hopelosthead

Igår var en märklig dag. Varför? Jag testade på att vara statist/modell. Modell är ju att ta i men statist känns också lite mjäkigt. Det var Skånetrafiken som behövde bilder till sin bildbank för att visa att de har ledsagarservice. Så jag blev ledsagad av en trevlig människa vilket bestod i att gå ut och in ur hissar en miljon gånger, skaka hand i en halvtimme och se orimligt övertaggade ut. Sen skulle jag vara på väg till en fiktiv fest med några statistvänner, varav den ena hade en påse äpplen på alla bilder. Vi skämtade mycket om de där äpplena och att vissa bjuder på häxblandning på väg till fester och vi bjuder varandra på äpplen. Det visade sig sen att han som hade påsen var alergisk mot äpplen, vilket såklart gjorde det hela roligare. Jag fick "vänta på tåget" med en annan kvinna och vi pratade om Coca cola hela tiden. Då ser man ju glad ut åtminstone!

 

Sen fick jag vänta jättelänge. Jag och en av statisterna pratade en del, vi fick mystiska subwaymackor och hon som fått dit mig var en hjältinna i allt. "Du är fan bäst med idag!" ropade hon när jag skulle gå. Bästa. Efter att allt detta var över glömde jag min resväska i en taxi (den är hemma nu), skrev det deppigaste kryptiskt mush-inlägget ever eller åtminstone det längsta (jag kanske lägger upp det efter detta) och fick en så våldsam gråtatack att det slutade med att Christopher kom hit mitt i natten och sov hos mig. Men ja ni kanske har missat att han är bäst av alla. Newsflash osv. Inte ett av mina stoltaste ögonblick in any case. Men så får det vara, så får det vara...