka. Jag hade inte frågat någon annan om vad de tänkte och tyckte. Ändå antog jag att jag visste. Till och med människor jag inte känner (eller bryr mig om) gav jag röster i mitt huvud. De fick också tycka och tänka saker. Och det är ju jävligt konstigt för det spelar väl ingen roll vad de tänker om något? Eller det gör det väl...men, nej, egentligen inte. Inte för mig. Jag har helt enkelt konstant bestämt mig för att den verklighet som gör mest ont för mig är den som faktiskt finns. Helt ogrundat.

 

Jag kommer att tänka på ett samtal jag hade för ett tag sen. Ett som faktiskt står nästan ordagrant i den här bloggen, fast i en helt annan kontext. En fråga jag inte kunde svara på, för jag hade aldrig tänkt på det. Jag försökte, för jag svarar ju alltid på alla frågor jag får, men jag minns faktiskt inte vad jag kom fram till den natten. Det var så mycket annat som hände då. Jag har tänkt på den där frågan sen också, men inte kunnat besvara den. Inte förrän idag. Idag förstod jag plötsligt vad den betydde.

 

Svaret på frågan är: Nej. Jag tillåter inte mig själv att vara lycklig. Jag har ingen aning om hur man gör. Men jag är åtminstone medveten om det nu. Kanske inte sen, men nu. Det hade jag kanske inte varit om jag inte fått frågan. Tack för det.

Rubriken idag är från tell mama, ursprungligen av etta james, men för mig av mina absoluta ny-älsklingar the civil wars. Jag kan inte få nog av den låten. Något med känslan. It fucking speaks to me. Och jag älskar, älskar att sjunga den. Orden...smakar gott. Det stör mig att så få människor förstår hur mycket jag går på smak när jag använder ord. En hel massa ord kan jag ju inte ens säga för att smaken är så motbjudande. Då tycker folk (nog) att jag är ganska töntig, men...nej. Det är nog inget jag kan göra så mycket med. Det är heller inte (enbart) prydhet, som många tror, då många äckliga ord (rent i smaken) är sexrelaterade. Men det finns ju helt vanliga ord som bara inte går också. Och namn. Och smeknamn, don't get me fucking started on those. Men så finns det ju också ord som smakar orimligt gott. Engelska smakar ju generellt godare än svenska. Spanska smakar också godare, vill jag minnas. Det finns såklart också namn som smakar gott. Både laddat och oladdat. Men det är en helt annan konversation.

 

Oj, vad jag inte hade planerat hela den parentesen. Men jag har tänkt mycket på det idag, så det är väl inte så konstigt. Igår när jag slutade blogga avslutade jag hursomhelst inte högtiden, som jag skrev. Istället pratade jag med Plockahontas om litterarism (min "religion", som jag inte har nämnt i bloggen på typ...7 år?). Det blev en väldigt intressant diskussion, tycker jag, för jag diskuterar sällan grejer. Det är kanske bra för mig? (Det borde jag kanske inte ha sagt.) Idag har jag varit orimligt trött. Jag hade tänkt sova, men Benjamin dök plötsligt upp, så jag kunde inte det. Men vi hade ett ganska trevligt samtal trots mitt morgonhumör, so all is well. I övrigt har jag mest legat i min säng och läst, för det är vad jag har orkat med. Pratat med Hannah, har jag också gjort. När blev jag en sån som konstant pratar med olika människor (okay tre olika) i telefon? Jag vet inte om jag vill ha med det i min identitet, alltså. Det är lite tonårsvarning på det. Men...jag tycker ju om att prata med er! Det får helt enkelt prioriteras framför den där identiteten jag ändå antagligen inte har. Den är jag nog besatt av som det är. Typiskt nog ska jag därför lämna er för att lyssna på Florence och dricka cola. Så kan det va.

Idag (igår) vaknade jag med ångestkänslor och annat kul. Jag kände midsommarpeppen alltså. Men lyckligtvis försvann dem under förmiddagen och sen har jag icke-firat i min ensamhet. OBS inte så deppigt som det låter. Jag har haft en bra dag. Jag har sjungit (något jag gör alldeles för lite av), ätit väldigt mycket olika grejer och sett the casual vacansy. Den var fin, fast jag saknade mina favoritdelar från boken. Så, det är vad som har hänt denna dag. Inte särskilt spännande, all in all, men nu är jag på ett ganska bra humör. Alltid kul när det händer. Jag ska nog avsluta den här högtiden snart, tror jag. Jag kan sluta med att mina öron blir helt hoptryckta av de här hörlurarna. Hur händer inte det alla? Ingen vet. God natt nu alla.

Hej osv!

