The tree of boredom
The tree of boredom
När jag slutade första året på gymnasiet, firade jag och min mamma med ett biobesök i Malmö. Jag var på dåligt humör, vilket kan bero på att jag tidigare på dagen tvingats sjunga Ted Gärdestad för ointresserade byggelever, och ignorerade därför mammas frågor om vilken film vi skulle se. Det blir säkert bra, resonerade jag, oavsett vad hon väljer. Just den här filmen hade en arbetskamrat till henne rekomenderat och dessutom var den nästan slutsåld. Allt såg lovande ut. Det ingen av oss anade, var dock att vi bokat biljetter till något så skräckinjagande som kultur.
Filmen hette ”the tree of life” och inleddes med ett dödsfall. Vem som dött och hur det hängde ihop med en eventuell handling, fick vi vänta både länge och väl på visshet om. De följande minuterna upptogs av en kvinna, som oavbrutet bad till Gud. Efter filmens slut konstaterade jag att Gud antingen var väldigt pratglad eller inte alls hörde henne, för dessa monologer (av vilka knappt ett ord gick att höra, då kvinnan alltid verkade för upprörd för att göra sig förstådd) återkom med jämna mellanrum under filmen. Nåja, tänkte jag, de flesta filmer inleds ju lite långsamt. Det börjar säkert hända saker snart.
Om man med ”hända saker” menar en tjugo minuter lång naturskildring innehållande en dinosaurie, hade jag helt rätt. Nu kanske ni tänker att ”hon överdriver! Det där med dinosaurien går ju ingen på!”, men så är inte fallet. Filmen innehöll faktiskt inte bara en, utan två dinosaurier; en mamma som dödade sitt barn. Till och med jag förstod symboliken i detta, då filmen senare visade sig ”handla” om relationen mellan en pojke och hans pappa. Det visade sig att det var pojkens bror som dött och deras mamma som mumlade till Gud. Vi fick följa familjen och dess kalla far- och son-relation, med konstant latin-opera i bakgrunden. Just det här kan faktiskt verka helt okej. Tyvärr distraherades tittaren av saker som en strand fylld med människor i trans och att mamman vid ett tillfälle fick för sig att flyga runt i luften lite, mitt i en helt vanlig scen. Vissa skulle kalla det ”originellt” och ”nyskapande”, men jag väljer ”obegripligt” och rentav ”töntigt.”
Tro nu inte att jag försöker förlöjliga filmen bara för att den anses ”kulturell.” Jag hade mer än gärna älskat och förstått den. Men det är ju just det, att finkulturen ofta är mer eller mindre oförståelig för ”vanliga människor.” Jag har aldrig sett någon lämna en biograf under pågående visning, men i det här fallet var det inte en, utan många, som gav upp. Jag kan inte tycka att de gjorde fel. Självklart måste inte allt vara komersiellt och hollywood-kletigt; men om man nu har slitit så mycket med symbolik, är det då inte en bonus om så många som möjligt förstår vad du säger? Jag har aldrig förstått meningen med att nå ut till några få väl valda, istället för många. Eller vad vet jag? Det kanske var filmskaparnas avsikt att få mig och min mamma att yla av frustration och rastlöshet hela vägen hem? I så fall lyckades de; och jag kunde svära på att frekvensen på våra förtvivlade bröl sänktes, för att efterlikna dinosaurier. Jag kände mig lika ihjälstampad som urtidsdjursbarnet i den film, möjligen skapad av neandertalare, jag dessvärre inte gick ifrån.
