hopelosthead

Det är morgon och mitt hjärta hamrar som en idiot i bröstet. Du sover. Ligger med ansiktet mot väggen. lakanet har rullat ihop sig igen, så du ligger bara på madrassen. Fåglar sjunger och barn för liv. Världen känns oskarp och alldeles för klar på samma gång. Jag försöker matcha min hackiga andning till dina snarkningar. Lugna ner mig. Hjärtat hamrar ändå. Eller fladdrar, kanske. Jag vill att du ska vakna. Vakna och undra var jag är. Jag vill krypa ner i sängen igen och in i en famn. Vill, som alltid, försäkra mig om att du inte är arg på mig. Jag tänker att du är det jämt. Eller kanske snarare rädd för mig. Avståndstagande. Det är morgon och mina ögon fylls oprovocerat av tårar. Det är nog bara trötta ögon. Inte skuld. Eller kanske lite. Huden känns som om någon satt dit den fel när de monterade ihop mig. Den skaver. Jag skaver. Det är morgon och jag väntar. Tänker inte väcka. inte idag. Vågar kanske inte.