Idag är en bra dag, bestämde jag mig för. Så då är det väl det. Jag har inte gjort jättemycket, men ändå. Det jag har gjort är att skapa gudar till en rollspelsvärld med Benjamin. The God of Life hette ett anagram på mango och det var ungefär vår samtalsnivå, men det var väldigt roligt. Jag fick döpa gudar till Florence, so yay!

 

Sen pratade jag med Onna och hon var väl lika söt som alltid. Jag fick beskåda hennes tvätt-monologer och prata om allt möjligt som händer i våra mysteriska liv. Till exempel livets fyra stadier, vitlöksmajonäs och upptäcktsfärder. Sen lyssnade jag på musik med min mamma och åt mat och sånt man gör, för att sen avsluta kvällen med att återigen göra Plockahontas sällskap när han körde upp till Småland. För man måste ofta köra till Småland uppenbarligen. Rubriken kommer därifrån (per request denna gång) och jag fick också höra mycket om hans krig med lastbilar. Vi sa många sanningar (vissa om grodor, vissa mer om annat) och jag pratade ovanligt mycket svenska (fast inte särskilt mycket alls enligt någon annan, tror jag). Så kan det vara. Några meningar kryptiskt mush innan jag sover:

Jag är på besök i världen utanför mitt huvud. Det är som att öppna ett fönster, andras frisk luft och bara: just det. This is happening. Det är på det hela taget en bra känsla. Frisk. Att inse hur mycket jag faktiskt fortfarande hittar på om mitt eget liv. That's not how it works. Perspektiv är bra. Inte alltid trevliga men bra nonetheless. Och jag tror, mer än någonsin, att det kommer att ordna sig med allt. Kanske inte till det bästa så som jag ser det nu, men vad ser jag ens liksom? Saker kommer bli på något sätt och så är det inte mer med det. Njut av denna odramatiska stund, yall. I know I do. God natt.

Hej ni!

Igår var jag som sagt inte hemma, vilket (också som sagt) var väldigt bra. Jag träffade Marie och Sandy, vilket var Amazing! Jättelänge sen, ju. Vi åt fantastiskt god pasta och pratade om...vad pratade vi om? Jag är väldigt trött så jag vet inte. Sen bestämde vi oss i alla fall för att ha lördag på en tisdag, pretty much, och festade. Helt rimligt, ansåg jag. Vi sjöng allt från bamse till Duvemåla och deeptalkade lite mellan varven. Jag fick också se på när de lagade mat mitt i natten och därifrån kommer rubriken. Det blev en ganska intressant måltid, har jag förstått det som. Såklart kunde vi inte sluta i tid, för vem gör ens det, så runt 06:00 somnade jag. Först hade jag och Marie dock ett bra samtal som gjorde att jag började tänka på saker på helt nya sätt. Sammanfattning av vad jag kom fram till: Ni borde inte ta den här bloggen på lika stort allvar som det ser ut som att jag gör, och jag kanske inte behöver skriva exaaakt alla mina crazy tankar. Det gagnar ju liksom ingen.

 

Idag hade jag och Marie chill-dag. Vi ljud-smsade med Sandy ("sorry, I don't understand where all of this is coming from" säger jag bara) och Marie gjorde sakta men säkert scones. Vi åt dem, maserade varandra (för att ingen kan men båda vill kunna) och Marie gjorde en fin fläta på mig. Jag älskar att ha fläta, så att ni vet. Nu är jag hemma och har ätit nyfångad lax för att min pappa plötsligt blev the fishing man. Helt rimligt. Jag undrar mest när jag får sova egentligen. Snart, hoppas jag. Så, god natt.

Rubrik signerad: Plockahontas. Helt ofrivilligt. Kontext: Irelevant och i det närmaste obefintlig.

 

