katsura
Jag har valt att döpa min nya roman till katsura. Boken är en fragmentarisk, något prosalyrisk gestaltning av min mellan- och högstadietid. Titeln var det sista som kom, trodde jag, men jag var sen tvungen att skriva om hela projektet.
Katsura är ett japanskt träd. Det kändes logiskt för mig, som avskyr prosalyrik och inte bryr mig särskilt mycket om asiatisk kultur, att att kombinera dessa två i min svåraste bok. Det var själva symbolen av trädet som fångade mig först. Att stå rak, för att man inte kan något annat. Jag sa ofta så på den tiden. ”Klart jag är mig själv. Vem skulle jag annars vara?” jag betedde mig som en vuxen och kuvade mig aldrig oavsett hur ensam jag var. Träd är starka, men kalla också. Det känns alltid kallt i mig när jag ser ett träd. Såna kramar man när man är vilse, och vilse är man ju fan nästan jämt.
Men med den logiken hade jag kunnat kalla boken ”ek”. Varför gjorde jag inte det? Dels för att ek inte är så spännande som ord, men dels för att något annat med Katsura fångade mig. Myten säger nemligen att det växer på månen. Det var det här som fick mig att skriva ett helt nytt avsnitt i boken, det som just handlar om månen. Månen som både ses som långt borta och som något fint. Det är bra att växa på månen. Starkt, rentav. Men kul är det nog inte. Man är långt ifrån allt och alla. Växer ensam och väntar på Neal Armstrong. ”A small step for a man, but a giant leap for this random tree.” Typ så känns det ju varje gang någon pratar med en i klassrummet eller i matkön. Som om de landar på ens planet för en stund. Jag har alltid växt på månen. Jag har aldrig stämt. Jag har alltid varit katsura.
