hopelosthead

jag saknar dig

fast jag ljuger

jag saknar mer att ha någon

fast jag kommer inte ihåg hur det var att ha någon

sist jag hade någon hade jag ju fan inte ens mig själv, så det blir lite svårt.

men alltså, det är så förvirrande, det är verkligen det.

för när jag tänker på kärlek, och det gör jag jämt, så tänker jag ju på dig.

men omg jag orkar inte.

att älska dig tråkar ut mig till vanvett. det är monotont, ingenting händer.

what I am to you, you do not need. liksom.

och jag stör mig för mycket på dig för att helhjärtat kunna älska dig i mer än sekunder.

föraktar dig lite.

så ingen kan väl klandra mig för att jag klamrade mig fast vid en gnista igår.

den rent bokstavliga värmen av ett sms, förlägenheten, att leva lite.

minns inte nu, men det var fint just då. nåt nytt.

för mina känslor är så otroligt söndereltade att jag på riktigt bara vill spy på de.

för ett år sen var det iallafall någorlunda nytt.

intressant, fast det var så jävla hemskt och ångestbelagt.

bleh, det är så svårt att veta när man är själv och inte träffar någon.

jag vill känna mig lite himlastormande igen, helst nu.

kyssa någon jag älskar på riktigt och som inte skulle vara tyst i flera timmar eller göra slut eller dra in allt fysiskt umgänge om jag råkade dra mig undan.

undrar om det känns annorlunda. om man någonsin kan slappna av helt med någon så nära. vända sig åt vilket håll man vill. om jag kan. fuck if I know.

undrar om det finns någon som håller ihop som jag ändå kan tycka om. som skulle finnas kvar om jag försvann, som sandy skrev. eller hur hon nu formulerade det.

nu har jag gnällt nog, tycker jag bestämt.

godnatt allesammans. typ.