Vilken märklig dag idag är. Jag tror att det är en ganska viktig dag, men det känns inte så. Det jag borde tänka på glömmer jag hela tiden. oklart om det beror på förnekelse eller oanade höjder av narsisism. Jag tror det är det första, eller hoppas kanske. Försöker att inte tänka på det men ändå tänka på det. That made sense except no. Det är mycket lättare att tänka på allt jag brukar tänka på. inte för att det är lätt, för det är det inte, men det är inte livsavgörande (även om jag nog beter mig som om det är det). Det första är ju det. Men det är ett slags livsavgörande som hänt så, så många gånger. och ändå aldrig. Jag vet inte varför jag inte bara skriver vad jag pratar om. För en gångs skull kan jag ju faktiskt det. Jag gör inte det ändå, för att...jag vet verkligen inte. Kanske för att om jag förklarar hur allvarligt det första är, blir det så uppenbart hur töntig jag är som bloggar om det andra (vilket ni generellt har mer koll på). Så lite narsisism är det ju ändå. Men sammantaget är det en märklig dag. Allt faller runt mig men jag ligger mest i min säng och lyssnar på musik för det är det jag orkar med. Men det är okay. En ganska bra sorts trötthet. Självvald trötthet är alltid en ganska trevlig känsla tycker jag. Som om man har kontroll över sig själv. Eh va, det där hade jag inte tänkt innan jag skrev det. Men nu har jag tänkt det. Det är därför jag älskar min blogg. Den får mig att tänka på saker. För det gör jag ju inte hela tiden redan. Eh...ja. Det är nog väldigt bra att jag inte ska vara hemma ikväll, tror jag. Jag blir ju konstig(are) av att sitta här jämt inser jag. Detta ytterst meningslösa inlägg får vara slut. Just det! All oro förbjuden. Glömde skriva det i gårdagens inlägg. Det är ju en viktig grej, insåg jag sen när folk blev oroliga. Det behöver ingen bli. Inte över mig, in any case. Inte någon annan heller kanske men...ändå.

Blue: Inte särskilt stalkigt alls. Har på riktigt fått kommentar på ett inlägg minuten efter att det skrevs. Det hände lyckligtvis bara en gång.

 

Rubriken är väl svaret på frågan om vad som händer i mitt liv. Det är ingen bra dag idag. Det var inte igår heller. Det kunde varit. Jag blev äntligen klar och godkänd på äckelretoriken. Jag borde vara glad över det. Och jag är nog inte särskilt ledsen heller...eller jo det är jag, men inte av någon rimlig anledning. Tror jag. Jag vet på riktigt inte längre. Problemet med mig är ju att jag flyttar in i mitt eget huvud och bor där och sen vet jag inte vad som händer utanför. Små bilder. Så jag vet inte vad jag har att vara ledsen över. Eller glad, for that matter. Vill bbara ut och göra något. Bli distraherad. Inte må illa. Inte må dåligt. Inte tänka i cirklar och inte prata med mig själv. Which I do. A lot. Inte vara patetisk och...wait for it...viktoriansk. Inte rent bokstavligen (eller alltså...nä inte det heller men ja...inte enligt metaforens bokstavliga betydelse? What?), men ändå. It's getting there. Men jag tänker att jag åtminstone är medveten om det den här gången. Det är bra. Det kommer ordna sig. Allt kommer lösa sig till det bästa eller åtminstone åt något håll. Kanske. Jag är så trött på detta så jag orkar inte skriva mer om det. Säg något distraherande tack. Något jag kan fokusera på. Anything goes.

Jag är rädd för väldigt många saker. Det är nog bland det första folk vet om mig, har jag en känsla av. Det mest kända är väl min rädsla för spyende (och jag förstår faktiskt inte att inte alla har den?), men det finns så mycket annat. Jag är livrädd för att testa nya saker och vara otrygg. Den senaste tiden har jag umgåtts med människor som konstant ifrågasättet dessa rädslor och det är jag väldigt tacksam för. Jag vet inte om de förstår hur mycket jag växer när jag är med dem. Men jag har väldigt många rädslor kvar. Jag är brutalt rädd för konflikter. Kalla röster, hårda ord och djupa suckar. Jag vill aldrig ta upp något jag är arg över, för jag vill inte ha någon motreaktion. Då ber jag om ursäkt direkt och tar tillbaka allt. Jag är till och med rädd för andras konflikter. En annan av mina rädslor är den motsägelsefulla skräcken för att vara för mycket och för lite. Oftast det förstnämnda. Jag försöker att förtrycka orimligt mycket känslor för att vara normal. Det går sådär. Men jag vill inte heller betraktas som kall, likgiltig och tom. Det är en av många jävligt märkliga paradoxer jag lever i.

 

Jag har tänkt mycket på det här under veckan. Varför? För jag vet inte när jag var så här rädd senast. Det märks inte så mycket, men jag känner det. Jag sover sämre och tänker mer. För det finns en sak jag är mer rädd för än kanske allt annat: de delar av mig själv jag inte kan kontrollera. Jag har, mot alla odds, kontrollerat dem i flera år. Det resulterade i en personlighetsklyvning som inte finns på riktigt för att det ju omöjligt går att kontrollera saker som måste få finnas. Mina instinkter är inget jag någonsin lärde mig att respektera. Därför byggde jag nya. Hostess-instinkter, if you will. En panik jag inte kan skaka av mig. Eller. Ibland kan jag ju det. och det är det som är så läskigt. Hur jag skiftar.

