Tre år genom åren: Mars
Mars
Eller ”prioritera annat…”
Nästa gång vi är ensamma ska jag göra det, har jag sagt. Då ska jag säga allt jag vill säga och få veta vad han tänker. Och den dagen verkar vara idag. Vi äter lunch och det är bara han och jag vid bordet. Jag måste göra det nu. Jag kan inte vänta, ett sånt här tillfälle får jag kanske inte igen på flera veckor.
”I need to talk to you!”
Jag låter fullkomligt galen, hör jag för sent. Jag pratar alldeles för högt och det låter mer som en order än en vanlig mening. Jag ber snabbt om ursäkt för både hur det lät och att jag pratar engelska, men att ta det här på svenska är tyvärr inget alternativ.
”So, you got an Email from I.B, right?”
”Yes”, säger han och världen rämnar. Jag hade verkligen hoppats att hon hittade på. Hon sa att hon hade mailat honom och berättat hur jag kände, men det lät så sinnessjukt att en tjej i England, som jag aldrig träffat, skulle göra något sådant att jag inte kunde tro på det.
”What did she say?” frågar jag och både vill och vill verkligen inte veta.
”I tried to forget about it”, svarar han och svamlar något om hur jobbigt det var att få ett sånt mail. Det förstår jag ju.
”Okay so basically”, säger jag och drar efter andan, ”basically that’s true.”
Så. Jag har sagt det. Eller ja, jag har väl inte sagt något, men jag har i princip sagt det. Jag slapp säga något läskigt som ”I like you” eller, mer sanningsenligt, ”I love you.” Jag borde tacka I för det där jävla mailet.
”How … how does that feel?” får jag fram när det blir för tyst.
”It’s kind of hard to comprehend”, säger han och jag kan inte hjälpa att älska hur han säger ordet ”comprehend”. Det glittrar i hela kroppen. Men sen börjar han prata om något annat, på svenska, och det tar några sekunder för mig att förstå vad samtalet handlar om nu. Han berättar att han är deprimerad, vilket jag ju redan har gissat, och att han ska få samtalsterapi. Han låter skeptisk till det, men det är nog precis vad han behöver.
”Så just nu behöver jag prioritera annat”, säger han. Jag hinner knappt ta in vad han säger, för E och L dyker upp och sätter sig med oss.
”Jag ska hämta mer mjölk”, säger han och går. Han måste vara hur obekväm som helst, det fattar jag också.
”Hur är det, Emma? Är du sjuk?” frågar E. Och ja, jag ser ganska sjuk ut. Jag skakar, hackar tänder och ser förmodligen rätt galen ut. För mycket adrenalin, för mycket nerver, för mycket känslor.
”Nä, jag är bara instabil.”
”Vadå då?”
Jag vill ju berätta för E, men inte för L och snart kommer han tillbaka med sin jävla mjölk och då kan jag ju inte prata om det. Så jag rycker på axlarna så gott jag kan och låter dem prata på om musikalen vi ska se efter lunch. Han försvinner snabbt som fan när vi ska gå och E är skeptisk till att ledsaga mig, för jag kanske smittar. Jag lovar att jag inte är sjuk, men säger inget mer. Jag orkar faktiskt knappt sitta upp, än mindre prata. Ett helt halvårs spänningar släpper och jag är för trött för livet. Musikalen märker jag knappt av och jag sitter med hängande huvud. Det enda som hjälper är chokladen som T magiskt trollar fram och bjuder på. Senare berättar E att det ser roligt ut hur T i princip matar mig, men det är precis vad jag behöver. Min kropp har stängt ner och min hjärna kan knappt ta in vad som har hänt. Men visst sa han ”just nu”? Visst betyder det att han inte sa nej? Han måste prioritera annat, må bättre, men sen…sen. Visst var det så han menade?
