hopelosthead

Rubriklåt: Letter to and old poet med boygenius

 

Jag tänker på ett samtal Henrik hade, jag minns inte med vem och jag var inte där men hen har berättat. De pratade om låtar om abuse (typ rubriklåten) och personen sa att de var så bra och starka. "Och relaterbara", sa hen. Då blev det tyst. För den andra personen hade bara lyssnat på låtarna utan att känna igen sig, bara känt medkänsla och kanske förundran. Tacksamhet också kanske, för att just hen och hens anhöriga skonats. Och jag tror att folk tänker så, som om de är imuna. Som om de inte är i risksonen varje dag. För så tänker jag. Jag är omgiven av trygga människor, men jag är redo. När som helst blir jag eller någon jag känner utsatt igen. Det är bara en tidsfråga för mig. För ett tag sedan pratade jag med min familj om den här tanken att man inte får tala illa om sina vänners partners. "Men", sa jag då, "vad händer om någon ber er ge ert omdömme när ni träffat partnern?" Det hade de aldrig varit med om. Jag funderade på varför och jag tror det är såhär: Folk i deras närhet litar på sina egna omdömmen och även sina vänners omdömmen om sina egna liv. Så funkar inte jag och mina vänner. När jag träffade Stella ville jag visa upp henne för alla för att hon var så fin, men också för att jag behövde veta om jag läste henne rätt. Fanns det röda flaggor som jag inte märkte? Då måste ju alla jag litar på se henne och reagera på flaggorna. Och när Lilla träffar någon ny berättar hon allt för mig, för hon vet (förhoppningsvis) att jag är ärlig. För det är jag. Jag säger om något skaver eller om något är extra bra. För vi vet att när som jävla helst kan vi råka ramla in i ett vidrigt förhållande och då måste vi ha tryggheten i våra vänner.

 

Jag har ju läst "stacken" nu. Utan att spoila för mycket (för ni måste fucking läsa den ok) så handlar den om en grupp människor som lever helt utanför samhället. Frågan blir då: hur hamnade de där? Och, när det blir tydligt att inte alla är så nöjda med det som de vill tro, varför lämnar de inte? Ingen hindrar dem, ingen håller dem tillbaka. Egentligen. Och när jag pratade om den med Sara och mamma sa jag "jag hade absolut kunnat hamna där." det hade de inte tänkt på. Det kanske är att jag tänker på allt utifrån mig själv och det borde jag väl inte, men allt jag kan tänka på är att jag absolut hade kunnat luras in i något liknande. Kanske inte just det, men vem vet? Jag vet ju att jag är i den där risksonen. Jag läser om ""ledaren"" (är hon det? vem vet) och känner igen människor från mitt och andras liv. Jag har träffat sådana. Det har tydligen inte alla. Det i sig skrämmer mig, att den typen av manipulation liksom inte är en del av folks liv och aldrig varit. Det måste vara skönt, men läskigt också. Att läsa och lyssna på allt det där och liksom verkligen se det utifrån. Inte ens "jag kände en som" utan helt distanserat, som fiktion. Något som händer andra. Nej jag känner ingen som gått med i en sekt men allt bakom det förstår jag instinktivt. People don't, aparently.