 

Det finns andra rädslor också, nu. Rädlsan för att allt ska vara för ingenting. Jag försöker tänka att jag kommer växa oavsett, och det är vad jag säger till folk, men det här är så fucking stort och det är det inte för någon annan. Om jag inte klarar det nu blir det ännu svårare nästa gång. Och om jag klarar det för ingenting blir det antagligen omöjligt. Jag vill inte skriva detta, för det är ju en rädsla i sig. Att vara too much drama. Too much work. Jag vill ju inte kräva någonting whatsoever. Vill vara...det bättre alternativet. Jag vet inte varför jag trodde att jag kunde skriva ett fancy inlägg om rädsla. Jag är ju alldeles för rädd.

 

Jag vet att jag borde ta allt som det kommer och inte överanalysera allt som inte händer eller kommer att hända. Men jag är inte sån. Förlåt osv.

Dagens rubrik signerad: Hannah. Så att alla vet.

 

Igår var jag på student. Shocker. Det var mina gudföräldrars dotter (min gudsyster? Huh?) som studentade och det var väl trevligt för henne. Jag umgicks med syster, Johanna kusin och hennes brittiske Will. Jag fick prata jättemycket engelska, så jag är nöjd. Sen kom jag hem och pratade med Hannah och sov och sånt.

 

Idag gigade jag i Malmö. Sådär som man uppenbarligen gör ibland. Till min hjälp hade jag Plockahontas och det måste jag säga for the record att jag är väldigt tacksam för. Egentligen skulle jag inte det, you see, men eftersom han var den bandmedlem som var upptagen på den minst exotiska platsen (Småland) åkte han hem och spelade med mig. Dessutom lärde han sig Paris idag så vi kunde spela den. What. Själva giget gick väl bra, trots brist på publik, so yay osv. Jag har sen varit hemma, solat, ätit och inte gjort så mycket i livet. Det här var ju ett spännande inlägg för er except no. Jag är inte ens deppig så jag har ingen ursäkt för att vara så tråkig på bloggen. Ibland är man väl det. God natt.

Idag, mina vänner, kan jag berätta om mina nyheter. Ni vet väl ändå, men ja. Idag har jag skrivit på kontrakt för mitt livs första lägenhet! Det är "the unwanted one", som Hannah kallade den, alltså en som bara jag verkade vilja ha. Men som jag ville ha den. You can't even imagine. Säljaren, Katja, förstod precis vad jag menade med lägenhetens energier. Bra tecken om något. Mer exakt är det en etta på 37 kvadrat, med helt ok-stort kök och sovalkov. Så snart (14/7) kommer jag att bo på mellanvångsvägen 14 c. Det är också preciiis vid bussen, så det är det bästa som hänt pretty much. Så nu sitter vi mest och målar och renoverar i tankarna här hemma. Jag har orimligt mycket att säga om olika färger. Men det kommer bli väldigt fint.

 

Dagen har efter detta saktat ner en del. Vi hade inga studenter idag, så inget har hänt. Jag har hostat, ätit jordgubbar, pratat med Plockahontas och tänkt en del på min rubrik. Eller ja själva rubriken kom från en låt och var inte det minsta planerat, men...ändå. Vi kan säga det. Jag vet inte riktigt. God natt små människor.

Blue: My bad, men det lät verkligen så! Förstår liksom inte varför du annars plötsligt skulle säga åt mig vad jag skulle ha för rubrik. Du verkar hur som helst ha startat något. Vänta och se. ;)

 

Idag är en bra dag! För det första är jag sjukt mycket friskare (ja jag vet konstigt ordval). För det andra drömde jag en väldigt fin dröm inatt och då vaknade jag på ett utomordentligt humör. För det tredje fick jag Amazing nyheter som jag inte kan prata om än, men de är Amazing! Tror jag. Eventuellt. För det fjärde fick jag ett gig i sommar från ingenstans, peppen! Har jag sagt att jag ska giga på lördag ens? Det ska jag. För det femte är det studentvecka ju, så vi var på två såna idag. Den första (omg uppräkning i uppräkningen) var hos Rolle, fast hos hans ex-fru. Något märkligt ansåg jag, men ingen höll med. Där fanns tzatziki och vin, så jag klagade inte mer sen. (inte innan heller men ja.) Den andra var i huset mittemot vårt och där träffade jag en kvinna som visste vem jag var efter spelningen på underverket! Fucking sjukaste som hänt! Nu borde jag sova, för exciting grejer händer imorgon och jag är nog egentligen inte helt nykter alltså. Men...jag vill inte sova. Jag vill vänta. It's my thing now. Så kan det va. God natt.

