hopelosthead

Så det visar sig att någon, typ, läser den här bloggen. Gasp eller något. Men det relevanta är att det därför har förekommit vissa förståliga missförstånd. so, here goes:
-jag är aldrig, har aldrig varit och kommer aldrig vara likgiltig. Jag skriver att det känns bra, för det gör det. Och det ser jag inget fel i. Det hade kunnat vara jag som skrev det fina inlägget och kom ihåg allting, men jag är liksom inte riktigt där än. Jag antar att det kommer. Vi genomgår helt olika processer och min är omärkbar, men existerande. Jag skriver saker som kan uppfattas sårande och jag medger att jag antog att du inte läser min blogg eftersom att du i princip inte har gjort det på flera år nu. Därför tycker jag att dina anledningar är lite bristfälliga. Jag kunde ha skrivit bra saker, ja, men inte för din skull. Jag verkar fruktansvärt kall, i detta inlägg inte minst, men huruvida jag är det är en helt annan historia. Men jag tror inte det. Avslutningsvis (men hur ska jag tro att någon ska tro på mig om jag använder formella ord som freaking avslutningsvis) vill jag tacka för ett av de sötaste inläggen in the history of ever och för en hel sjuk massa fantastiskhet. du glömde för övrigt en massa saker! Till exempel barsk, skottkärra, att du visste var mina mackor var, vampire voice som nog senare mer brukade kallas loving voice, alla ljud som blev samtal på något mystiskt sätt, godnattsagor, att jag alltid rättar dig (till exempel såg vi inga premiärer...), att du svarade med att alltid rätta min stavning, visbys änglar (rest in pease), att handla tillsammans eller när jag handlade mat till våra skogahelger, alla singing to sleep (lyckade och misslyckade), alla väckningar, alla saker bara vi förstår (typ hälften eller mer av denna lista) and so on and so on. Det är en liten enveten röst i mitt huvud som anklagar mig för att göra detta för din skull, men den har fel. Det gjorde faktiskt min kväll och jag är väldigt frestad att smsa och säga godnatt. Dock ska jag vara konsekvent utav helvete, så det ska jag inte göra...men jag viiill!:( det gjorde faktiskt inte så ont, detta. trodde det skulle vara värre. att jag skulle ångra mig mer. men det kanske jag gör, jag bara märker det inte. det händer faktiskt konstigare saker, så. Hursomhelst tänkte jag gå och sova nu minsann, och hoppas på en genombra dag imorgon. Varje dag är ett nytt äventyr, yah know. nu lät det där helt fel, typ massa positivt. det var det nog egentligen inte. och "egentligen" är ett så fult ord tycker jag. det sparkar ju på den förra meningen. men nu har jag spårat ur, så mitt seriösa inlägg blev...mindre seriöst. så får det vara ibland. godnatt!