hopelosthead

"Jo men det är riktigt bra. Jag är fortfarande lite förvånad, men allt har ordnat sig och blivit så mycket bättre än jag trott. Jo, faktiskt, jag behöver inte ens prata om det mer."

 

...Eller ääär det så, Emma? Ääär det verkligen så? Nej, det är ju inte det. Visst, jag avsade mig allt ansvar. Det var ju det jag gjorde. Egentligen oklart när. Kanske ganska exakt två år sen, eller ja...två påskar sen. (De borde inte flytta på påsken. Just a side note.) Det skulle bli lättare då, tänkte jag. Det blev det såklart också. Jag kunde låta någon annan oroa sig. Någon annans hand fick hålla den där telefonluren, hålla den där andan, ringa de där otänkbara samtalen. "SOS alarm, vad har inträffat?" mitt värsta minne och ändå har jag inte tänkt på att det kan upprepas. Att i handlingen att avsäga mig allt ansvar förlorade jag också att vara där. "Isn´t something missing?" minns hur det var mig du ringde när allt rasade samman. Jag stod på ICA och du skrek i telefonen. Jag tänkte att nu händer det. Jag stod kvar. Jag hade egentligen redan bestämt mig. Och jag ångrar inte det beslutet. Alls. Det var ju det enda jag kunde göra...det är i alla fall vad jag säger, hela tiden, till alla. Jag har nog tänkt att det är okay. Ändå har jag vetat. Ändå drömde jag om precis det, det värsta, bara tre dygn innan. Man kan inte avsäga sig allt ansvar utan att sluta bry sig. Jag kan inte sluta bry mig. Det jag kan är att låtsas. Det är jag väldigt bra på. "I feel numb most of the time." jag kan inte göra något åt det. Du borde veta, men jag kan omöjligt anklaga dig för att du inte vet. Du tror att jag är en av alla. Det är det som medförs med att avsäga sig allt ansvar. Jag blir en del av mängden som är ditt persongalleri. Jag kan inte vara det. Du är inte en i min mängd. Du är hon jag vill berätta saker för och det finns så mycket jag inte kan berätta just nu. Jag berättar för andra, men de är substitut. (Ta det inte personligt, jag älskar er och det vet ni.) Jag kan ju inte kasta ur mig mitt triviala skit när du inte orkar mer. Känner igen mig i det där, känner jag. Jag vet inte vad jag ska komma fram till. Kanske bara att jag bryr mig, väldigt ofiltrerat för en gångs skull, och att jag inte alls avsade mig allt. Det går inte. Jag kom kanske på det nu.