Jag har blivit en blogg-sellout, yall. För även den här bloggrubriken är bestämd, och denna gång är det av Hannah. Hon ville hävda sig efter föregående inlägg, kände hon. Moget osv, men det fick hon. För jag är snäll. (Va? Det är jag väl ändå inte?)

 

Igår var jag och tittade på ännu en lägenhet (shocker) och den var fantastisk. Sitter på nålar och väntar på hur det ska gå och har gjort så hela den här dagen. Men jag har också pratat med både Hannah (som förstått ovan) och Onna, och det var bra. De är båda väldigt bra om allt som händer, tycker jag, även när jag inte vill att de ska vara det. Ikväll gick jag också på en student, för såna tider är det ju nu visst. Jag kände knappt studenten, men hallå gratis mat jag klagar inte. Men mest har jag väntat. På lägenheten och på annat. Standard-väntan, men ändå. I'm not cut out for this shit. I try to be but I'm not I'm not I'm not. Men jag skulle inte skriva kryptiskt mush. Förlåt. Borde skärpa mig på bloggen tror jag. Gräver istället ner mig i the civil wars och älskade Florence. De får hålla mig. Det blir nog bra. Eller också får jag inte lägenheten och inget händer med något annat någonsin. Jag måste komma ihåg mina alternativ. Det är viktigt. Men åh jag skulle ju sluta musha! Sov istället, Emma. Det blir nog bättre.

Dagens rubrik är signerad Plockahontas, och det mest för att han tyckte att det lät som en rubrik när han sa det. Det tyckte jag var fint, så då blev det det. Det är säkert felciterat dessutom. Exakt ingen vet. När jag slutat skriva kryptiskt mush igår hade vi nämligen ett väldigt långt samtal, där vi kom fram till att jag säger 5 % av allt jag tänker. Det är ju givetvis en lögn, Men det var ändå vad jag sa ungefär en miljon gånger. Vi pratade också om mitt lägenhetsletande, att någon borde jobba ur Melissa Horn ur Melissa Horn (men att han inte var the man for the job), mina märkliga issues med olika grejer och hur de kan bli konstruktiva, hur något väldigt bra kan bli väldigt dåligt, hur föreningsmänniskor verkligen inte ska vara och väldigt mycket om ord, såklart. Alltid ord. Jag fick dessutom läsa och ge mitt omdöme om en text han hade skrivit. Det var jättelänge sen jag fick göra något sånt, så redaktören i mig var väldigt glad. Det är helt enkelt det jag måste jobba med.

 

Vad övrigt är, är sjukdom. Snörvlar sönder hjärnan, sover och febrar (tror jag). Det är synd om mig. Säger vi. Om en halvtimme måste jag dessutom lämna huset, och det är ju ett trauma i sig. Fast kanske bra för mig, ändå. Hörs sen någon gång om något annat eventuellt kanske.

(Varning: Kryptiskt mush.)

 

Jag hör duetter i mitt huvud. Oftast relaterar jag bara till låtar utifrån mig själv, men inte nu längre. Nu hör jag en annan persons röst. Eller...inte den faktiska rösten, för den kommer jag inte ihåg, men alltså metaforiskt. Vi turas om att sjunga lead i orimligt många låtar. Musik är ett minerat område på ett helt nytt sätt. För den metaforiska rösten tillhör ju en person som finns på riktigt. Förut var det inte så. Då kunde jag glömma bort det, men inte nu längre. Nu är det en person som finns på riktigt. En person vars namn jag inte kan uttala (ens om någon helt annan) utan att det smakar motbjudande i munnen. En person som har tankar och känslor jag inte har någon aning om. Jag bryr mig egentligen inte det minsta om de där tankarna och känslorna. Eller...på ett sätt. Jag vet inte riktigt. Jag bryr mig inte men ändå stör det mig. Att det inte handlar om mig, kanske. Det kanske jag vill att det ska? Fast nej, det vill jag ju inte. Eller jo. Jag vet inte alltså. Jag vet bara att jag inte kan skratta bort saker längre. För det är inte roligt. Det är smärtsamt och jag är inte ens offret i det hela. Så funkar det ju inte, det förstår jag också, men ändå. Det är väl den tredje personen i sammanhanget (nu börjar det bli förvirrat va?) som är problemet. Den som finns väldigt mycket på riktigt. Som har så orimligt mycket makt över sakernas tillstånd men inte använder den. Usch, jag vill inte ens skriva så här. Vill inte döma för det är inte min plats och jag vill inte bara. It isn't my business. And it should not me. Så om jag kunde sluta tänka på det också skulle jag bli glad. Jag kunde ju det så länge. Glömde nästan. Kan inte glömma nu. Musiken låter mig inte glömma. Jag ska inte glömma heller. Det blir så mycket värre att komma ihåg då. Fan. Jag ska bete mig som folk snart men jag orkar inte vara stark just nu. Vill egentligen bli arg, tror jag, men har ingen anledning till det. Men det hade känts bättre. Men även om jag haft en anledning hade jag inte kunnat. Är nog för rädd för att verkligen bli arg. Blir arg å någon annans vägnar istället. inte min plats osv osv men det är väl en coping mechanism. Det tror jag att allt är så det kanske bara är något jag säger. Allt är kanske bara något jag säger. När allt kommer omkring har jag ingen aning om vad som händer i något av deras liv. Egentligen. När allt kommer omkring är jag inte särskilt relevant för vad som händer. Duetterna hörs lik förbannat i mitt huvud. Hela fucking tiden. Och det är inte roligt längre.

