hopelosthead

Jag skulle så väldigt gärna vilja att det här är det sista jag skriver om dig i den här bloggen. Det kommer inte bli så, för jag känner mig själv, men jag önskar det. Jag önskar att den här natten, den här som är så speciell för alla men särskilt oss…särskilt dig, blir den sista jag skriver om. Men Förra året var du hos mig den här natten. Det var för lite, tyckte jag då. Det är säkert fortfarande sant, men jag är så avundsjuk. Jag vill berätta för dig att du inte blir sämre med tiden. Du blir bättre. Jag ser saker som händer dig, människor du umgås med, fruktansvärda saker som händer. Jag vill sluta bry mig om det. Önskar ibland att du aldrig känt likadant. Att det stannade vid sommaren 2015. Att hoppa i sjöar och viska om saker vi inte visste något om. Det kanske skulle vara lättare om det var så. Jag önskar ännu mer att jag kunde glömma bort allt, förpassa det till historien som ett misstag. Det var det inte. Du förstod mig. De tror mig inte nu men du förstod saker ingen annan har förstått. Och jag förstod dig. Gör det fortfarande. Jag vill skriva mer men det är svårt att sätta ord på hur fruktansvärt ont det gör att ha älskat och sen inte prata alls. Som om ingenting. Som sagt hoppas jag att det här är sista gången jag ältar det här i bloggen. Jag ska försöka göra så att det är det. Men jag älskar dig, alltid. Särsilt just nu.