Jag överlevde! Tror jag. Kanske. Eventuellt. Jag är hursomhelst hemma från Sweden Rock Festival. Jag ska försöka berätta om hur det var, men jag vet inte riktigt hur. Vissa saker är liksom så mycket i sin egen värld att det är svårt att beskriva dem när man är utanför. Men jag provar.

 

I onsdags åkte jag och Olle upp till blekingelandet. Visste ni att jag aldrig har varit i blekinge innan ens? För det hade jag tydligen inte. Vi åkte in till själva festivalen och på vägen satt jag framför en fantastiskt söt flicka. Hon blev sen min måttstock för alla andra. "Jag vill hellre ha taxiflickan", ungefär. Det ville jag väl inte men ändå. Flickor är fint osv. Vi kom hursomhelst fram och träffade Elin och Linda. Linda är alltså Elins flickvän, som jag knappt träffat innan. Vi bondade ganska snart över Shirley Clamp (av alla saker), så jag bestämde mig för att tycka om henne. Den dagen satt vi mest på campingen och pratade. Vädret var sjukt ambivalent, men det var trevligt ändå. Elin beslutade sig för att leta upp ett ligg åt mig under festivalen och valde en man några tält bort. Det visade sig sen att han hade flickvän och ingen var väl gladare än jag. Jag ville nämligen inte hooka någon alls på festivalen cause that ain't how I roll. Lindas kompisar dök upp och de blev våra ständiga camping-buddies. Under kvällen pratade vi väldigt mycket om deras "porrbelysning" och hur alla såg olika på den. De bestämde att 2017, när Olle kommer tillbaka (han ska inte dit nästa år pga serious business), ska de ha en riktig porrbelysning (röd, enligt Elin) och party-tält och allt vad det var. Rimlighet är inte det här gängets grej. Vi hade diverse deeptalks också innan vi gick och la oss för den kallaste natten någonsin. Det var seriöst så kallt att det rann tårar. Vill aldrig uppleva det igen.

 

I torsdags var det dock varmare, so yay! Vi morgonade oss på campingen och hade bra tider, men sen gick vi till the festivalområde. Där började vi med att se Steven Seagulls, som var...hårdrockslåtar med banjo! Alltså hallå banjo! Behöver jag säga att jag var jätteglad? Because I was! Banjosolon i stämmor. Over the hills and far away med såna och också flöjt! Och sen kom dragspel! Bästa konserten jag såg där, känner jag. Så nej det blir inte bättre än några finländare som spelade tönt-country. Så kan det va. Vi satte oss sen i gräset och såg Children of Bodom, som väl var...ok. Sångaren var ganska söt när han inte sjöng, och med söt menar jag mer "aw, han tror han är så cool". Det är mycket av min kärlek till metal, faktiskt. Efter detta såg vi slash. Och ja...jag borde väl tycka att det är coolt? Men det tyckte jag inte. Jag var så, så uttråkad. Jag tyckte om att se en massa konserter med band jag inte kunde just eftersom jag fick tänka en massa på saker och ting, men det var lite slut på tankar at that Point. Vi tog sen en liten paus, som jag inte minns mycket av.

 

På kvällen gick vi in igen och såg toto. Återigen: Det var inte coolt. Sorry. Jag satt på en bänk med Linda och mötte "stöttepelarmannen", som jag döpte honom till. Han var fakking märklig. Först stod han och petade på mig och bara ja vad vill du ens? Han frågade då (på engelska av någon anledning) om jag kunde flytta in lite. Det kunde jag, så han satte sig bredvid mig. Men istället för att sitta där reste han sig och satte sig om och om igen, och sjukt dramatiskt dessutom. Sen lutade han sig mot mig som om han inte kunde sitta och där satt jag och stöttade upp honom. Han gjorde inga advances i övrigt (förutom att typ klappa i luften framför mig? Säger Olle åtminstone...), så det var märkligt indeed. Efter det såg vi hammerfall, och det var åtminstone inte tråkigt. Kans var peppad på livet, kändes det som, och försökte åtminstone prata med oss. Det var inte så ofta det hände, kan jag säga. Sen är det väl mer min musik också, om något där ens var det. Ja, något, för sen såg vi ju def leppard och de tycker jag ju faktiskt om! Jag hade ett riktigt photograph-moment och sjöng för allt vad jag hade. Sen sa Olle "men de spelade ju aldrig fotografiet!" eh, nej, verkligen inte. Vi gick och köpte donuts, som vi åt hemma vid tältet. Det var en väldigt mysig nattfika-stund, där alla skrattade så de grät åt allt möjligt...mest Olle. Kan meddela att choklad-donut och äppelöl var den bästa kombinationen någonsin. På riktigt.

 

I fredags spenderade vi mycket mer "hemma" vid våra tält. Det var en Amazing dag! Solen strålade (mina händer och mitt ansikte kan vittna om det) och vi hade fantastiskt roliga samtal. Rubriken analyserades, och jag kan inte riktigt förklara de ntror jag. Det blev bara en grej. Likaså blev att Olle kvällen innan köpt den största korven i hel afakking världen, och att han visste creepy grejer om trummisar. Men sen, mina vänner, peakade den här jävla festivalen. Vi hörde plötsligt ett band stämma upp en bit bort, och en sångerska som hette duga. De spelade ett par låtar, men när de satte igång "set fire to the rain" var jag tvungen att gå dit. "Hej! Jag vill sjunga något med dig!" sa jag och det fick jag! Vi gjorde en fucking awesome version av Royals, med stämmande och allt! Sen spelade de några låtar jag inte kunde, men sen avslutade vi med highway to hell och den kunde jag ju, så det blev sjungande från oss båda där med. Hon var underbar på alla sätt som gick, pretty much, och vi hade musikalisk kemi som jag sällan har med folk. Wow. Jag var helt adrenalinhög på detta, men eftermiddagen var ganska lugn. Det mest spännande som hände var att vi duschade varandras hår i Elins och Lindas fritidsdusch. Det var en upplevelse, men väldigt trevligt faktiskt. Sen såg jag ut som ett troll men det är ju inget nytt. Vi gick in till området en stund och såg Manfred man sedan, och jag var taggad. Jag och pappa älskar flera av deras låtar. Men alltså, sämsta konserten. De bara spelade, men inget hände. Solo på solo tills man glömt vilken låt det var. De spelade don't kill it carol, så jag blev jätteglad, men sen förstörde de även den. Thanks guys. Vi gick tillbaka "hem" och jag, Elin och Linda drack mjölkdrinkar och hade bra tider. Mjölkdrinkar är min bästa grej. Så ni vet. (Kanske inte min bästa grej men ändå.)

 

På kvällen såg vi först Backyard Babies. Nässjö pride! Woohoo! Men alltså ja det var väl ok. De hade inte så mycket att komma med. Jag började också må väldigt dåligt (fysiskt), så det kan ha bidragit till omdömet. Men jag tror inte det. Nästa band var Möttley Crye (är det på riktigt så de stavar? Alltså va?) och då mådde jag verkligen förjävligt. Men de var väl ok? Eller ja folk säger att de inte var det. Jag vet väl inte. Vi såg några minuter av h.e.a.t och sen gick vi hem. Och den natten frös jag inte ens! Wooohooo!

 

Igår hade jag min sista morgon där. Jag åkte nämligen hem tidigare, för att jag inte gillar detta så mycket egentligen ju. Jag tog avsked av festivalen med äppelöl och glädje. Sen åkte jag hem, och alltså vilket bra beslut det var! Mamma hämtade mig (hon är fucking bäst yall) och hade till och med lagt in den nya Florence-skivan i bilen för min skull. Så vi lyssnade på Florence väldigt högt och åt underbar mat på en grill. Jag var typ i sjunde himlen. När jag kom hem var jag dock utmattad, så jag låg mest i min säng, förutom när jag pratade med mina föräldrars gäster. Idag har jag också mest legat i min säng. Är lite festivalsjuk, så jag valde att tycka synd om mig själv idag. Mamma köpte precis Dumle och cola till mig, så hon håller kanske med. Hon är bäst. Det sa jag innan men det är hon ju! Och med det avslutar jag detta långa inlägg.

Den här dagen började fint med att jag vaknade av ångest. Cosy. Jag tog mig upp (hur vet ingen egentligen) och iväg, för jag skulle åka på äventyr med Agnes. Kombinationen att hon var trött och jag mådde förjävligt var inte direkt optimal, men åkte gjorde vi. Till Simrishamn, av alla ställen. Tågresan var lång like you wouldn't Believe (we didn't), men till slut kom vi fram. Väl där insåg vi att Simrishamn var orimligt litet. Alltså orimligt! Men vi åt lunch, åtminstone. Jag åt pannkakor, för det tyckte jag var värd. Oklart om jag var det, men ändå. Sen gick vi runt i staden och sjöng märkliga sånger om den ("Simris-daaamn!" är en highlight). Agnes påstod att tyger visst har liv (och fötter...) och allt var som det skulle. Vi hann också med ett litet deeptalk vid själva hamnen i sammanhanget. "So tell me, Emma, exactly how freaked out are you right now?" tack, Agnes. Du är bäst. På vägen hem åt vi Daim ("I'd rather live in a guy-free World than in a Daim-free World" true that) och sov, åtminstone Agnes. jag tänkte mest.

 

Sen kom jag hem och lägenhetspanikade (alltså serri var ska jag bo? Kaos!) innan jag och mamma åkte iväg igen. Vårt mål var att köpa äppelöl, men vi köpte istället skor. Det är ju också bra att ha, kan man tänka. När vi väl skulle köpa ölfanskapet var systemet stängt, så vi åkte genom halva stan för att köpa den. Nu hoppas jag verkligen att jag tycker om den och att det inte bara är något jag hittar på. Jag har alltid tvivelaktiga motiv med exakt allt jag gör, så det vet ingen. och med "alltid" menar jag nu. Nästan lite nostalgiskt.

 

Det är ju det allt det här är. Nostalgiskt. Fast ändå inte. ändå nytt. Men känslan jag har haft idag är nog mer nostalgisk. Fast det kanske bara är en coping mechanism? Jag hittar på en känsla jag är van vid istället för den som är rimlig i sammanhanget. Jag vet inte men idag är en hemsk dag och jag vill inte att det ska bli imorgon för imorgon ska jag på festival. Hur man ens gör det. Jag vet inte. Och det känns som om jag borde vara hemma. Samtidigt inte. Alls. Fan, jag vet inte, allt ändras hela tiden. "Jag hinner inte med i dina känslostormar", sa mamma idag. Tror ni att jag gör det? I don't for the record. I really don't. Jag är arg, ledsen, förvirrad, lycklig, ensam, orolig, livrädd, hoppfull, likgiltig. Den sista är kanske mest förvirrande, men lyckligtvis ganska sällsynt.

 

Så. Jag ska återgå till Florence. Och imorgon blir det Sweden rock. Ses på söndag om jag fortfarande lever osv.

För det här inlägget kan väl inte ha någon annan rubrik, kände jag. Det är liksom...det som är grejen med idag. På ett väldigt bra sätt, för det har varit än väldigt bra dag.

 

Den började med att jag vaknade och var orimligt pepp på livet. Eller ja kanske inte direkt när jag vaknade men ändå. Jag åkte efter någon timme till stan för att träffa min lss-handläggare, vilket väl var trevligt osv. Mest var det märkligt för jag inser mer och mer att jag inte har någon aning om vad lss ens är. Men ja. Sen hämtade Agnes mig där och vi gick omkring i stan och var glada åt livet. Vi åt lunch på stadsbiblioteket och var djupa och sånt vi är. Agnes lyckas konstant säga grejer som får mig att tänka "ja, just det, exakt så är ju livet!" Därför är hon Amazing. På tal om Amazing träffade jag sen Maria! Sjukt länge sen, var det. Vi satt på mormors (för var annars liksom) och pratade om allt som hänt i våra liv och vad som var intressant i våra livshistorier. Eller vad man ska säga. Hon flätade mitt hår (it's prettyyy for your information) och var exakt lika awesome som Maria är jämt. Efter detta åkte jag direkt på lägenhetsvisning. De tskulle vara två, men vi fuckade up, så det blev bara en. Men den var fiiin! Och säkerligen blir den dyr också. Men ja vi får se hur jag gör, för det kommer nya heeeela tiden. De bara dyker upp helt från ingenstans.

 

Ikväll har jag först pratat med Hannah (länge sen!) och sen var det äntligen dags för dagens höjdpunkt. Florence! Hennes nya album kom alltså ut idag, och alltså...aaalltsåå...Florence. Jag är väl inte helt blown away av alla låtar, men det är ändå så fint och så fantastiskt och jag älskar henne like you have no idea. Jag vill avsluta med att jag har sjungit refrängen på min nya låt för både Agnes och Maria, och båda tyckte om den. Jag är så glad över den! Den och alla andra nya låtar, men ändå! Glad juni osv!